Annons:
Etiketteraveluppfödning
Läst 694 ggr
ariama
2014-01-06 07:03

Att bevara en linje, hur avlar man?

Hur bär man sig åt för att fortsätta avla på en redan existerande stabil linje, baserad på stark inavel? Diskussion startad i annan tråd: http://mus.ifokus.se/discussions/52c097e28e0e7447cb00079e-vad-tycker-ni?discussions-1

Tant Selma: "Jag trodde från början att man kunde hålla på med avel i flera färger men det visade sig att när man kommit till svårighetsgraden att underhålla en linje så behövs det 30-100 möss pågående.
Med färre så blir det lätt så att linjen försämras med tiden för att man får för litet urval eller för små kullar. Så jag har hållit på med svart i ca 8 år.

Mitt mål har varit att ha riktigt kolsvarta möss med få tumörer, inga fetmaproblem, livliga och klättersugna, trevliga att ha i handen, inget morrhårsätande, inget tjafs i burarna, hannar som tolererar varandra. Nu har jag närmast nått målet.
Jag släppte allt med registrering och stamtavlor. Mina möss är ändå alla väldigt nära släkt med varandra.
Jag släppte allt med utställningar när jag hade lärt mig ungefär vad som förväntas av bra möss.
Man kan få en enskild mus att bli väldigt tam genom att hantera den från nyfödd. Men temperamentet är också väldigt ärftligt och måste hanteras med avel långsiktigt.

Nu kan min linje få en ny ägare som fortfarande vill förbättra den och ställa ut! Det är också en bra baslinjen för siamese-uppfödning. Det finns inga vita svanstippar och praktiskt taget inga vita klor."

Moonchillas: "Självklart är jag intresserad. Skulle ljuga om jag sa något annat. Men jag är som sagt nybörjare, och min fråga är- vågar du verkligen lägga hela ditt jobb i mina händer? Tänk om jag misslyckas? Jag har inte mycket hum om gener och dess koder osv.

Alltså låt oss leka med tanken att jag har ett gäng svarta möss från dig TantSelma, men för att få igång siamese, då måste det alltså ske en parning mellan siamese och svart? Vad blir det i avkomman? Det är där min osäkerhet dyker fram.

Jag är inte rädd och osäker att para, jag vet vad som kan gå fel, jag vet vad det kan kosta. Det är just färger jag är osäker på hur dom blir till. Blir det svarta bebisar som är bärare av siamese-genen?

Har för mig att svart är dominant, men oerhört osäker på om siamese är dominant. Har för mig att bägge föräldrar måste vara antingen siamese eller bärare av siamese för att få bebisar som är siamese. Men om ena föräldern är svart och den andra är siamese så blir bebisarna bärare, och parar du då en siamesebärare i från din egna kull med en siamese från någon annan, så får du då en siamesekull i nästa generation. Har jag fattat detta rätt eller är jag helt ute och cyklar?

Även att bägge föräldrar kanske är svarta men bär på siamesegen, så blir inte bebisarna svarta utan dom blir siamese? Är inte ute efter att få fram siameser med en gång, vill bara ha koll på hur det fungerar. Innan jag ger mig in på något."

mus, möss, musen, mössen, mus musculus, mice, mouse, fancy mice, petmice, mús, muis, Maus, souris, mysz, hiiri, hiir, musar, musling, tammus, tam mus, sällskapsmus, mushona, mushane, musbebis, musbebisar, musunge, musungar, långsvansing, pälsmonster, mumsboll, fluffiti-fluff, vi älskar möss, gerodean, Sajten för oss som tycker om möss, Swedish Pet Mouse community with English Section
  • Redigerat 2021-10-30 11:24 av ariama
Annons:
ariama
2014-01-06 07:19
#1

Mina tankar, just nu.
I linjen är nu de existerande honorna i parningsålder. Mushonor har inte så lång parningsålder, åtminstone inte om man väntar med parningen in i det längsta (för att öka hälsa och livslängd). Hur är hanarna i linjen? Där har man kanske mer tid att vifta på, när det gäller parning/utparning?

