GRATTIS! ♥♥

Grattis vildmusen! ❤️

Lillegris säger tack så mycket för gratulationerna! ❤️

Gjorde ett födelsedagskort till henne lite snabbt, såhär blev det: xD

#3 Underbart! ❤️

Grattis fingrisen! Väldigt sött kort också 😃

Skogsgrisen tackar och bugar!😊

Grattis till din söta lilla ettåring!

#5 LOL @ fingrisen

Tvåårsstrecket passerat i veckan!

~ and still going strong ~

 😃🎈🌺🍸🏆🌈🎂🌺🎈😍❤️

Grattis (i efterskott :P) Lillegris 2 år!!!

Om det är möjligt så tror jag att jag bara älskar dig mer och mer för varje dag som går, min sprudlande pigga, goa, fina, älskade, älskade mysgris! ❤️

Dagsfärskt kort på finaste skogsgrisen som varit ute löst och roat sig för kvällen, här har hon satt sig i en bukett blommor som tydligen var mycket intressant:

hehe, såklart hon ska ha ett födelsedagskort i år igen…

Grattis! :D

#9 Vilken fin bild! Härlig, helt enkelt härlig. Och ett stort grattis till Lillegris. Och en eloge till matte som gjort så mycket för att Lillegris har ett bra, lyckligt liv.

Lillegrisen tackar för gratulationerna! :') och matte tackar så mycket för berömmet! 😊

Bra jobbat Lillegris! Grattis på 2årsdagen. Hoppas du lever länge till! ❤️

Lillegrisen bockar och bugar! Hihi, ja vi får hoppas på att det blir en treårsdag att fira också! :D

Grattis fina Lillegrisen på din 2-årsdag!❤️🌺🎂

Nu har den gamla skogsgrisen lyckats överleva hela tre år här hemma!!!

Fortfarande så full av energi att det bara sprudlar om henne, det är helt otroligt vilket energi knippe hon är, full av livsglädje!

Jag vill passa på att tacka ER. 

Alla ni som skriver Artiklar och håller igång och gör den här sajten till vad den är. Utan Er hade jag inte haft en aning om hur jag skulle hjälpa Lillegrisen vidare i livet efter att jag hittade henne där på vägen för tre år sen, övergiven och nära på livlös, inte ens två veckor gammal. 

Utan Er hade Lillegrisen dött där och då.

Utan Er hade jag inte vetat hur jag skulle ge henne bästa möjliga liv i fångenskap.

Utan Er hade hon inte varit här nu, tryggt och säkert liggandes innanför hoodien i mattes nacke, precis som när hon var en liten pälsboll till bebis på 5 gram.

Jag står i sån oerhörd tacksamhetsskull till er för att jag fått privilegiet att ta hand om den här underbara varelsen. Jag finner inte ord men jag tror ni förstår, vill bara överösa er med hjärtan!

TACK!

❤️

Lillegrisen fick en födelsedagspresent av min syster till och med, en slags varm och go hängmatta. Här ligger hon och myser i den ❤️:

Nu blev jag alldeles tårögd, gud så fin mus och vilken tur att hon blev funnen av en så fin människa ❤️

Så härligt att höra att hon nu är 3 år!❤️Vilket fint långt liv du gett henne❤️

Underbar bild på henne med sin nya goa hängmatta!!

Stort grattis till er båda! Otroligt vacker färg hon har också, vilket de fina bilderna återger så bra.

Grattis till er båda!

Tack alla! ❤️ Från både mig och skogsgrisen! ❤️

Ååhhh … så otroligt fint! Vilken glädje och lycka. Grattis till er båda!! ❤️

Jag kom faktiskt här om dagen helt apropå att tänka på Lillegrisen och undrade hur hon (och du) hade det. Och som på beställning kommer den här uppdateringen! 

Grattis till Lillegrisen på födelsedagen!

TRE ÅR!!!

Och så himla fin fortfarande!

