Mina inavlade möss
Ja, jag inavlar ju. I vilken grad kan jag inte säga. Inte heller följer jag någon namngedd "metod". Jag följer inte ens konsekvent någon förutsedd metod över huvud taget. Jag har mitt eget vis.
Jag kan aldrig bestämma generationen före, vilken kull som ska kombineras med vilken. Vilket krävs om jag t.ex. använder mig av linjeavel eller systematisk inavel. Jag kan inte! Finns inte en chans! För jag kan aldrig i förväg veta vad det blir för ungar i kullarna, att utgå ifrån.
Jag avlar väldigt mycket utifrån stamtavlorna, studerar alltid stamtavlor innan jag sätter ihop ett par. Jag har också en målbild av vad det är jag vill åstadkomma, både i nästa generation och även långsiktigt i kommande generationer.
Ibland kan det bli rena syskonparningar (högsta graden inavel) fast det är sällsynt. Helst vill jag ha olika namn i stamtavlans tre första generationer, men nöjer mig ofta med de två första.
En ren syskonparning åtföljs nästan alltid av en parning med så mindre besläktad mus som möjligt.
För mig är ett mål att färgen är (eller blir efter ett antal generationer) "rätt". Där är jag på ett vis hård, men inte standard-hård. Färgen ska vara behaglig för mig, inte perfekt för en utställning. Tyvärr - för det hade också varit kul - är det ingen större idé för mig att ställa ut ens mina bästa färgade möss, för de är en "standard-mix" som inte fungerar i någon kategori.
T.ex. chocolate/tan berkshire i satin mellanhår 😎. Det finns en utställningsklass för chocolate (self), en annan för tan, en tredje för tecknat (dvs berkshire) och en fjärde för hårlag (satin). De ena utesluter de andra litegrann, standardmässigt. T.ex. bryr sig teckningsklassen mer om perfekt teckning än att färgen har ett bra djup och rätt nyans. En satinmus bedöms främst efter glans på satinet överallt på kroppen, men fokuserar inte på teckningen eller djup i tanfärgen, osv.
Fortsättning följer. Jag kommer rent konkret visa individer och deras stamtavlor med avseende på inavel. 🙂
Är det verkligen okej att inavla möss? På hund/katt/häst är det inte det och bör inte heller vara.
Skynda långsamt så går det fortare Sajtvärd på Fälttävlan
Ja är inte det att förvärra ärftliga sjukdomar och missbildningar. Sen rent moraliskt, Även om moral är något påhittat av människor
All that is left are memories, and the pieces of a shattered existence….
Viktigare än färg för mig, är mössens beteende! Det är det allra viktigaste kriteriet i min avel. De ska gilla människor, vara trygga och kommunikativa.
Sedan kommer "delmoment" in, som storlek, typ, öron- och ögonens utseende (som i sin tur delas upp i olika moment), svansens längd och form och utseende, kroppslängd, pälsens utseende, mm, mm, mm i all oändlighet!!
Just nu försöker jag få bort en tendens till fetma som finns hos en del av mössen, liksom en tendens till tunnhet som vissa andra uppvisat. Jag jobbar även med ögonens storlek, eftersom jag fått in lite små ögon, och det är en egenskap som lätt stabiliserar sig, något jag INTE vill.
Självklart avlar jag endast på de som är friska och i gott hull!!
Min "målvikt" är 60 gram. (omkring). Vill inte ha större, men inte heller mindre. När jag började var mina möss 30-grams-möss. Ett antal år har vikten legat runt 40 gram (utan att jag hade för avsikt att få större möss). Nu ligger vikten oftast runt 50 gram, och jag är nöjd med dem. Men 60 gram tycker jag är läckert. 😃
Eftersom jag gillar omväxling, roar jag mig med att ta fram RY i teckningen broken, utan att ha intentioner att få perfekt teckning (vilket är oerhört svårt!) Här är några systrar på vägen dit. En kombination av in- och utavel. Annars kan jag ju inte få fram vare sig teckningen eller färgen.
Färg och teckning är ganska okej för mig, deras beteende är också ganska okej men har en hel del mer att önska. De är tama och kommunikativa (utom chocolate-tjejen som endast är relativt tam men inte kommunikativ), men fortfarande för springiga.
Mina möss får gärna vara pigga, glada, nyfikna och "ivriga", men de ska vara ivriga på rätt vis, de ska också ha tålamod och lugn.
#1 och #2. Okej eller inte, det är så folk avlar möss över hela världen. Det finns andra trådar som behandlar det ämnet. Läs gärna dem, där har ni argument både för och emot, och läsning som räcker några veckor 😃.
Söta! Hur kommer det sig att du (eller man?) eftersträvar större möss? En smaksak?
