Avel & Uppfödning

Ta del av mina erfarenheter.

2014-01-17 23:09 #0 av: Sync

Hej allihop. Ni har kanske sett mig skriva några kommentarer där och var. Även sett mina inlägg om att det är ungar till salu hos Paraxona.

Det var min uppfödning. Jag hade stora planer. Dock ändrade jag mig. Idag bestämde jag mig att lägga ner det. Även att ta paus från möss.
Tänker inte sälja alla mina möss och glömma bort dem. Vissa flyttar, men de flesta som gillar Mig stannar här tills de helt enkelt dör.



Till själva anledningen varför jag inte tänker avla mer (vilket jag inte ens hann göra så mycket...) är sorgen.
Många här inne, på facebook och även de jag har träffat och som har köpt ifrån mig, säger att de vill någon gång börja avla. Nästan alla säger det. Från MIN vinkel, så vill de flesta det.

Visst. Det är kul att planera ihop en parning, få en kull, sälja och sedan fortsätta med sin avel. Det är dock så mycket mer än det.

Att kunna vakna en dag och se små, små musbebisar ligga i buren diandes på sin mamma är en av de finaste sakerna jag har sett med mina egna ögon. Det är en stor lycka. Även fast det är små djur, som de flesta tycker är skadedjur, så är de underbara för mig.


Men så kommer sorgen med i bilden. Stor del av mitt ägande av möss är faktiskt sorg. Jag VISSTE att varje mus kommer att dö någon gång. De lever precis som vi. Jag VISSTE att vissa kommer att bli sjuka. Jag VISSTE att vissa skulle bli som de skulle. Framförallt så VISSTE jag att det kommer göra ont att få se dom döda någon gång. Varenda en utav dem.

Det som har hänt hos mig händer väl inte lika ofta hos andra. Jag vet inte. Har ingen aning. Men under mitt snart 2 åriga tid av musägande, har varje mus blivit avlivad utav mig. INGEN av dem har dött utav naturligt död. Jag pallar inte det. Varför måste just jaaaag avsluta varje musliv här hemma.

Idag hittade jag tredje mus med tumör på två månaders tid. Tredje. Det är kanske inte mycket för vissa. Dock har jag ett litet antal möss, har svårt att få hem möss och varje mus är EXTREMT viktigt för mig. Jag kommer ihåg första gången jag skulle avliva själv. Jag skakade och var gråtfärdig. Idag när jag skulle avliva tog det mig två sekunder att fixa allt och avliva min fina Slicki. Det är inte så att jag inte hade några känslor för henne. Det är bara så att det har blivit normalt för mig att avliva en mus när det är "dags" för den att dö. Än så länge pga tumörer.

Inte bara tumörer. Jag bor 150 km ifrån mitt hem där mina möss är. Min mamma fyller på vatten och mat och kollar bara till vissa extra mycket då hon inte vågar att ta upp de flesta. Hon märkte inte att Snussemusen ( som hon var rädd för eftersom han var ganska så enorm ) har gnagat sönder ett hål på burens vägg. Jag klandrar mig för det eftersom han bara förstorade ett litet hål som var luft hål som jag satte alldeles för lågt ner. Inga andra möss har reagerat på det, men han gjorde. Det var mitt fel. Nu är det för sent. Han fastnade, skar upp sin mage och dog. Hemskt. Det var mitt fel. Men jag kan inte göra något åt det längre. Jag kan bara tänka efter i framtiden.


Jag helt enkelt inte orkar längre. Det var fantastiskt och lärorikt att föda upp. Det är dock nog inte min grej. Jag kanske kommer tillbaka till det någon gång i framtiden. Nu tar jag dock paus.
Jag kommer fortfarande att ha möss så länge de lever och därmed kommer jag att vara lika aktiv här på MiF. Jag skriver kanske inte mycket, men läser nästan allt. Jag är här.



För övrigt så gick Snussemusen med Ygrainne då jag ville få fram fler Astrex siameser i satin. Hon är nog dräktig. Hanarna kommer att kullas ( ja... jag kullar ibland ) och honorna kommer säljas till en tjej som skrev till mig för ett tag sedan om att hon sökte efter en flock och ville ha möss från en uppfödare. Så var det med det.


Jag lägger ner uppfödningen. Jag lägger dock inte musen på hyllan för alltid. Hjärta

Anmäl
2014-01-17 23:19 #1 av: KickiG

Jag är ledsen för hur det har gått med dina möss, och jag förstår ditt beslut.

Tack för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter! Jag förstår att det har varit ett jobbigt beslut, men jag är ändå glad att du stannar kvar här i musvärlden med oss.

Man behöver ingen tv när man har möss.

Medarbetare på Mus iFokus och Finland iFokus

Anmäl
2014-01-17 23:22 #2 av: Sync

#1 Jaa. Jag kan inte bara lämna möss (och MiF speciellt) bara sådär. Glad

Anmäl
2014-01-18 17:50 #3 av: ariama

Sänder bara en tröstekram från amaira...

Anmäl
2014-01-18 19:14 #4 av: adirf1

Vill bara ge dig en kram!
Tänker inte säga att jag vet eller förstår hur det känns, men har själv haft en otrolig otur. Du är inte ensam och vill säga att det är inte ditt fel. Mössen insjuknar ju så lätt(har själv anklagat mig själv otroligt) och olyckor sker, tyvärr.
*Sänder dig en tanke och önskar dig medvind*

Anmäl
2014-01-18 19:17 #5 av: Grodan

Sorgen är en stor del i att vara uppfödare, det håller jag absolut med om. Och man blir tyvärr drabbad av dödsfall pga sjukdomar, smittor osv.

Hur klarar man det?

Det finns ingen manual. Många av oss deppar ihop emellanåt just för att vi har sorg, vissa lägger av. Finns det sådana som bara skakar på axlarna och går vidare? Absolut, det finns sådana människor. Eller det finns människor som lärt sig göra så. Man kan lära sig det. Man kan lära sig att sörja snabbt, att inte ta det för personligt med nederlag och dödsfall. Härdad tror jag inte man blir, faktiskt inte. Jag tror att man periodvis kan vara det, men att man har en ventil någonstans. Har man ingen ventil, blir det svårare att hantera sorg och elände. För det blir alltid lite sådant när man har djur. Det går inte att komma ifrån.


Kram och kondoleans har jag redan skickat privat och jag tycker att ni andra lyckas bra med det här i tråden så jag tar tag i det jobbiga istället.

__________________________________________________

Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~  arinella´s råttuppfödning

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.