Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (6) Senaste inläggen

Om sajten (INFO) Avel & Uppfödning Beteende, hälsa & skötsel Bur, strö, inredning & tillbehör Fikarummet! (OT) Kluringar Filmer Fotografier Förening, utställning & träff Genetik, färger, hårlag och teckningar In Memorian Köp/Sälj/Efterlysning/Auktioner Leksaker och aktivering Länkar | Links Mat och utfodring Möss med djur och människor Namnförslag & namnförklaring TÄVLINGAR Ö Gamla tävlingar
Genetik, färger, hårlag och teckningar

Om avelsmål ... och vidare.

2014-10-02 09:27 #0 av: ariama

Avlar man seriöst som uppfödare, så gör man givetvis urval och har avelsmål.

Letar jag information om hur jag ska avla, så finner jag vissa "regler" gång på gång. (Jag bryter mot nästan alla, haha, samtidigt som jag är hårdare ändå på vissa). En av dem är: "Avkomman ska bli bättre än föräldradjuren" . Och visst, det är så man uppnår sitt "avelsmål".

(Fast "handböckerna" glömmer att man ibland måste vara mer långsiktig och "hoppa över" ett synligt steg här och var.)

Det är jätteroligt att avla mot ett avelsmål, det är spännande och intressant och hela tiden lär man jag mig mer!

Men - "avelsmål" i all ära, vad gör man SEN!? 

Jag tycker att den stora utmaningen - på ett vis som jag inte ens tänkte på tidigare då jag bara "ville få fram Musen med stort M" - är att etablera den musen i en linje som bevaras genom tiderna. Pfuuuhhh.

Inom politiken är "ekonimisk tillväxt" en kommentar jag har svårt för. Vad sägs om BALANS? Hållbar och långsiktig?

Och oavsett område, så söker jag hellre balans som mål, än tillväxt. Även som avelsmål.

Att nå sitt "avelsmål" vad gäller färg, typ, temperament, ja det tar ett antal generationer och år. Men med kunskap och envishet och beslutsamhet så står man där en dag. Och DÅ kommer utmaningen ... tänker jag...

Det är inte "målet" jag har uppnått, det är då det börjar.

PS. själv behöver jag dock fortfarande ungar som är bättre än föräldradjuren - på sikt. DS

Anmäl
2014-10-02 10:09 #1 av: Tsunamis

Ungar är ju ofta bättre än ena föräldern, man får tänka så istället tror jag. I bästa läge är de bättre än båda men in hel del kombinationer är det helt enkelt inte så. 

Precis som du säger får man ibland hoppa över ett 'synligt' resultat och lita på att det 'osynliga' finns där alltså att ungarna kommer ge i arv den egenskap du eftersträvar. Vet man inte så mycket om osynliga resultat kan man alltid rådfråga en annan uppfödare, och diskutera avelsmålen med denne. Vi lär oss alltid mest ihop och dela med oss av våra erfarenheter. 

För att ta ett visuellt exempel för det är enklast (temperament och hälsa är två andra men lite luddigare att beskriva) så om jag korsar en gigantiskt stor mus A med en liten fjutt svensktypad mus B så kommer ungarna ab fortfarane vara bättre än B. De kommer vara större och längre i kroppen, ja allting. Du ariama köpte två sådana möss av mig förra helgen och fick se föräldrarna så du vet ju vad jag pratar om. Men är de ungarna bättre än mus A? När man bara snackar storlek och utseende? Nej självklart inte, i enkla ordalag blir de bara hälften så stora som mus A när de är vuxna. De kommer aldrig någonsin bli så stora som mus A för de har ärvt egenskaper från mus B också, det är så genetik fungerar. 

Men!

De bär med sig egenskaperna för en lika stor kropp och storlek från mus A. Parar man tillbaka ungarna på mus A, kan man få så stora möss som mus A. Det är det 'optimala' steget att göra om storlek är det man vill eftersträva. Ett annat 'godkänt' steg att göra är att para ihop två ungar men då kommer ungarna vara i blandad kompott, några mindre storlek och andra större. Men chansen att få en lika stor mus som mus A finns fortfarande. 

Det där var väldigt enkelt förklarat men det är så man gör ett urval utefer en viss egenskap, och hur det fungerar med synliga vs osynliga resultat. 

MvH   SE-Tsunamis   hemsida   ~   email   ~   Facebook
Sajtvärd på Gerbiler ifokus

Anmäl
2014-10-02 12:56 #2 av: ariama

Japp, nu pratar du polygener. Och det är dem alla uppfödare arbetar med.

Som i ditt exempel, A är stor, B är liten. Då är det B som man önskar förbättra med avseende på storlek. Polygener funkar så, de ger ett resultat "mittemellan" i F1. (teoretiskt)

Sedan kan dessa i kommande generationer dela upp sig i x antal storlekar, där x beror på antalet gener som ingår i genkomplexet för storlek.

Ju fler storleksvarianter det finns, desto fler gener ingår i det modifierande genkomplexet (polygenerna). Det är så man räknar ut antalet gener som ingår: hur många varianter finns det. Men vad gäller storlek har ju även "miljön" så stor påverkan, så det låter sig inte riktigt göras.

Man kan ju också tänka sig att det är A som önskas förbättras, med avseende på t.ex. temperament. Man kanske har en oerhört vacker linje, men önskar dem trevligare, och har en linje av små fula möss med utmärkt temperament.

Blandningen hos ungarna blir densamma, "mitt emellan" (teoretisk), medan nästa generation delar upp sig i olika varianter.

Med många gener blir gränserna otydliga, för de ligger så nära varandra (de röda varianterna t.ex.). Så oftast vet man inte hur många modifierande gener som ingår.

Om man i kullen fick endast två varianter, dvs stora och små, inga mittemellan, har man med EN gen att göra. Då vore det enklare. 

Sedan är det oftast inte så lätt som att enbart para tillbaka. För polygener handlar som sagt om många gener i samverkan. Och att samla ihop allihopa igen, av rätt slag, låter sig inte göra hur som helst. En utparning blandar om korten rejält.

Inte bara storleken styrs av polygener, utan även färgnyans, färgintensitet, pälskvalitet, svansens utseende, huvudet, ögonen, osv, osv.  styrs av helt olika genkomplex.

En utparning på A för att förbättra B, förändrar även en massa andra egenskaper. I det här fallet (från svensk till engelsk typ) bör ju B förbättras även i de andra utseendemässiga egenskaperna.

Men det är inte nog där. Egenskaper som temperament och beteende och nervighet och hälsa och immunförsvar beror också på polygener, och även där har man ju varit och "rört om".

Ändå är det bara så vi kan försöka gå vidare.

Och i grunden bör ju hälsa och ett vettigt temperament ligga. Så att olika ut- och in-parningar kan vara något sånär stabila i åtminstone dessa avseenden, oavsett vidare inriktningar.

Med dessa "tusen" olika genkomplex att ta hänsyn till i sina urval, är det nästan "omöjligt" att nå full framgång vad gäller en svår variant av standardmus, om man inte tullar åtminstone litegrann, ibland, på t.ex. hälsan, "ett långt liv", och/eller "temperament" nån gång ibland...

Så här tänker jag i alla fall. Jag kanske är lite väl negativ. Jag vet inte. Jag tycker bara det är svårt.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.