Om honorna är i parningsålder, och det även förekommer en del fertilitetsproblem, skulle jag försöka sätta ihop par så snart som möjligt. Fördelen med nackdelarna här, är att man kan ha flera kullar men fortfarande inte få många möss. Gäller alltså inaveln/ (syskonparningar?).

Och flera parningar kanske man behöver starta med därför att flera kanske är sterila? Det vet man ju inte förrän man provat. Så fort man gör en utparning, är ALL inavel bruten!!! Det gäller tills man återgår till inaveln igen, då man kan återfå den i snabbare takt genom att inte fortsätta utavla.

Frågan är då om utaveln tillfört gott eller ont. Det kommer ju in nya gener, varav en del är bra och en del är dåliga/skadade. Skadade gener förekommer i alla levande varelser, det går inte att komma ifrån. Det är därför de allra flesta inavlade linjer utgår av sig själva på slutet.

Om de INTE gör det, dvs om de överlever friska i minst 17 generationer, kan de fortsätta så i stort sett i "evighet" (en sanning med modifikation).

  • Redigerat 2021-10-30 11:26 av ariama
ariama
2014-01-06 07:37
#2

Jag tycker att den här diskussionen är oerhört intressant! För jag vet inte själv hur man (eller jag) skulle göra för att bevara en linje som jag till slut lyckats få fram.

Egentligen sitter jag i den situationen själv, efter åtta års avelsarbete. Men för mig gäller det inte färg, päls, typ, eller så, utan beteende och egenskaper. Jag är även begränsad vad gäller antalet djur.

Jag tror att om jag skulle överta den här linjen, och satsa på den med tid och plats, vilja och engagemang, så skulle jag göra tre olika parningarsvägar till att börja med.

Ännu en inavelslinje, samt två olika utparningslinjer med siameser. (Eller fler om jag var riktigt storskalig) Snygga siameser tror jag inte är så svåra att få tag på. Kent har nog bland andra.

Det svåra är nog att få kunskap om (eller kanske bara att finna) en mus med dokumenterad härstamning vad gäller hälsa och livslängd, som sträcker sig längre tillbaka än några led, och som gäller alla "föräldrarna", inte bara ett urval.

I F1, dvs första kullarna (efter två utparningar med olika siameshanar), skulle jag nog återpara på bror till mamman (om sådan finns, eller liknande), hellre än att direkt para ihop avkommor efter två olika  utparninga.

Jag skulle välja att köpa in hanar för utparning, därför att jag kan använda mina egna hanar en längre tid än mina egna honor! Och alltså fortsätta använda hanarna i avel, när honorna utgått.

Nä, jag vet inte … det är bara som jag tänker. Hur tänker ni nadra här?

StillaSinnet
2014-01-06 08:53
#3

jag tänker att det bästa är att para lika med lika och alltid snäppa upp till ett steg bättre. Det kan vara hälsa eller temperament eller färg eller teckning, men ska aveln gå framår måste man sträva framåt. 

Ibland kör man fast, som när jag tog in ganska många splash och tricolorer och var "duktig" och väntade länge med att para mina honor så de sedan inte tog sig. För att inte förlora generna helt fick jag använda hanarna till något annat. Det blev okända zoomöss med fläckar och jag tog hundra kliv bakåt i aveln! Jag kämpade på med tumörer, barbering, rassel och dålig typ men tog sedan bort allt skräp ur aveln och satsade på nya importer för att komma vidare. 

Eller som när mina pearl från finland "försvann" för att jag inte inavlade. jag ville utavla och bredda avelsbasen. Jag visste var generna fanns och började sedan avla tillbaka när jag fått tillräckligt många bärare. Det ger frukt nu, två år senare.

men cream är enkla. Jag hade flera fina från Vibys och några fina från finland och en fin pew från tyskland. här kunde jag lätt bygga flera olika linjer. Jag var noga med att behålla en linje så fri från annat än Vibys möss det gick. Den är kvar och ger fina möss men små kullar.