Lima är en av mina inavlade möss av den "gamla stammen", typ. Eller hur jag ska säga det. I stamtavlan återfinns mina bästa möss genom åren (runt 20 generationer som mest tror jag, orkar inte räkna).
I stamtavlans första två led återfinns inte samma namn två gånger, men i tredje led gör det, då farfarsmor är densamma som mormor.
I fjärde led ser det "värre"ut, för där återfinns en syskonparning två gånger . Det blev en hel del inavelsparningar just då/där eftersom jag ville kolla upp genetiken hos en mysko uppdykande silvrering. Avkomman var så pass bra att jag fortsatt att avla på den. (men någon mer silvrering har aldrig dykt upp)
Lima är helt underbar! Nio månader gammal och fått en kull vid 7 månaders ålder. Chocolate-färgen är fin, tanfärgen ljuvlig, beteendet kan inte vara bättre, hon är sååå himlans gullig, snäll och rar.
Hon är också helt trygg, tam och gillar människor. Kommer när jag ropar, vill umgås, vill upp i handen - men hon är "försiktig" på ett väldigt roligt vis. Precis som farmor Saska.
Ungarna är ganska mycket utparade, och det märks. Sämre chocolatefärg, räddare möss, blek tanfärg, och den som inte är rädd springer istället upp i handen i full fart och fortsätter uppför armen, ett beteende jag inte gillar. Dock är ungarna ganska kommunikativa ändå.
Ungarna (EN av dem) kommer fortsätta inavlas, dvs i tredje led börjar man "känna igen sig" och i fjärde led återkommer samma namn ett flertal gånger. Jag har lite tankar om parningspartner, men inget är ännu beslutat.
Och så ska jag inte skriva "rädd", utan snarare "osäkra", dvs inte helt trygga och bekväma med att komma upp i handen, även om nyfikenheten finns där.
Alwyn, storleken på mössen är en smaksak. Jag tar mest upp det eftersom en effekt av inavel ofta är mindre storlek.
Svensktypade är ca 30 gram och de riktiga engelska showmössen ligger på 80 gram (ibland nog över 100 i England).
En annan mycket trevlig musa jag har heter Emmeli. Hon är relativt utavlad, även om "mina gamla möss" finns med i en hörna, i en salig mix så som det brukar.
Hon har förvånansvärt bra och trevligt temperament och beteende, hon är helt ljuvlig faktiskt, en riktig kompis! Däremot har färgen hur mycket som helst att önska, gråaktig chocolatefärg och blek tanfärg.
Med en musa som Emmeli bryr jag mig inte ett skvatt om ifall färgen är dålig, eller ens "totalt åt skogen" mot vad jag avlar (blå t.ex. vilket skulle vara katastrof i mina färgskalor). Hon är en riktigt BRA mus!!
Nackdelarna vad gäller aveln, syns inte på henne. Det är inte heller några nackdelar med henne i min avel, där jag står nu med henne! I syskonkullen var däremot ungarna väldigt olika!! Några var spattiga och rädda, någon till och med bet mig redan som småungar.
Även hennes kommande ungar behöver jag välja noga bland, och ja, jag kommer att blanda in mer andel av "min gamla stam". Fast jag har varken stam eller linje i korrekt betydelse, fast jag använder det ordet för att man ska förstå.
När jag säger att Emmeli är utparad, menar jag utparad från min egen "stam"! Hon är faktiskt resultat av en syskonparning, där föräldrarna (kullsyskon) är mkt lite släkt med mina möss, men å andra sidan oerhört trevliga (i en kull med faktiskt ganska otrevliga ungar…)
Det viktigaste verktyget i min avel, förutom stamtavlorna, är urval. Det är "okej" att det blir "blandad kompott" i en utavelskull. Inte bara okej, det är så genetiken fungerar.
Jag kan slita mitt hår ibland, för det är inte lätt, eftersom jag har så många kriterier som är viktiga för mig. Även om det viktigaste av allt är att jag får och har trevliga och mysiga (och friska såklart) små KOMPISAR, som gillar mig (och människor), som är glada och nyfikna och trygga, och som både tycker det är skoj att umgås med mig, och tycker det är helt okej att bo i sina burar.
De ska helt enkelt må bra. (för har man djur som inte mår bra, mår man inte bra själv heller, det är det bästa sättet att skaffa sig magvärk på 😉, så länge man har ett samvete i alla fall)
Jag hade tänkt skriva ner de olika djuren i stamtavlorna, men det blev för rörigt, får fundera på ett mer överskådligt vis. Men nu har jag inte tid att skriva mer. Ha en fin helg alla!! ❤️
#1 Ja, det är det. Möss är inte lika känsliga för inavel som andra djur.
