Avel och avelsetik

Planerad avel på mus, del 5 - Typ, temp. & hälsa

2006-09-04 09:33 #0 av: Grodan

Artikelserie från 1996-1997 (publicerad i HUSMUSEN). Uppdaterad 2006. Skriven av Gerodean "Grodan" Elleby.

AVLA PÅ OLIKA TYPER

Våra tammöss kan ha 3 destinkta kropps- och storlekstyper: mini, vild och engelsk typ. Sedan kan den även vara korsningar av alla dessa så vi kan ha 6 olika typer som skiljer sig ganska mycket från varandra: mini, mini/svensk, mini/engelsk, svensk, svensk/engelsk och engelsk.

Mini

Den lilla mustypen kallas för minimus. Utanför Svemus kallas den för micro-, popcorn-, dvärg- och dansmus. Jag funderar på om det finns något bättre namn, som t ex liten typ? Det finns en dvärgmus som heter Micromys minutus, men denna art har vi hittills inte haft i tamhet, och det är mycket dumt att kalla den lilla tammusen efter en art den inte är. Minimusen är lika mycket av arten Mus musculus som svensk och engelsk typade möss...

Minimöss har aldrig varit populära avelsdjur i Svemus, endast en av våra uppfödare har orkat att föda upp varianten i flera år. Flera har försökt och den uppfödningen som kunnat uppvisa bäst resultat är faktiskt Venturen´s - mössen fick snygg och tät päls, hade bra temperament och levde länge.

Det finns två förklaringar på den lilla mustypen, att det är en "liten variant" av den vanligt typade musen (svensk/vild typ) som uppstått ur 1) en dvärggen som dutchmöss bär på eller 2) avel på dutchtecknade i många generationer vilket ger mindre möss.

Dutchgenens dvärgmöss 1) är missbildade redan i första generation, dvs där de dyker upp. Kännetecknas av ankliknande kropp, rörelsesvårigheter, liten typ, fet och gles päls, samt svag andning. Sällan får dessa leva till 2 veckors ålder. De är ofta svartögda vita och får dåligt temperament.

När man avlar på tecknade möss, speciellt dutch, glömmer man antingen bort storlek och typ eller kan helt enkelt inte bry sig om det. Mössen blir små. Speciellt om man inavlar på redan små möss tenderar de att krympa för varje generation. När jag var i England såg jag jättesnygga dutchtecknade möss och de var otroligt lika de vi kallar minimöss i storlek och typ. Teori två 2) är alltså att den variant som kallas minimus är en vanlig dutchmus som selekterats bort ur en dutchavel, då de är feltecknade och har dålig typ.

Hur man avlar på minimus vet jag inte riktigt. Den är förföljd av ful päls, kort livsålder, rörelsesvårigheter och grova immundefekter. För att ändra på detta avlar man in vanlig typ, vilket oftast går mycket bra. Dock bör man inte använda avkomman till något annat än minimusavel! Undvik att avla stor (engelsk) typ med minis, då det finns risk för förlossningsproblem och skador.

Den lilla musen kan precis som övriga storlekar ha vilket hårlag, vilken färg och teckning som helst! Fast du bestämmer...

Svensk typ

Vanlig svensk typ eller vild typ är det vi kallar den mus som i sin typ och storlek mest liknar sin vilda släkting. Vid import/export bör man vara observant att den utomlands kallas för något annat som t ex pet mouse.

Den svenska typen är den som är mest vanligt förekommande. Detta beror på att det är den typ man avlat längst och har i laboratorier samt att när man inte selekterar efter typ tenderar mössen att bli i denna storlek.

Svensk typ är frisk, långlivad och har ett bra temperament. Den är pigg, alert, aktiv och nyfiken. Dessutom så passar den bra i de flesta färger, teckningar och hårlag - vilket inte de andra mustyperna gör även om de kan se ut hur som helst.

Svensktypad mus ska vara så lik sin vilda släkting som möjligt. Inte för liten och inte för stor. Svansen ska vara lika lång som kroppen eller sluta mellan öronen när man lägger den över ryggen. Öronen ska vara raka och lagom stora. Svensk typ ska varken påminna om den engelska eller minimusen i typ eller storlek.