Jag valde att hålla en finsk-tysk linje med satin. Den linjen är inte lika storväxt och inte heller lika starka i sin hälsa. jag har därför hämtat in från Vibylinjer för att stärka upp där. och börjar nu få bra satiner.

Så har jag en linjer av cream där det halkade in tecknat via splash och de får inte hamna i de övriga linjerna. Den linjen kommer jag avsluta. jag sparade den för att ha till utavel av splash och tricolorer men det behövs inte längre.

Med mina svarta startade jag från Vibys läckra kolbitar,men de var små och ganska fula 2010… jag parade in det som just då fanns som var bättre i typ. Det var dels cream och dels blått. Blått och svart går bra att kombinera och jag fick fram ganska fina både blå och svarta. Det visade sig att de extremesvarta från england bar på choklad så även choklad föddes. 

Bästa betygen på svarta fick jag efter den kull där jag hade parat med en cream, Svea. Syster med urban, ni som känner till honom. Stora och vältypade svarta blev det, och därifrån fortsatte jag

men c(e) är inte så bra om det spökar runt i svarta linjer så för att det inte ska "poppa upp" höll jag mig sedan till fullfärgade. 

Mina blå linjer är dock ett riktigt virrvarrr. Rent blå kan man inte köpa från mig. Jag har blått för att få fram pearl och i alla linjer figurerar silvrering. Det kan också finnas annat. Bla splash har upptäckts. 

Ja, som du ser diskuterar jag färger. Det är därför att när det gäller färger är det enklast att diskutera i ord. temperament är känslor och där är det bara jag som känner och kan veta vad som är bra djur i mitt hjärta. Det finns inte ord nog att exakt beskriva utan att mottagaren tolkar begrepp utifrån sina erfarenheter. Därför är det så himla jättesvårt att vara nyanserad i vad som skiljer en underbar mus från en perfekt eller musen som stal mitt hjärta, eller musen som är som en hund/vän. Jag sållar kritiskt och avlivar friskt när jag har möss som inte passar mig. Mina möss ska vara lugna, vänliga, lite lata kanske, somna i handen eller fickan och tolerera att bli vridna och vända på. Alla ska kunna hantera dem, både hos mig och på utställningar. De ska le rart åt mig med snälla ögon- ja, du hör vilken underlig formulering! Jag vill inte ha överaktiva, pigga möss som försöker rymma, gnaga sönder burar osv och får de inte det så blir de nervösa. De ska passa min typ av mushållning och trivas på de ytor jag kan erbjuda. :)

Så har jag jobbat på i fyra år och jag börjar nu känna vad som är mina möss. När jag då och då köper in möss från andra linjer (dit räknar jag inte Anja och Kalle som ju har mina linjer och vi byter ju lite hipp som happ mellan oss) så känner jag verkligen skillnaden. Vissa möss kan irritera mig. De är snälla i handen, de är söta och fina, men de är inte mina möss 😕 

Det närmaste mina möss jag har kommit genom att köpa utifrån är Morakullans Urangomus. Han är precis som mina egna. Det känns som han är född här ❤️

Medarbetare: Yoga & meditation i Fokus
Medarbetare: Stenar i Fokus
Driver http://www.StillaSinnetDegerfors.dinstudio.se
Reiki Master, kristallterapeut, Barnyogalärare

StillaSinnet
2014-01-06 09:35
#4

Just nu finns det nog 200 möss hos mig. men det beror ju på att jag har så många färger, där varje färg har sina avelsdjur och sina linjer, coh jag vill som sagt gärna ha minst två parallella linjer i varje färg och en skiter sig. Av 200 möss när just nu 30 bebisar, 50 under uppväxt, 70 är möss i lämplig avelsålder, men dock inte sagt att alla kommer gå i avel, 50 är pensionerade. Dels gamlingar, dels honor som fått sina kullar, dels syskon som går som vänner och inte behövs i aveln.

men om vi tar mina 70 möss i avelsduglig ålder och slår ut det på mina färger: 

  • Splash (för sig), 

  • tricolorer (för sig), 

  • splash/tricolor (blandad linje), 

  • pearl (för sig), 

  • blått/si-bl (för sig), 

  • cream-Vibys, 

  • Cream satin, 

  • cream tecknat, 

  • beige (för sig, tror de kan vara chokladbaserade), 

  • svarta (mina linjer), 

  • svarta (hollänska importer), 

  • Burmeser (ursprung ajanki och mina blå linjer)

Lite krull som jag ännu  inte byggt linjer kring. Blir nog en texel och en astrex som jag vidgar med tiden. Där finns det tickat som enbart kommer finnas i långhår/texellinjerna.

ca 13 linjer betyder i snitt 5 möss per linjer. 