Helt sjukt vad underbart. ❤️Grattis till både mus o matte! ❤️

#24 Tack! ❤️ Det är det verkligen!

#25 Haha, vilket sammanträffande! Hon mår så bra så! 😃 

#26 Och hon blir bara äldre och äldre! Tror hon satsar stenhårt på 4år! 😍 Hon är en riktig gammelgris nu, men det märks inte alls!

grattis i efterskott!

#27 Awesome! 😃

Hur har det gått för sötaste lilla grisen?❤️

Åh. Jag är ledsen att behöva berätta det, men Lillegrisen fick sina änglavingar tillslut, lämnade jordelivet och flög till mushimlen för att träffa sin Minigris igen. Hela 3 år, 10 månader och 2 veckor spenderade hon här. Bra nära 4 år, vilket i sig är helt otroligt!

Jag är så oerhört tacksam över tiden jag fick med henne, att jag hade turen att hitta henne den där gången och att jag fick ta hand om henne och älska henne. Hon har lärt mig så himla mycket, gett mig så himla mycket!

Med vissa, som man älskat väldigt mycket, är det precis som om att de inte lämnat en på riktigt. Man har älskat dem så innerligt att de har blivit en del av en, en del av dem finns i hjärtat, i själen hos en. Det låter heltokigt med det känns som hon fortfarande är här ibland, jag inbillar mig att jag hör henne, ser henne i ögonvrån, känner små mustassar på huden. Som små ömma minnen. 

Detta är några av de sista bilderna jag tog på henne:

På slutet började hon bli lite gammal, de små hoppbenen var inte lika studsiga längre och ibland var det lite svårt att hålla balansen. Hon kunde hamna på rumpan ibland om det gick för fort. Hon brydde sig inte direkt, gammelgrisen var lika glad ändå, humöret och viljan var på topp in i det sista. 

Här hamnade hon lite på rumpestumpen i handen:

Hon kom skruttandes, rultandes med samma busiga, nyfikna, ivriga min som alltid ändå, det tog bara lite längre tid. Jag gjorde buren lite mer lättmanövrerad för henne, mer layrinter och saker som var lätta att ta sig upp för istället för massa rep och klättergrenar (för upp skulle hon ju alltid ändå) så att livet skulle vara så bekvämt som möjligt för henne fast kroppen började göra sig påmind om hur gammal hon faktiskt var.

Hon fick lite svårt att hålla vikten, så hon fick mängder av nyttig extra fet mat, det hon inte orkade äta upp gömde hon undan tills senare. Hon fick extra, extra av allt och hon samlade som alltid på godsaker. Så sista gången jag städade buren såg jag hennes nötförråd, proppfyllt. Blev lika förvånad varje gång jag städade, men hennes sista förråd slog alla de andra med råge. Det var en imponerande samling hon hade fått ihop, valnötter, hasselnötter, mandlar inbäddat och ordnat så fint… Hon gjorde aldrig någonting halvdant, min älskade lilla skatt.

Det är något speciellt med gamla möss, de är så näpna på något sätt. Sköra men kloka. Lite lugnare, saker och ting får ta lite tid på ålderns höst. Man kan stanna och lukta på rosorna. Hon tyckte ju om att bli klappad försiktigt, och nu hade hon mer tid till det - så hon fick mycket kärlek, mycket kli på favoritstället - kinden. Hon var en kelig gosegris i vanliga fall ju men hon blev ännu mysigare mot slutet och jag började förstå att det närmade sig.

Och så en dag, hade hon lämnat sin kropp efter sig till mig att sörja, ge en sista puss och begrava. 

Älskade, älskade Lillegris. Glömmer dig aldrig. ❤️

Har en massa bilder från hennes liv här. Första kortet tog jag när hon var ungefär 3 veckor tror jag, då var hon såhär liten:

Ville alltid vara med redan då, sötaste bebisen man kan ha. Ville upp, upp jämt och hennes "popcorn-ålder" gick äl egentligen aldrig över, så fort hon lärde sig att använda sina skuttben så användes de flitigt! Alltid full fart och med en målvetenhet som hette duga! 