#2 Mössen är rätt fria från just det, däremot kan immunförsvar och fertilitet påverkas vid osund inavel.
Längtar efter mer insyn i ditt avelstänk, själv har jag kull två från Ystra på väg att dimpa ner vilken dag som helst, kull två på jäsning hos Vilda (bästaste musan ever) och fyra pojkar från Sinnéa varav åtminstone tre inte är rädda i handen vilket i nuläget duger gott, plus att de bor samman alla fyra än så länge
The unanswered questions are not nearly as dangerous as the unquestioned answers
Det här är egentligen ett oerhört svårt ämne. Och det är omöjligt att fatta sig kort.
Egentligen vill jag inte skriva så det blir propaganda för inavel, eftersom det med okunskap, brist på kontroll, nonchalans, och även beroende på djurslag ofta och lätt slår fruktansvärt fel.
När det gäller vilda djur kan det t.o.m. vara förödande för hela arten.
Jo, möss är oerhört tåliga för inavel, med möss kan man till och med vara både okunnig och okontrollerad. Köp t.ex. en mushona i en djuraffär och många gånger visar det sig att du får oväntade ungar på köpet. Pappa: brorsan. Sorgligt men både vanligt och sant. (och ungarna är okej, såhär ser en stor del av de svenska mössens bakgrund ut, sett ur kanske 30-års-perspektiv. okontrollerad inavel)
När jag pratar "inavel" bortser jag från grad. Jag bortser från hög eller låg grad, från termer som linjeavel och annat som faktiskt ändå är inavel i slutänden.
Jag vill säga såhär: att konsekvent totalvägra all form av inavel i alla lägen, är att kasta ut barnet med badvattnet.
Att inavla (oavsett grad) utan helhetsperspektiv, utan kunskap om vad man gör och varför, utan långtidsplanering, utan reflektion över dåtid, nutid och framtid, utan noga utvärdering av djur, utan uppföljning och kontroll - är att tappa bort barnet i ett alltmera smutsigt badvatten.
Någon form av inavel finns i alla långtids-avelsprojekt, oavsett djurslag. Fast det kanske inte öppet benämns "inavel", men jag gör, eftersom jag nämner det för vad det är.
Ett exempel är Lipizzanerhästarna som avlats på stuteriet i Lipica sedan 1580-talet. Viktigt i sammanhanget är balansen mellan in- och utavel, men vem kan säga att det inte funkar? Men jösses så skickliga de är också!!
När det gäller hundar, är det verkligen toppen att en övergripande kontroll har tagit form. Saxat från SKK:s hemsida:
"I dag kan uppfödare tack vare SKKs e-tjänst Avelsdata enkelt skaffa sig en bild av hur inavelsökningen ser ut i den egna rasen. Vill man bidra till att rasens ökning av inavelsgraden avtar bör man göra kombinationer som ger valpar med en inavelsgrad som är lägre än den rasen har i genomsnitt."
"Mastodont-avel" är en inavelsvariant som är ett hot mot djurslag där man har få honor och inte använder sig av egna hanar (hundar, hästar, kor, m.fl.). Och där det inte finns något samarbete mellan de olika uppfödarna (för alla vill ju givetvis använda sig av de bästa avelshanarna som står till buds, ofta handlar det mer om konkurrens än om samarbete)
När det gäller just mössen, finns utrymme "att leka" och prova sig fram. Det västa som händer, är att mössen blir sterila, och så var det slut med den leken.
Fast det som oftast händer, är att man "i misstag" befäster fel saker som sedan kan vara svåra att bli av med. T.ex. små ögon eller något annat "kosmetiskt fel".
När det gäller forskning där man använt sig av lipizzanerhästar, har man tillgång till uppemot 32 leds stamtavlor.
Mina möss kan jag i vissa led följa 25 generationer bakåt. Och ju längre bak jag kommer, desto fler gemensamma namn finner jag. Men antalet djur ökar ju också med varje generationj bakåt. 2, 4, 8, 16, 32, 64,128, 256, osv
Förutom att möss inte är särskilt känsliga för inavel, avlas de också på ett helt annat vis än t.ex. katter, hundar, hästar, grisar, kor, (sen vet jag inte hur andra raser avlas).
Mastodontavel förekommer inte på möss.
Varje uppfödare har sina egna avelshanar. De bästa behålls och lånas inte ut. Bröder kan säljas, eller andra hanar som man inte har användning för i sin egen avel.
Utlåning, eller inhysning av honor för parning, sker inte heller (eller undantagsvis). Det skulle kräva först 40 dagars karantän av den mus som "flyttar" och sedan minst 14 dagars samvaro tills man ser att magen otvetydligt innehåller ungar. det är inte praktiskt, medan det finns gott om hanar till salu.