Bäst avlas den med andra av samma typ, eller med blandtyp av svensk och engelsk mus. Är öronen små och skrynkliga avlar man in möss med stora, raka öron.

Engelsk Show Mus

Den stora typade musen kommer från England och kallas därför för Engelsk show mus eller engelsk typ. Gunvor Lundblad kallade den för krokofant. Numera är den spridd över hela världen men kallas för det mesta för engelsk typ...

Fördelen med den engelsktypade musen är att den oftast är renavlad, i och för sig därmed också ofta inavlad, och efterliknar standarden. Den vinner därför ofta över den vanligt typade musen på standardutställningar. Bästa hårlaget för den stora musen att ha på sig är korthår och satin. Långhår, astrex och texel gör sig inte bra på den. Alla färgvarianter passar på den, utom möjligen dutch, even och broken. Den måste för att bli dutchtecknad, långhår, astrex och texel ofta avlas med vanlig typ och krymper då.

Storleken är enorm, som stor skogsmus, med kolosalt stora öron och mycket lång svans. Svansen ska vara längre än kroppen.

Jag anser att vi i Svemus bör försöka hålla isär engelsktypat från den svensktypat och att domarna tar mer hänsyn till proportioner istället för typer. Vi vill inte dela upp dem i raser, eftersom det mest existerar "blandraser/blandtyper" av stor och vanlig i Svemus idag.

  

TEMPERAMENTS- OCH HÄLSOAVEL

Vem vill hålla på med möss när de är aggressiva och sjuka? Just det, inte många. Dessa orsaker har fått många färgavelsuppfödare att lägga av - de hade otur eller glömde något. Det är lätt att skylla på mössen, men det är ändå uppfödaren som på alla sätt ska försäkra sig att mössen han/hon avlar på är friska. Det enda sättet att se hur friska djuren är, är att se hur länge de lever. Väljer man djur med dokumenterad bakgrund kan man ta reda på hur livskvaliten i stammen är med hjälp av släktforskning.

Livslängd

Normalt väntar man lite längre med att avla på djuren, för att undvika att avla på djur som innan 1 års ålder utvecklar sjukdom. Genom att avla på äldre djur, som med sin höga ålder bevisar sin sundhet, förlänger man också djurens livslängd. En hona kan få sin första kull så sent som vid 10 månadeers ålder. Tag dock hänsyn till den beräknade livsåldern på respektive individ. Vissa honor kan få förlossningsproblem i hög ålder. Med hög ålder ökar också risken att honans ägg blir missbildade. Man kan säga att en honas ägg "blir gamla"; alla ägg produceras vid honans könsmognad, vid varje löp släpper hon några av dem och det betyder att en gammal hona har gamla ägg. Vill man avla på lite äldre honor (runt 10 månader) bör man ha veterinärkontakt eller ett par hjälpmedel ifall något går galet med graviditeten. Jag kör exempelvis med te av hallonblad och nässlor, bad, Terramycin, druvsocker m m för att honan ska få ut döda foster eller få en lättare förlossning.

Hanar kan vara hur gamla som helst. Fungerar han i avel så är spermierna ofta friska. Eftersom en hane producerar spermier hela livet är risken för missbildning, förändrad arvsmassa etc lika hög som hos en ung hane. Dock brukar många hanar sluta producera spermier vid 2 - 2 1/2 års ålder.

Att avla på äldre djur förhindrar såväl spridning av ärftliga sjukdomar/defekter som förlänger livsåldern.

Hälsa

Hanar blir sällan sjuka i tumörer, så vill man undvika ärftliga tumörer ska man aldrig avla på okända hanar. Spara heller inte en hane till avel ur en tumörrik linje, utan hellre en hona. En simpel regel är att inte avla vidare på några djur som blir sjuka. När en mushona vid 1 1/2 år får en tumör vet du att hennes avkomma med stor sannolikhet också får tumörer. En hona tar man normalt 2 - 3 kullar på, så det är lätt att låta den linjen dö ut. Med en hane som får tumör eller sprider anlaget vidare blir det däremot svårare att stoppa defekten, då man oftast använder en hane till många honor!