Detta stämmer inte fullt ut. Jag har fler möss i cream och färre i pearl och krull tex. Men det ger en fingervisning på hur det ser ut. Massor, massor behövs inte, men en tydlig struktur, noggranna anteckningar, märkning på alla burar och en stor portion disciplin, planering och eftertanke behövs. Man måste veta vad man gör och framför allt: Ha ett tydligt syfte med varje parning. Varför sätter jag ihop just dessa två? Varför passar de bäst för just det syfte jag har? Syftet först och urvalet därefter. 

Men det finns kanske undantag. 

Hypotes: En vansinnigt trevlig, långlivad och vacker hane har inte fått några ungar pga olika omständigheter kan vi låtsas. En sådan hane vill man inte tappa. I ett sådan fall kan man, undantagsvis, göra nödparning. Jag har bara gjort det med tricolorerna och fick ett katastrofalt misslyckande, men om man man väljer hona utifrån andra kriterier än fläckar, som jag gjorde, så skulle det kunna funka. Undantagsvis. Punkt

Jag syskonparar ibland för att stärka upp, i bland har det skett av misstag när jag har särat pappa och bröder för sent från systrar och mamma. Jag parar mor-son, far-dotter ibland om jag är osäker på vad som finns i linjerna (nya linjer). Jag parar kusiner. Då och då morbror på systerdotter men ännu bättre farfar på dotterdotter. Hanarna är jag rädd om och parar gärna på dem när de blir gamla. Underbara IntGrChSMS2-10 Vibys Imse som blev hela 2år7mån finns därför på många ställen bakåt i mina creamlinjer, med stolthet!

Medarbetare: Yoga & meditation i Fokus
Medarbetare: Stenar i Fokus
Driver http://www.StillaSinnetDegerfors.dinstudio.se
Reiki Master, kristallterapeut, Barnyogalärare

Grodan
2014-01-06 11:04
#5

Jag kan inte svara på frågan hur man inavlar hårt för att bevara en linje. Jag har inte lyckats, trots att jag haft en mycket god lärare och själv har god karaktär. Min texel-linje blev 20 år, sedan var den för klen för nya smittor och dog ut. (Jag har kvar en liten liten del av den, men absolut inte de djur jag favoriserade).

På råttorna gick det 10 år sedan var inavelsgraden för hög. När den blev över 20% blev råttorna för klena.

Så jag har lärt mig att råttor är något känsligare än möss för hög inavelsgrad. Men efter att ha förlorat flera linjer så vill jag inte ha så stark inavelsgrad, tyvärr.

Utavel orsakar problem, japp, genom att du får in nya saker i din linje som du kanske inte önskar eller är bekant med, men genom att ha samarbetspartners som har sidolinjer kan man minska problemen. De gånger jag haft det har det fungerat väl. Sedan behöver man planera väl och inte avla in helt nytt förrän man utvärderat djuren fullt ut gärna i ett par generationer… Ett djur som är bra kan vara sämre i avel.

Jag har aldrig slutat att föra stamtavlor och använda dem i min avelsplanering och kommer nog aldrig att göra. Jag slutar aldrig att analysera avelsresultaten. När/om det dyker upp problem tar jag alltid reda på vad som var/är fel i stamtavlan.

Det svåraste är urvalet, att alltid noga välja ut vilka som har goda egenskaper att föra vidare i avel. Att välja de bästa. Men även att kunna se vad som inte är bra i avel, vad jag inte skall föra vidare. Jag är mycket noga med detta. Att välja bra djur, samt att avstå från sämre. Samtidigt är jag kräsen och har massor med krav. Djur jag vill avla på skall vara flocksmarta, snälla mot alla människor och artfränder, stresståliga, kontaktsökande mm. Jag har mycket hård bedömning på temperament och karaktär. 