Livsspannet är kort, och syskonskaran stor. Även om jag inte behåller alla mina möss, får jag inom 1 - 2,5 år reda på dödsorsak och eventuella sjukdomar hos syskonen jag säljer. (mina köpare är ombedda att rapportera dödsdag och orsak, och det gör de).
Jag får information om mössen, som andra djurägare kanske får vänta 20 år på? Tänker på ett islandssto i min hage, som utvecklade en aggressiv form av eksem (inte ovanligt på vissa hästraser) först EFTER att hon fyllt 20 år. En islandshäst blir ofta 30+.
Översikten över generationerna är inte jämförbar. Och jag har som sagt åtminstone 25 generationer i vissa led bakåt. Med balans mellan in- och utavel (och återparning).
Med allt detta sagt, inavel ÄR vanskligt, om man inte vet vad man gör!! Om man inte har kontroll, kunskap och översikt. (eller använder sig av möss 😉, men gör du fel med mössen får du inget bra resultat där heller)
Avel är SVÅRT!!! Det är skitsvårt!! Och jag beundrar de där verkligt kunniga som har ett extra öga för individer och stamtavla i kombination…
Dina tankar kring det här med avel är som alltid intressanta, amaira. Håller med om i princip allt, tror jag.
Min ståndpunkt kring inavel brukar vara att använda det när jag har ett speciellt syfte för att göra det, och aldrig bara för att. Också det givna (eller kanske inte?) att vara extra noga då med att inte para två djur med samma "fel" (dvs något som inte gör dem olämpliga för avel i sig, men som jag ändå vill ha bättre).
Betydelsen av en bra hona tappas bort ofta inom djuravel, tycker jag. Hälften av anlagen kommer ju trots allt från henne (och hon är den som präglar ungarna), så det är så knepigt när man bara bryr sig om hanen. Det kanske inte är så vanligt med mössen, det vet jag inte, men jag vill påstå att det är väldigt ofta förekommande inom de flesta andra djurslag så rent generellt är det definitivt ett problem. Visst skulle man kunna säga att det inte är exakt samma sak eftersom en enskild hane oftare får fler avkommor än en hona och därmed sprider sina anlag mera, men på kull- och individnivå är det precis lika viktigt.
Tycker också det är jätteviktigt det du skriver att alltid kalla inavel för inavel när det är det det är. Många gömmer sig bakom andra benämningar för att de inte vill kalla det vid dess rätta namn, och det tycker jag är oärligt och oansvarigt. Har också träffat på massor av människor som svartmålar inavel och de uppfödare som använder sig av det, men fortsätter köpa in avelsdjur från inavlade linjer som de vinner priser med och får fina ungar efter utan att inse (eller oftare, erkänna…) att det är tack vare inaveln de har de fina djuren de har.
Nyckelordet med all avel, men extra noga med inavel, är kontroll. I form av planering, syfte, överblick, stamtavlekännedom och mål. I sig är inavel neutralt, det är vad man gör med det som avgör om det är av ondo eller av godo. Ett verktyg, helt enkelt.
EN sak som aldrig går att komma ifrån vid inavel, är den minskade graden av immunförsvar. I praktiken gör detta att inavlade djur har svårare att klara sig ute i naturen i längden.
Ett helt inavlat djur har ett helt halverat immunförsvar. Ute i det fria kan det vara förödande så fort en ny smitta dyker upp.
I fångenskap är djuren ofta avlade med ett immunsystem som fixar de smittor som florerar inom arten. Det vill säga: de klarar sig utmärkt!
Bra eller dåligt immunsystem handlar ju även om VAD de är bra eller dåliga emot.
Mina möss verkar t.ex. ha en stark motståndskraft mot Rossel, enligt min erfarenhet. Rossel är ett gissel bland många tammöss.
Ett annat gissel som tammössen har, är tumörerna. Och där är mina möss utsatta, men jag jobbar långsiktigt på temat. (Mössens tumörer beror oftast på ett virus som heter MMTV, jag skriver om det här: http://mus.ifokus.se/articles/55c45004ce12c40c73002a1e-x-juvertumor-pa-mus )
#15. 🙂
Ytterligare en sak med möss, är antalet djur som en uppfödare har. Mellan 80 och 150 samtidigt är väl inte ovanligt. själv försöker jag hålla antalet nere till 40 individer samtidigt. Över åren handlar det om många hundra djur!
Och man har en relativt jämn fördelning av hanar och honor i sin avel.
En sak till som jag kom på:
Man ska inte blanda ihop "inavel" med avel på raser som är genetiskt kopplade till defekter!! Det är två olika saker.
Bearvalleys Mousery!!! ❤️