-  Jag vill var MED, matte!

Och det är väl inte så konstigt att en bebis som hitintills alltid fått vara med inte vill vara själv. Jag nappade ju henne varannan timme i början såklart och hade med henne jämt, hon var med i smyg på jobbet och allt. 

 Man kan ju inte motstå en sån där sötnos som vill upp:

Liten pyttegris i handen:

Min avartar är på henne också såklart. Då var tanken att hon skulle heta Kimimaro, men det blev Lillegris för det var det enda jag kalllade henne, hon var en liten Lillegris helt enkelt.

Hon blev större och vid ca 6 veckors ålder (tror jag det var) så kände jag att jag inte räckte till längre. Hon behövde en kompis som kunde vara med henne jämt och jag beställde och hämtade hem  Minigrisen. Detta är första gången de möttes:

De här två älskade varandra något så enormt, och de hade mycket roligt ihop. Lillegrisens vilda sida kompletterades på ett otroligt bra sätt av Minigrisens fantastiska lättsamhet och  lugn. De var helt olika men perfekta tillsammans.

Busungarna i sin första bur (150 liter akvarium - som snabbt blev för litet - de fick ganska snart flytta till ett 150 cm x 50 cm x 50 cm  kar istället.)

Lillegrisen var alltid heltokig i att gräva, och hon gjorde helt fantastiska gångar!

Två gullungar till klätterapor på en pinne:

Mycket pussande och gos mellan dessa två:

Lillegrisen undar vad det är för gott Minigrisen har:

Sötgrisar:

Minigrisen blev tyvärr sjuk senare, vi kämpade på ett tag med antibiotika och hon hade perioder då hon mådde till synes helt bra och perioder då hon mådde dåligt. Hon blev bara ett och ett halvt år gammal. 

När Minigrisen mådde dåligt kunde hon ibland få för sig att sova utanför boet, Lillegrisen bäddade åt henne så fint och vaktade henne då, och blev alltid orolig när jag tog ut henne för att medicinera henne (något hon inte blivit orolig av innan). Lillegrisen vågade inte sova utanför boet själv men hon gav sig inte, hon skulle passa sin Minigris till varje pris, och satt uppe tills hon var helt slut!

Hon pysslade om Minigrisen efter bästa förmåga, och var verkligen världens bästa sjuksyster:

Efter Minigrisen accepterade inte Lillegrisen någon annan mus tyvärr. De var verkligen själsfränder.  Jag grät både över Minigrisens bortgång och över Lillegrisens sorg…

Så jag fick lägga mer tid på henne helt enkelt! Hon har alltid varit mattes gullunge så det var ju inget otrevligt jobb direkt ❤️

Hon älskade alltid hängmattor, mysigt och varmt men med uppsikt över allt:

Det här fina krypin-et som jag vann på en sommartävling här, slets med hälsa och var mycket, mycket uppskattad:

Gosegrisen poserar med stolt matte:

Den där gången hon slarvade bort sina framben i tvätten xD :

En mycket fin treårig till gammelgris:

Och det sista kortet som togs på henne, en riktig gammelgris, fortfarande otroligt fin och oerhört söt. Så himla tacksam över att jag fick bra nära fyra år tillsammans med den här underbaringen. Älskad och saknad. Hon kommer alltid ha en väldigt, väldigt speciell och varm plats i mitt hjärta.❤️

Tråkigt att höra, lillegrisen fick ett långt och härligt liv hos dig!💕 Fint litet bildspel över lillens liv var rogivande.

#56 Tack så mycket! ❤️

Amazing. Då är det kanske sant alla dessa rykten om skogsmus (men gäller det större eller mindre skogis?): att de blir mkt tama och gamla!