Jag gick ifrån temperamentsavel lite när jag förlorade många djur från min äldre linje och behövde köpa in nya djur. Men idag när jag sett hur mössen är och åt vilket håll det lutar så återgår jag till temperamentsavel. Alternativt avlar inte alls, om inte mössen blir starkare och friskare. Jag anser att musvärlden idag är osund, där man tänker mer på snygga möss och att producera än att mössen skall vara friska och må bra.


❤️ Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~ ( http://gerodean.se/ecards ) ❤️

ariama
2014-01-06 13:15
#6

Artlink ❤️

Grodan  ❤️

😃

Annons:
Grodan
2014-01-06 14:11
#7

#6 ❤️

Det finns massor med litteratur om hur man avlar. Det ska man inte glömma. Jag har läst en mängd böcker. Vad jag däremot inte läst så mycket och pluggat in är den "engelska modellen".


❤️ Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~ ( http://gerodean.se/ecards ) ❤️

IsabelH
2014-01-06 15:46
#8

Tass!
Följer med spänning vad som skrivs och diskuteras!
Väldigt lärorikt! ❤️

TantSelma
2014-01-06 17:02
#9

Jag tror att man måste hålla på i många år för att få känslan för vad man gör och man måste också plugga en del. Nu har jag hållit hanarna till ganska hög ålder. Ibland har jag behållit 5hanar och låtit dem gå tillsammans länge tills de blir osams och sedan behållit någon som både varit snygg och legat lågt i rang. Ibland har jag försökt göra detsamma men särat försent så att den bästa hunnit bli skadad.

TantSelma
2014-01-06 17:04
#10

Det hade givetvis varit bättre att också ha stamtavlor men har inte haft tid. Ett långt tag hade vi små plastade kort för varje djur med släktskap och anteckningar. Det kan jag rekommendera. Inplastningen gör att korten inte förstörs om de råkar få vatten på sig.

TantSelma
2014-01-06 17:06
#11

Ju fler möss man har av samma linje desto fler generationer går att inavla. Därför måste man ha många möss.

TantSelma
2014-01-06 17:09
#12

Eller samarbeta med många pålitliga uppfödare

Moonchillas
2014-01-06 17:15
#13

Detta med inavel/linjevel är något jag är väldigt grön på. Där måste man verkligen veta vad man sysslar med, och där är jag inte ännu på ett bra tag till.

Även att jag är fruktansvärt frestad TantSelma att ta över ditt arbete så tror jag att jag är för grön ännu. Kanske Artlink lämpar sig bättre som dessutom jobbar med just svart och vill lägga ner möda på extreme svart.

Jag tackar av hela mitt hjärta TantSelma att du ger mig förtroende, men jag skulle gråta blod om det gick åt pipsvängen och alla år av ditt hårda arbete skulle bli förstört.

Avel är inget man ska rusa in i, det krävs noga planering, det är i alla fall min tanke.

Annons:
StillaSinnet
2014-01-06 20:21
#14

#13 nej jag är ledsen… Dels skulle jag inte alls fortsätta projektet utan använda mössen i mina egna linjer. Dessutom har jag insett att jag har blandat ihop Tantselma med Elisabeth i Kristinehamn som köpte minna första möss :P

Medarbetare: Yoga & meditation i Fokus
Medarbetare: Stenar i Fokus
Driver http://www.StillaSinnetDegerfors.dinstudio.se
Reiki Master, kristallterapeut, Barnyogalärare

Moonchillas
2014-01-06 22:14
#15

Aha ok :)

Då är det bara frågan hur TantSelma själv vill göra, om hon vågar låta mig ta över. Men ärligt talat är ag skiträdd och det är en stor mantel att bära och axla.

Jag blir ju livrädd att misslyckas och förstöra någon annans tungt hårda arbete som har tagit flera år.

