Mina älskade små "hundar"!
Jag har Björndalens Sällskapsmöss. Mitt huvudsakliga avelsmål är "roliga sällskapsmöss" som är nyfikna och glada, öppna, kommunikativa och sällskapliga.
De är inte bra utställningsmöss, men det bryr jag mig mindre om. Utställningar pågår kanske högst 6 dagar om året, medan jag/man LEVER MED mina/sina husdjur 365 dagar om året. Då vill jag ha dem som KOMPISAR. De ska gilla mig, gilla människor helt enkelt.
Jag måste berätta om när jag för nån månad sen hade besök av en väninna med hennes barnbarn, 11 år. En härlig grabb som blev verkligt förtjust i mina möss, och de i honom.
Jag kunde inte låta bli att skratta hela tiden! För mössen var så putslustiga 😘. De tyckte verkligen det var roligt med besök!! (gäller mina tamaste förstås, jag har även "avelsmöss" - för den "genetiska mångfaldens" skull - som inte är lika förtjusta i människor).
Honey Crisp med systrar släppte jag ut på bordet. Ett stort bord fullt med saker och gömställen. Gömställena ratades (som vanligt), i stället kom de fram och ställde sig vid bordskanten för att med spetsade öron och vibrerande morrhår sniffa och kika och titta vem som satt i fotöljen!! De tyckte det var jättespännande!
När de fick komma över till Sam, sprang de runt på stolen och honom, och tyckte det var jättekul. Det vet jag, inte bara på deras glada uppsyn, utan också på att när jag ropade på dem kom de fram och nosade/hälsade, men ville INTE komma upp, de ville vara kvar hos Sam!
Jag måste skratta åt de små tokiga raringarna, som jag alltid skrattar när dessa så små djur visar upp en sådan stor personlighet.
Chrystal Beauty på fotot, en av de "glada nyfikna". ❤️
Men det jag egentligen skulle berätta, var när jag i dag tänkte att jag måste prova hur bra de (några speciella möss) är på GOLVET. Mitt mål är att de ska vara "hundar".
De ska springa runt ett varv på golvet och undersöka (de SKA vara orädda och nyfikna), och de SKA sedan komma till mig när jag ropar!! Sedan ska de hellre vilja vara med mig, än springa lösa på golvet. Frivilligt, så klart!
Honey Crisp och lilla Smila (2 månader) släppte jag ner på golvet för att se hur de betedde sig. Jodå, jättespännande och roligt tyckte de, och sprang runt och nosade och kollade.
Och så ropade jag. Då händer detta (ja, händer, inte hände, för det händer igen och igen, hela tiden!)
Nä, jag håller inte fram händerna, jag sitter inte på huk, jag STÅR.
Fast nu har jag satt mig i fotöljen (lat) med benen utsträckta. Honey Crisp kollar läget, så där brukar jag inte "se ut".
Båda två kollar läget till att börja med.
Crisp börjar fatta var jag är 😃
… och Smila börjar fatta galoppen!
Nedsläppt för ett nytt varv på golvet, hittar hon mig bättre denna gång. Jag finns ju där, högt ovanför benen, haha 😃.
Ååh, de är så söta, så bedårande, så näpna, så putslustiga, jag är så vansinnigt kär och förälskad i de här små tillgivna varma lena goa raringarna!!! ❤️
Så mysigt! Det är detta som är mitt mål med Molly och Matilda, att de ska vara keldjur och trogna vänner 🙂
Älskade husdjur
Vilka UNDERBARINGAR!!!❤️❤️❤️ Jag blir helt till mig!!! 😍
Det är otroligt att så små djur kan skänka så mycket glädje och kärlek ❤️
Kul att se bilder o höra om dina goa möss Amaira!
Underbart att läsa!! Och helt fantastiska bilder, tack för att du delar med dig!!❤️
http://anettesmousery.weebly.com/
http://kennel-al-shen.weebly.com
http://minarexkaniner.weebly.com
Medarbetare på mus ifokus❤️
Härligt att du når dit du vill! Underbara små vänner ❤
Medarbetare: Yoga & meditation i Fokus
Medarbetare: Stenar i Fokus
Driver http://www.StillaSinnetDegerfors.dinstudio.se
Reiki Master, kristallterapeut, Barnyogalärare
Tack alla! Ja, jag slutar aldrig förundas över hur härliga, roliga, tillgivna och personliga sådana här små djur kan vara.
Till saken hör, att jag faktiskt inte pysslar mycket med dem! Jag har inte tid! Eller snarare, det går i perioder. För ibland har jag ju givetvis gott om tid med dem.
Däremot har de stora burar med mycket berikning, och jag försöker variera burar och upplevelser för dem, så de "håller hjärnan igång", och fortsätter vara nyfikna och motiverade. Instängda "försoffade" möss med "förtvinad hjärna" är inte kul …
Det kan ibland gå en vecka i taget då jag bara "kastar åt dem" mat och vatten, och säger "Hej älsklingar!" innan jag "springer ut" igen. Just därför är mina stora berikade burar så viktiga. Och öppna, så de kan "sniffa och hålla koll" på grannmössen och världen.
Ja, till och med deras rum är tyst och stilla nästan jämt. De har ju eget musrum.
Underbart kåseri om din kärlek till dina möss, amaira! ❤️
Jag är övertygad om att du skulle, om du hade tid och ork förstås, lura runt någon av dina mest kontaktsökande och äventyrsglada möss en agilitybana och delta i vår tävling. Tyvärr är det lite sent påtänkt nu, men dina möss har i a f alla förutsättningarna.
Det är intressant det du skriver att de letar efter dig, att du finns där, högt ovanför benen. Nyfiken… vad är det dina möss anser är du? Din röst, ditt ansikte, dina händer, eller allt det?
Själv anser jag nog att mina möss ser "mig" som mitt ansikte… min näsa typ… lol 😉
Ja, vad är "jag" för dem. Det beror på faktiskt. För de rädda/försiktiga mössen är "jag" hela min person med flera meters radie, haha. Fot eller hand eller röst eller doft eller rörelse, spelar ingen roll. De föredrar att hålla avståndet till allt det som kan vara "jag".
För de sällskapliga mössen är "jag" min hand och min talande znoosande mun. Det "hundarna" söker upp, är min hand. (och det roliga är att de stannar i den och inte ska springa vidare).
I buren när jag pratar med dem och sticker fram ansiktet, så vill de "snooza" på min mun. ("snooza" = sträcka fram nosen och lukta, och vibrera med morrhåren på mina läppar.)
"Jag" är också när jag "znoosar" dem i pälsen på ryggen - då blir de alldeles stilla för en stund, det gillar de (i alla fall de flesta).
Och när jag snoozar betyder det att jag håller munnen intill deras varma ryggpäls, och smeker med läpparna/"blåser varmluft" i pälsen på dem.
❤️