Hur är det med lukten på dem jämfört med mus musculus?

.

I Sverige är det inte lagligt att ta in skogsmöss och ha som sällskapsmöss (precis som vi inte får ta in ekorrar och igelkottar och ha som tamdjur), utom eventuellt vid specialfall där djuret är för skadat för att leva i naturen… tyvärr säger lagen här att dessa skall avlivas… men jag vet att de gånger vi tagit upp detta med möss så skakar många på axlarna… de tänker att det bara är möss… det är knappt ett djur i deras ögon… UTOM om vi pratar om smittor… Nåja, jag vill inte förstöra denna tråd med detta, utan bara skriva det, så att alla vet vad som gäller och kan forska vidare om saken själva. 

I andra länder har man däremot skogsmöss som husdjur. Jag undrar om inte våran granne Finland har sådana…

#58 Hon luktade ingenting, blev chockad av hur mycket tammöss  faktiskt luktar när jag skaffade dem. Jag tror att själva tamheten kan ha mycket med att göra att de blir uppnappade, det skapar ju ett otroligt starkt band. De är väldigt nyfikna av naturen och ganska modiga (själv upplevde jag henne som extremt kontaktsökande men jag var ju hennes "mamma" också) men Lillegrisen tyckte ändå det var jobbigt med andra personer, hon kunde sitta i handen på personer hon var bekant med sen innan men hon var nervig då och tyckte det var läskigt.

Hon var av sorten större skogsgris ;D. Den mindre skogsmusen är jätteliten, mindre än tammössen (Lillegrisen var snäppet större som kanske framgår av bilderna på henne och Minigrisen) och de är gråbruna i färgen istället för de större skogsmössens rödbruna färg. Jag tycker de har ett näpnare utseende också, de påminner aningen om Lillegrisen när hon var liten, ursöta. 

Här är en bild på en mindre skogsmus som bor utanför mitt hus som bjuds på lite extra mat då och då… :o

Sen så (lååångt inlägg):

Jag rekommenderar förstås INGEN att ha skogsmus som husdjur!  Bra att du tog upp det Grodan!  Tänkte själv på att den här tråden kanske är lite väl lockande, kanske till och med romantiserande, i och med att det är en födelsedags/hyllningstråd till min älsklingsgris så tas det ju mest upp bra saker här.  

Så, för att vara realistisk, och ge en rättvis bild av hur det är att ha en skogsmus:

Det har varit underbart att ta hand om henne men det ÄR ett jäkla jobb. En skogsmus kräver enormt mycket mer än en normal tammus. Det är lite som att jämföra en sällskaps/knähund med en extremavlad brukshund. Eller en varg, för all del..  Skogsmöss är verkligen VILDA i grund och botten med allt vad det innebär, hur tama de än blir så går det inte att få ur vildmusen ur dem. De är inte domesticerade, de är inte avlade för att passa oss som husdjur och de har egentligen inga bra förutsättningar för att leva lyckligt i fångenskap. De behöver verkligen få all stimmulans som de skapta för att få, och det får de bäst i naturen där de hör hemma. Detta får man aldrig glömma eller inte ta på allvar, ska man tvunget ha en hemma får man anpassa sig helt och hållet efter den. Kom ihåg att lagen om att man inte får hålla vilda djur i fångenskap faktiskt är till för att skydda djuren från OSS, av en anledning!

Så som jag ser det är skogsmus är en sjuhelsikes aktiv liten varelse. De är otroligt snabba, jättebra på att klättra, de kan avverka 3 meter på en sekund om de vill (överdriver inte) de har finfina hoppbakben som de inte tvekar att använda. De är väldigt intensiva och otroligt målmedvetna. Med Lillegrisen har det kunnat vara allt från att hon prompt skulle sitta på axeln, skulle gräva ett hål just där eller inte ville komma in i buren när jag ville  för att hon var upptagen med något hon tyckte SKULLE göras just då. Det är liksom inte bara att plocka ner en skogsmus från gardinstången och man kan bara fetglömma att fånga den, man får locka och be snällt. Eller bara vänta tills lillskrutten är klar med vad sjutton den nu håller på med som är så viktigt. xD. 