Grodan
2014-01-07 09:02
#16

#14 Elyria heter hon här. Hon gillar nog texel bäst…

#15 Du får träffa TantSelma och hennes möss för att bestämma.

Det är inte ovanligt att man ärver en linje eller tar över. Speciellt i England. Dock är det brukligt att ställa ut någon gång per år, för att visa upp sitt resultat och för att förvissa sig om att man inte snöat in sig. Det låter kanske hårt/elakt, ber om ursäkt, det är inget personligt.


❤️ Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~ ( http://gerodean.se/ecards ) ❤️

Grodan
2014-01-07 11:01
#17

Här kan man läsa lite om den "Engelska" modellen för utställningsmöss (obs utställning!! inte sällskapsmöss!!!)

http://www.fancymicebreeders.com/phpBB3/viewtopic.php?f=14&t=7744


❤️ Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~ ( http://gerodean.se/ecards ) ❤️

ariama
2014-01-07 12:58
#18

#9. "Ibland har jag behållit 5 hanar och låtit dem gå tillsammans länge tills de blir osams och sedan behållit någon som både varit snygg och legat lågt i rang." När du får få ungar i kullarna, och ibland även sterila möss, tror du det har ett samband? Hög grad av inavel, kombinerat med fortsatt lägre testosteronhalt hos hanarna? Kanske är det idé att emellanåt även blanda in hanar med lite högre dominans? *tänker för mig själv* Fortfarande är det ju ändå hanar som under lång tid valts ut för för sin låga rang och låg grad av bråktendenser.

ariama
2014-01-07 13:11
#19

#13. "Detta med inavel/linjevel är något jag är väldigt grön på. Där måste man verkligen veta vad man sysslar med, och där är jag inte ännu på ett bra tag till." Vill man nå framgång i aveln, så är det nog inavel som gäller i alla fall!! Det är nästan omöjligt att få homogen avkomma/ möss som liknar varandra både till typ, färg och temperament, både mellan syskonen och mellan generationerna, om det inte finns inavel i linjen. Frågan är inte inavel eller inte, utan graden av. Och den frågan är SVÅR, inte bara för dig utan för vem som helst!! Mycket beror också på mössen som valts ut från början. En del är omöjliga att inavla i högra grad, medan andra klarar sig bättre och går att nå längre med. En viss grad inavel finns nog i alla mössen vi redan har, även om vi inte vet det eller kan se det i deras stamtavlor. Det handlar som sagt om grad. Sedan förstår jag dig mycket väl, Moonchillas, att du tvekar och blir rädd. Risken finns ALLTID att "misslyckas", och det gäller oavsett vem som tar över!! Frågor du kanske kan ställa dig, är t.ex. hur många möss vill du ha? Hur många vill du börja med? Hur många är det du får ta över, om du gör? Att börja från noll (eller 3) till kanske ca hundra, är nog en chock! Det ÄR verkligen lättare att börja med ett par honor och någon hane, ta en kull, låta kullen växa upp medan man lär sig, får rutiner och vanor. Samt under tiden besöka utställningar, kurser, skriva på forum, läsa artiklar/ böcker, osv. Jag brukar säga, att skillnaden mellan att ha möss och att ha elefanter, är att mössen kan man stänga in i en liten plåtburk med bröd och vatten, och så "har man en mus". Möss är alltså mycket lättare att ha, de har mindre muskelmassa än en elefant, och i förhållande till människor. Vi kan bestämma över dem i oerhört hög grad, vare sig vil har kunskap eller inte. En elefant kan man inte ha utan kunskap! Men det härliga med möss, är att DE ÄR INTE MINDRE DJUR för att de har mindre storlek. Det innebär alltså, att det finns så oerhört mycket som man kan lära sig - om det är det man vill - genom att ha möss.

Moonchillas
2014-01-07 15:19
#20

#16 Grodan, det låter inte alls hårt och jag tar det inte personligt. Jag håller med helt och hållet. Jag åker ju även på chillautställningar för att få professionell bedömning av min avel. För att få veta att man är på väg mot den riktning man har som mål. Givetvis kommer jag att åka på musutställning också, både för nöje och nytta. Ska man syssla med avel så kräver jag av mig själv att åka på utställningar i den mån jag kan, men minst 2 ggr per år ska ju planeras in att komma iväg. Givetvis måste jag också träffa och tala mer personligt med TantSelma.