Nästa regel är att inte heller avla på syskon till djur som blir sjuka. För att undvika oärlighet måste jag tillägga: strunta gärna i den regeln bara ni meddelar alla musköpare! I en avel där man prioriterar hälsa och temperament ska man visserligen bara avla på kanonfriska djur med friska syskon och släktingar, men om man nu redan gjort ett misstag får man inte dölja det med lögner.

Alla gör misstag. Det är därför man ska försöka ha ordentligt på fötterna innan man börjar avla.

När man vill avla fram en speciell egenskap som t ex hanar som kan bo ihop fredligt så är det av mindre betydelse att parningarna man gör resulterar i gensoppa då målet ju inte är färgavel. En sådan egenskap som att hanar kan bo ihop fredligt eller inte lukta så hemskt illa är nog så eftertraktat som en färgavlad utställningsmus! Färgen, pälsen och typen kan man alltid "rätta till" men temperamentet och hälsan är tyvärr inte lika lätt att "fixa till".

Beakta att vissa ärftliga defekter och sjukdomar hoppar över en generation, dvs djuren uppvisar inte defekten i alla generationer och att det på det viset finns friska smittbärare.

Temperament

Alla människor prioriterar ett bra temperament olika. En del tycker om en aktiv, nyfiken och kontaktsökande mus som snabbt ska vakna när man ropar på den, hoppa ut ur sin bur och upp i ens hand och vara livlig. Andra tycker om slöa möss som är lugna och inte rör så mycket på sig.

En mus med bra temperament bits aldrig, vad du än gör med den! Den biter dig inte för att du luktar annan mus. Den biter dig inte för att du badar den, behandlar ett sår eller ger den medicin. Den bråkar inte med sina kamrater och äter inte upp några musbarn (under normala förhållanden). Den vaktar inte sin bur (mot dig) och blir inte arg (på dig) för att den blir förflyttad till ny bur. Den biter aldrig en domare på utställning. Den klarar av en hälsoundersökning och att man tar i den utan att bli stressad eller arg. Den kommer över popcornåldern snabbt eller helst: hamnar aldrig i den åldern! Den blir inte vild av att vara lös på golvet, stora ytor eller av att vara på rymmen. Är den på rymmen går den gärna hem igen. Den trivs i sin bur och äter den mat du ger den (förutsatt att du ger den bra mat förstås).

Den musen som beskrivs ovan har bra temperament. Naturligtvis måste en mus få mänsklig kontakt redan som nyfödd för att kunna bli riktigt tam. En otam mus är svår att definiera temperamentet på!

Alla möss ska ha bra temperament, vare sig du pysslar med färg-, tecknings- eller pälsavel. Fuskar du med temperamentet kan det stå dig dyrt. Håll gärna på med bara temperament tills du kommit underfund med hur en mus med bra temperament beteer sig.

Att ställa ut i Pet Class är avgörande för uppfödare av sällskapsmöss. I Svemus är den klassen ofta mycket rättvis. Domarna är kompetenta och möss är lättare att döma än andra djur. Samla bokstäver och ge din avelsmus en titel, på så sätt kan alla se att den musen hade bra temperament.

 

SLUTORD!

Betänk att artikelserien är gammal. Jag har inte orkat ändra allt som är fel, ändrat etc. Hittar du en stor "groda" så kontakta mig privat och tala om det! Tusen tack!

För övrigt önskar jag alla GOD AVELSLYCKA!!! Och hoppas att serien hjälper några på traven lite!

 

Av: Grodan

Datum för publicering

  • 2006-09-04

__________________________________________________

Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~  arinella´s råttuppfödning

Anmäl
2007-01-25 22:45 #1 av: mandymoo

Putt tror det är sista delen

Anmäl
2007-01-30 20:38 #2 av: Mr.Nibbles

Intressant! Mycket bra Grodan!

Anmäl
2013-06-12 10:09 #3 av: [Iyen]


Va det "minimusen" som nu mera inte finns i Sverige?

Anmäl
2013-06-12 14:37 #4 av: Grodan

#3 Ja

__________________________________________________

Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~  arinella´s råttuppfödning

Anmäl
2015-01-16 20:30 #5 av: denaesboz

Putt putt!! :D

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.