De är lättstressade och tar förändringar väldigt hårt. De kan vara lättöverraskade och lättskrämda, det är så de överlever i det fria - de reagerar blixtsnabbt men därmed kan de också skada sig i ren panik och vad gör man då? Det är inte alltid lätt att hänga med i svängarna. Ska man åka till veterinären med ett djur man enligt lag inte får ha?

De behöver aktiveras ordentligt! De måste ha klättermöjligheter, grävmöjligheter, födosöksmöjligheter, motionsmöjligheter, använda-hjärnan-möjligheter och bo-byggeri-möjligheter och de ska ha MYCKET av det. De måste ha saker att sysselsätta sig med dygnet runt och de är lättuttråkade - de vill hela tiden ha nya roliga grejer som de kan pyssla med om de vill - utan att man för den delen gör dem otrygga i sin tillvaro med att vända upp och ner på den hela tiden.

Grävmöjligheter är en jätteviktig del av deras liv , de älskar att gräva! För att kunna gräva ordentligt måste det vara lite fuktigt i det materialet för att det ska bli något av det anser jag, annars faller gångar och hålor så lätt ihop - men med fukt kommer ofta problem, insekter, kvalster, mögel och all annan skit som fukt gärna för med sig som man får vara beredd på att åtgärda för sådant får helt enkelt inte förekomma. Man får städa och byta ofta. Det är inte jätteroligt i en stor bur.

Min skogsmus bodde i ett omgjort akvarium som är 50x50x150 cm, och jag skulle vilja säga att det är i det allra, allra minsta laget för en skogsmus. Den var full med allt detta jag nämnde ovan. Därutöver så behövde hon få komma ut ur buren så mycket som möjligt, varenda dag. Hon var alltså lös här hemma ofta och mycket. Det tar upp mycket tid att hålla en skogsmus nöjd och glad! Och då pratar jag ändå bara av erfarenhet av en jättetam och riktigt pussgo skogsmus. 

Så om man hittar en övergiven skogsmusbebis ska man verkligen rannsaka sig själv. Har man verkligen möjligheten att ge den det liv den förtjänar? Orkar man med allt som krävs av en i så fall? Orkar man med det i kanske 4 år? Är det värt besväret för en? Är man tveksam är det bättre för den att få somna in, tyvärr. :( Jag kan inget annat säga än att man verkligen tävlar med naturen och man bör vara beredd på att det finns risker med det och att det inte kommer att bli lätt.

Min Lillegris hade som sagt aldrig någon möjlighet till ett liv i det fria (hon låg i princip och dog på vägen där jag hittade henne, jag trodde inte att hon skulle klara sig faktiskt) hade hon haft det hade jag aldrig tvekat en sekund utan gladeligen gett henne det livet istället. Men livet är inte rättvist och hon hade ingen riktig musmamma som kunde lära henne allt det hon hade behövt för att ha en chans - hon hade bara mig. Det betyder ändå inte vad jag gjorde var rätt. Även om jag själv tycker det och inte för mitt hjärta hade kunnat göra det annorlunda.

Det har som sagt varit underbart att få dela mitt liv med en sådan ljuvlig själ som Lillegrisen, men skogmöss är inte och kommer aldrig att vara ett ”husdjur”.

#60 DET där var nästan en artikel!!!

#60. JÄTTE-bra skrivet! Och hela tråden är helt underbar! ❤️

Vem bestämmer vad som är "rätt"? Lagen, javisst, vi människor har inget annat. Det är vad vi måste gå efter - även när det inte är helt rätt.

BRA att du tagit upp även de tuffa sidorna med att ha ett vilt djur (som alltid har vilt-tänk i huvudet) i fångenskap. Det är inga lätta saker, och det kräver kunskap.

Jag läste om allt i #60 en gång till nu och håller ju med amaira.

Jag hade jättegärna publicerat den med bilder som artikel, men… det känns inte riktigt bra att promota det.

Själv hade jag aldrig tagit in en vild mus och gör det inte. Träffar jag på en skadad, sjuk eller döende ute låter jag den vara, avlivar den snabbt på plats om jag kan eller tar den åtsidan och gömmer den under en kartong el dyligt med mat. Jag tar den INTE från sin omgivning och miljö, som därmed också är dess revir och där dess familj finns.

Putt,! Snälla komochhjälpmig, gör #60 till en artikel som förklarar varför man inte ska ta in skogsmöss? Vore superbra!

#62 Tack så mycket. ❤️

#63 Jag håller med dig.  

Jag tycker inte det borde vara en artikel faktiskt - det är min personliga erfarenhet av att leva med en tam skogsmus hemma bara, inget annat. Det kan man lika gärna läsa här. :)

För min del, när det gäller Lillegris, så trodde jag själv först att det som låg och dog på vägen var ett skadat pyttedjur och hoppade ju av hästen för att avliva och avsluta lidandet. Jag har ju gjort sådant både innan och efter när det har behövts. :(

Men denna skogsgrisbebisen i nöd totalt bara kortslöt min hjärna och stal mitt hjärta, ögonblicket då jag inser vad det är jag tittar på och den panikartade känslan där den enda tanken istället var, att jag var hennes enda chans, att hon behövde hjälp NU, FORT,  innan den sista livsgnistan rann ut.  

I den stunden hade jag ärligt talat inte en tanke på  att det faktiskt inte var att göra henne en tjänst genom att bara få henne att överleva - att det inte var det viktigaste, eller att jag inte kunde lämna in henne för rehabilitering, eller att hon aldrig skulle ha en chans i det fria även om jag kunde få henne på fötter igen.  Och jag misstänker att det är så för många? 

Det svåra och det viktigaste var ju att se till att hon fick leva ett långt och lyckligt liv därefter!  Jag hoppas och tror att jag lyckades men det kan egentligen bara Lillegrisen svara på.

#64 Jag kan inte. Det är för jobbigt.  Så fort jag tänker på henne en längre stund, som nu, så kommer tårarna  helt okontrollerat, varenda gång.

Jag har inget som helst skyddande lager bomull runt hjärtat när det gäller Lillegris, jag har aldrig haft det - allt har alltid bara gått rätt in, bra som dåligt. Hon berörde mig väldigt djupt på ett unikt sätt och jag tror ärligt talat att det alltid kommer vara såhär, för det verkar inte bli ett dugg bättre med tiden.  

Jag sörjer henne liksom fortfarande nästan som om det vore färskt och saknar henne något fruktansvärt. Kanske för att det är blandat med en sorg över en orättvisa att hon aldrig egentligen ens fick en riktig chans att leva i det fria som hon borde ha fått om världen bara hade varit lite snällare mot henne… 

Hursomhelst så är det för emotionellt för mig fortfarande, och kanske kommer det alltid vara det.  Så därför kan jag inte, hoppas du förstår.

#67 ❤️

Vilken underbar tråd. Många varma tack Detta är Kevin som min dotter tog hand om. Kevin var/är en flicka, Blev utsläppt ❤🐀

#68 🤗❤️

#69 Tack själv! Vilken fantastiskt sött konstverk av Kevin.😍

#67 jag förstår. Vore bra om dina erfarenheter här gick lättare att hitta för besökare dock. Får jag använda det lite om jag gör en artikel?

#71 Man kan alltid använda källor eller hänvisa till debatter, diskussioner och trådar i forum 😃

Känns inte snällt att göra det om ts blir ledsen.

#71 Du får använda dig av det om du vill :)

Vad bra :)