#19 Ariama du har så mycket sunt och vettigt att säga.

Precis som du säger från att ha haft 2 möss och gå till 100 skulle vara mer än en chock. Jag vill ju helst börja med en liten grupp honor och kanske 1-2 hanar. Börja med att ta 1-2 kullar, med andra ord börja lite försiktigt. 

Kommer så fort som möjligt bli medlem i Svemus, jag tycker verkligen om föreningsliv och drömmer om ett aktivt mus-samhälle över hela sverige. Drömma kan man ju alltid och försöka jobba där efter i den mån man kan och vill.

Mitt mål med avel blir främst sällskapsmöss (utan gensoppa). Men mina tankar är att mina köpare ska få intresse att ställa ut från min uppfödning i petclass och få riktigt bra resultat. Om jag kan bidra med något i musvärlden så kanske det kan väcka ännu ett intresse i allmänheten för möss när det gäller sällskap. I mina tankar så ska det inte sättas så mycket energi på om musen är snygg eller ej, utan mina tankar är att rikta in mig på en riktigt trevlig och hälsosam mus. Sen är det olika vad många tänker kring trevlighet.

Tex, jag sätter inte så stort värde på om mina avkommor har tex blaskig färg eller taskig typ, viktigare är hur den är i sällskap och relation till människor, och givetvis vill jag försöka rikta in mig på också att få fram mer långlivade möss.

Annons:
Moonchillas
2014-01-07 15:27
#21

Sen detta med inavel….. Ja där kommer jag verkligen i framtiden att fråga mig fram.

Nu är det stor skilllnad på hund och mus, men har ett stort stöd och bollplank hos min mamma och hennes vänner när det gäller avel. Där kan jag hämta en hel del kunskaper när det gäller avel och inavel. Men räkna med att jag även kommer att fråga er.

TantSelma
2014-01-08 19:36
#22

Jag tror benhårt på att det är smidigt och säkert att ha en tillförlitlig grundstam som man inte tar in nya möss imer än typ 1/år. Parar en gång i kvartalet och behåller bästa honorna i varje kull tills det är klart vilka som är bättre .

Moonchillas
2014-01-08 19:39
#23

Tack TantSelma det där var mycket matnyttigt ❤️

TantSelma
2014-01-11 23:54
#24

Dehär är inte något livsverk att förstöra. Det har varit ett lärprojekt! Som att gå kvällskurs hos sig själv ett antal år. Jag tycker att det är kul att lära mig saker. Det är värt att tänka över hur mycket tid det kan få ta. Diska burar, byta bottenströ, skriva stamtavlor, gå på utställningar, och plugga lite däremellan. Det har betalat igen sig och underlättat läxläsning i allt från kostcirkeln till Mendels lagar och gruppsykologi.

Grodan
2021-10-29 15:10
#25

Här är en av de få trådar där uppfödare skriver lite hur de avlar och bibehåller sina linjer.

Jag har själv aldrig eg skrivit utförligt hur exakt jag avlar, för att det är lite jobbigt att beskriva.
Ur kullarna sparar jag gärna de bästa och det är ofta flera stycken. Sedan utvärderas de när de växer upp. Jag kan para på flera av dem med olika djur eller endast välja en.
Detta gör att jag har många besläktade djur, och många parningar som ser ungefär likadan ut på pappret, men jag har lätt att välja individer att gå vidare på.
Stamtavlorna är väldigt viktiga i mitt avelsarbete. Efter ett par år vet jag vilka djur som kan finnas flera gånger i stammen utan problem och vilka som inte kan finnas flera gånger.
Jag parar aldrig medvetet syskon eller barn med föräldrar. Jag anser inte att det är parning som berikar min avel, utan detta görs bara ifall jag behöver ta reda på om en speciell gen finns där eller av misstag (tjuvparning).
Istället kan jag se till att jag parar halvsyskon och kusiner och eg få samma resultat. Det är då lite utavlat och risken för inavelsdepression och för smal genbank minskar.

Ibland när jag ska välja EXAKT vilka djur som ska paras med varandra, så följer jag den enkla fingervisningen

  • Den bästa med den bästa, dvs bästa hanen med bästa honan
  • Den nästbästa med den nästbästa
  • Den tredje bästa med den tredje bästa

Men ibland parar jag ett något sämre inköpt djur med en av de bästa… Och går givetvis massa steg bakåt, men just nu sedan ett par år är inte min avel så Standardinriktad att det gör inget eg. Det viktigaste är hälsa, livslängd, temperament, typ, hårlag färg och typ.

Jag har många små regler av saker jag väljer bort eller saker jag vill ha som stora kullar, stora ögon osv osv. Detta kan spela stor roll när jag avlar, så när jag har studerat stamtavlor så studerar jag även djuren.
En stor fördel med att ha hela kullar (eller nästan hela kullar) kvar är att kunna välja när de är fullt vuxna och gärna äldre - de som är friskast (några kan ju ha dött el dyl under uppväxten), de som har jämförelsevis bättre päls, färg, typ, de som har störst ögon, de som har rakast öron, längst svans, de som är trevligast…

Ett annat smart sätt att få lite utavel är att sälja några bra möss till uppfödare som avlar sunt och har bra djur och sedan köpa tillbaka avkomma.


❤️ Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~ ( http://gerodean.se/ecards ) ❤️

  • Redigerat 2021-10-29 15:15 av Grodan
ariama
2021-10-30 11:38
#26

Mitt svar i dagsläget, efter 15 år med Björndalens, är "Jag har ingen aning!" Kortsiktigt, jo. Långsiktigt, ingen aning.

Instämmer med TantSelma:
#9. "Jag tror att man måste hålla på i många år för att få känslan för vad man gör och man måste också plugga en del."

#24. "Det har varit ett lärprojekt! Som att gå kvällskurs hos sig själv ett antal år."

Kvällskurs hos sig själv! Haha. Exakt! 🧡

  • Redigerat 2021-10-30 11:46 av ariama
ariama
2021-10-30 12:11
#27

Något jag börjar tro på mer och mer, är inavel/linjeavel.

Det har jag ju alltid använt mig av, men ändå haft en rädsla för att gå för långt, avla för nära, inavla nära i flera generationer, få för hög inavelsgrad.

När inavelns skadliga effekter börjades förstås under andra hälften av 1900-talet, blev motrörelsen så stark att den sitter hårt fortfarande. Men vill man komma någonstans - långsiktigt - så vet jag inget annat än stark inavel. MYCKET stark.

(Jag talar enbart om smådjursavel)

Men det gäller att startdjuren är tillräckligt bra, annars tar det stopp förr eller senare, om inget djur är tillräckligt bra att fortsätta med, eller om de blir sterila.

Inavelns största verktyg är "ruthless elimination", det är det viktigaste som aldrig får slarvas med. ALDRIG avla på ett djur som inte är fullgott i hälsa. Och ALDRIG avla två oönskade egenskaper ihop, eftersom inavelns syfte är att befästa egenskaper, och man då befäster ett fel, t.ex. små ögon.

Det är "Den engelska modellen", inavlade linjer som vinner utställningar i generation efter generation med friska djur; möss, duvor, undulater, höns, ja till och med hundar och kor…

"En enda utparning kan förstöra åratal av avelsarbete"…

Och våra lantraser? Som levt isolerade i åtskilliga generationer, årtionde efter årtionde? Härdigare och friskare än några nyare raser!

Nackdel jag kan komma på?
Inavel ger dubblering av generna/anlagen. De blir otroligt anpassade och härdiga till sin miljö! Så länge miljön är oförändrad frodas de gott.

Men förändrad miljö kan slå ut dem helt, de har inga reserver för det.
Det gäller även NYA smittor som de inte utsatts för tidigare.

Annons:
Upp till toppen
Annons: