Fikarummet! (OT)

slutspurt på Huskatt i fokus

2016-05-28 11:07 #0 av: Artlink

En timme kvar för avgörandet om vem som vinner vårbilder på Huskatt i fokus!

Jag slängde in en bild på vår katt Lukas, bild nr 7. Rösta gärna, tävlingen har fått ganska få röster totalt. EN ynka röst skiljer de tre i toppen.

Sagan om Lukas:

Historien om Lukas börjar för 7 år sedan, långt innan jag lärde känna honom så det mesta har återberättats för mig via tidigare ägare.

Lukas är en svart/vit huskatt född sommaren 2009. Han föddes i en oplanerad kull där många av hans kullsyskon hade missbildningar på ett eller annat sätt men Lukas verkade tillgiven och mysig och skulle passa bra som en present till barnen i familjen. Lukas fick gå ute så mycket han ville trots att han inte var vare sig ID-märkt eller försäkrad, men de kastrerade honom. Han var/blev en riktig street fighter och visade sig ha ett medfött höftfel som gjorde sig påmint då och då när det hoppade snett i ryggslutet pga tex slagsmål eller vilda strapatser. Det lade sig rätt igen efter några dagars vila.

Barnen älskade Lukas och de trivdes ihop. Pappa i familje, Peter,  (fig. namn) och Lukas knöt an extra mycket. 

Tyvärr blev familjelyckan kortvarig. Föräldrarna separerade. Peter och Lukas flyttade till en lägenhet och barnen kom varannan helg till sin pappa och sin katt. Lukas sov hos Peter i sängen och de två hade det fint ihop. Lukas gick fortfarande som utekatt och lärde känna nya domäner och nya slagsmål blev det.

Efter en tid träffade Peter en ny kvinna Johanna (fig. namn) men Johanna ville inte ha någon katt i sängen. Lukas blev undanskuffad från platsen bredvid Peter. Lukas och Johanna kom inte så bra överens men Johanna tyckte om katter. Det var just Lukas som det inte klickade riktigt med. Lukas såg Johanna som en konkurrent till Peter. 

Peter och Johanna flyttade till en större lägenhet och Lukas fick nya domäner igen. Nya revir att slå sig n på. Nya slagsmål.

Efter en tid skaffade de en till katt (till barnen, sas det), då var Lukas 4-5 år och han ville inte alls ha en kattkompis i sitt hem. Enligt Johanna hatade Lukas Figge till att börja med men han vande sig vid honom till slut. Figge och Johanna trivdes bättre ihop och inge valde att vara hemma mer medan Lukas ville vara ute mer och mer. 

När Lukas var 5 år blev Johanna gravid.

Så när Lukas var 6 år flyttade de till ett område med villor som ligger på landet, strax innan bebisen skulle födas. I området finns 4 gator med sammanlagt ca 30 hus och nästan lika många katter. Runt området finns skog och strövytor blandat med hagmarker och åkrar. De gårdar som inte har katter har hund med få undantag. Vårt hus är ett av undantagen. Vi har en vuxen son som är pälsdjursallergiker och därför var vår tomt ingenmansland. 

Lukas gick tillbaka till den gamla lägenheten och hos en granne som överrumplad hittade honom ätandes ut hennes katters matskål. Peter och Johanna fick hämta hem honom. 

Han var borta en hel del från sitt nya hem berättades det och en dag satt han inne hos oss. Vi visste inte vems katt han varför det fanns flera nyinflyttade familjer i området i somras så vi höred oss för lite. Lukas var mycket sällskaplig, pratade högt och ljudligt och visade hur underbar han var. Han gjorde inte väsen av sig. Lugn och fredlig och vi hittade honom sovandes på en tidning eller kartong då och då. Vi har ofta fönster och dörrar öppna på sommaren för husen är varma. Till och med på nätterna och även när vi går till jobbet. Det är dålig ventilation i husen och eftersom vi hyr är det inget vi lägger pengar på att åtgärda. Vi vädrar helt enkelt. 

Min dotter (16 år) har alltid önskat sig en katt men det har varit omöjligt pga sonens allergi. Hon älskade Lukas när han kom på besök. Sommaren gick och hösten kom. Lukas fortsatte att vilja komma in. Han hoppade in genom dotterns fönster nattetid och när jag väckte henne om mornarna låg de tätt, tätt tillsammans i hennes breda säng. så som han en gång hade sovit tillsammans med Peter, med det visste vi inget om ännu.  

Då och då slank det ner en ostkant eller skinkbit från frukostbordet. han satt och tiggde som en liten hund hos henne. hennes pojkvän som har två katter sa att det var inte bra för katten med så fet mat även om det var i liten mängd. Jag tänkte att vi kanske drog till oss Lukas genom att erbjuda honom delikatesser, så jag inhandlade istället ett billigt torrfoder till katt som dottern kunde ge som godis, och som säkert inte smakade lika gott som maten hemma. Min tanke var att han då skulle dissa oss och återvända hem till sin egen kattmat. Det gjorde han tyvärr inte alls. Vår son kastade ut honom så fort han såg honom och vi beslutade att försöka få honom att sluta komma till oss. Hans hem var grannhuset vars tomt låg diagonalt med vår baksida. Allts väldigt nära oss. 

Lukas satt utanför Idas fönster och grät, krafsade på fönsterbrädet och stirrande in. På insidan satt Ida och grät och drog ner rullgardinen och höjde musiken för att stå ut. Båda led och saknade varann. jag och min man hade en klump i halsen men försökte ändå göra det rätta. 

Så kom vintern och kylan. Lukas hade inte gett upp. Då och då lyckades han fortfarande ta sig in. Han hade finslipat sina tekniker och lurpassade på när dörren öppnades rusade så snabbt att vi blev överrumplade och skiträdda varenda gång och lärde sig att gömma sig inomhus så vi inte skulle hitta honom och kasta ut honom. 

En dag kom han hem till oss illa biten. Ida smsade grannarna som sa att de skulle locka på honom. Kinden var hårlös och svullen.

En annan dag kom han haltande och vi kunde inte ta i honom, då markerade han bett, men bet aldrig. Jag gick ner till grannarna och sa att de nog behövde komma upp och hämta honom och åka till veterinären för han hade så ont. Då fick jag höra om den medfödda höftskadan. Det blev säkert bra igen om några dagar. Johanna sa att ibland hoppar han på två ben, men det lägger sig rätt och den dagen han får ont så han lider så får vi ta bort honom. Han är ju ändå 6 år (Funderar). 

Det blev kallare och kallare och jag messade den så fort Lukas var inne att de skulle locka honom till sig, väntade svar och släppte ut honom när de skrev att de var hemma. Mn de svarade sällan på mina sms. En natt var det -24 grader och vi fick inget svar så jag messade igen och skrev att Lukas fick sova inne eftersom jag inte visste om de var hemma. det här upprepade sig några gånger runt nyår. 

I mitten av januari fick Lukas en abcess under vänster öga där han tidigare hade haft skador efter slagsmål. Jag hade sett en ny skinnfläck efter slagsmål med tydliga tandmärken efter en katts hörntänder. Accessen sprack till slut eftersom ägarna inte gjorde något åt det och dottern ringde en dag skärrad och gråtande och hackade fram att Lukas hade blod och var i hela ansiktet. jag förstod att accessen hade spruckit och lugnade henne. det behövde säkert bara sköljas rent och ses över. Hon messade ägarna men Johanna hade sin bebis sovande och kunde inte lämna den för att hämta Lukas så en annan granna ( Johannas mamma med man) kom och tog med sig Lukas. På kvällen när jag kom hem ringde jag dem och ville höra hur det hade gått. Johanna sa att de skulle ev åka till veterinären men det fick Peter bestämma för det var hans katt och han jobbade ännu. Då framkom det att den var inte försäkrad så de kunde inte lägga hur mycket som helst och nu på kvällen gällde akuttider. Jag sa att de skulle höra av sig så kunde vi skramla. jag befarade att de annars skulle avliva katten framför att betala dyra kostande hos veterinären. Jag sa att det säkert var abcessen som spruckit och att det behövde göras rent. Jag hade haft liknande på mina råttor och möss och kände igen det. jag hade också strepticillin hemma. Hon visst inte om vare sig skinnfläcken, bettet eller accessen. Hon hade inte sett det. Då förstod jag att när Lukas inte var hos oss så gick han inte hem. Förmodligen strök han runt och det var då han hamnade i slagsmål. Johanna nämnde att hon hade sett avsaknad av päls då och då och trodde han hade eksem som hon försökte smörja. Jag blev fundersam på hennes kunskap om djur men sa inget om detta. 

Vid tillfälle när Lukas tittade förbi strök jag på av penicillinsalvan. Såret läkte ut fint.

Så föll det sig inte bättre än att ägarna berättade att de skulle flytta (igen) i februari för de hade köpt ett hus. De ville därför inte att Lukas skulle gå in till oss alls för att lära sig var han hörde hemma innan flytten och vi gjorde vad vi kunde för att hålla honom utomhus. Jag messade och messade men fick dåligt med svar. Vid ett tillfälle skrev jag att jag kunde inte förstå avför de inte kunde ha honom inomhus mer för hos oss ville han verkligen inte ut. jag skrev att jag trodde att han mycket väl skulle vilja vara innekatt. Hade vi låda skulle han inte gå ut alls. Johanna kände inte igen detta alls. Hos dem ville han bara ut och smet så fort han fick en chans. Hos oss vände han i luften när vi kastade ut honom och sprang in för att gömma sig.

Så kom dagen för flytten och Lukas försvann mot nya mål, nya domäner och kanske nya slagsmål. De hade sagt att de skulle hålla sina katter inne minst 3 veckor för att de skulle lära sig var de flyttat och var de hörde hemma, men en vecka senare satt han på trappen igen. Han skrek och skrek så han fick så klart komma in. Dottern ringde och jag hörde honom via telefonen. Jag lovade att ordna det när jag kom hem. Jag messade och Peter kom och hämtade katten och bad om ursäkt. Lukas hade smitit ut men han sa att de skulle försöka igen. Han berättade då om Lukas alla flyttar och att han därför kände till hela kommunen. De hade ju bott på så många olika ställen. -Men om han kommer tillbaka så får ni ta honom. Om ni vill förstås, avslutade han. jag och min man såg hoppfullt på varann men insåg att det är svårt för vår son. Iof är han 21år och på väg hemifrån... drömmen började växa till ett hopp i mig. Min dotter som haft en psykiskt tuff tonårsperiod med en del vakna nätter som så gott när Lukas sov hos henne. Vi lovade inget. 

En vecka senare kom Lukas tillbaka igen. Den här gången sent på natten. Jag messade inte då utan på morgonen dagen efter. jag skrev att han kan få stanna och att vi löser det, men det är de som får ta beslutet. jag skulle resa på ett årsmöte på annan ort och skulle inte vara hemma men dottern, som sov när jag åkte, var ju hemma om de ville hämta Lukas. Jag messade dottern om att de ev skulle komma. Peter kom runt lunch och frågade om Lukas fick stanna. Dottern hade inte hört våra resonemang och visste inte vad jag hade messat till Peter så hon vågade inte lova något. Lukas fick följa med hem igen.

När jag kom hem på kvällen berättade Ida och jag messade Peter: Jo, jag menade för gott, men om han nu stannar hos er så är det bra. Annars är han välkommen. han tackade och sa att vi får se då.

Nästa morgon satt han på trappen igen. Jag messade och fick ett snabbt svar: -Ja, då har ni fått en ny familjemedlem! En riktigt go en.

-Men det kan bli en omvänd historia eftersom han tycker om att vandra. Han kanske kommer på att han vill gå tillbaka till er igen. Hoppas ni messar då så jag vet. Vi kanske kan ha delad vårdnad eller nåt, skrev jag tillbaka. jag vet att en del katter har flera hem som de går emellan, 

-Jag tror inte han lämnar er. Katter stannar inte i hem de inte trivs i och han verkar stormtrivas hos er, skrev Peter tillbaka.

Jag gjorde klart för honom att i så fall ID-märker vi Lukas, veterinärkontrollerar honom och försäkrar honom. 

Första veckan som "våran" katt lämnade han knappt husett. Han gick ut några timmar när vi är hemma på helgen. Han var ute medan vi jobbar men hemma när vi var hemma. Han sov och sov och sov och var så himla kelig och social. Han är en riktig dröm!!! Hjärta

Tror ni som jag: Lukas och Peter hade en fin relation men när Johanna kom in i bilden så tillkom den ena förändringen efter den andra. flytt på flytt, fler familjemedlemmar, mindre plats och tid. Hos oss fanns en gård som var ledigt revir, en säng som var ledig bredvid dottern nattetid, en familj med enbart vuxna som älskade och såg honom och ett hem där det är ständigt lugnt och tyst. En fristad.

Nu är han reggad, chippad och försäkrad i vårt namn

Tänk att vara katt i hans situation som lyckades skapa så mycket inflytande hos två familjer att han fick som han ville för att alla vill hans bästa!

-Han är VÅÅÅÅÅÅR!!!! 

Nu har han bott här i 3 månader. Han kommer och går som han vill, jagar sork och möss på gärdena runt om, sover inne eller ute, vilket som behagar honom och han har inte lämnat oss en endaste dag sedan vi fick honom. Han har heller inte hamnat i slagsmål med stora sår osv som tidigare och det känns oerhört skönt.

KramasKärHjärtaGalenHjärtaKärKramas

Sajtvärd: Yoga & Meditation iFokus
Medarbetare: Stenar i Fokus

Anmäl
2016-05-28 12:13 #1 av: LisaR

<3

Anmäl
2016-05-29 10:39 #2 av: ariama

Charmig historia. Katter är sååå mysiga husdjur och kan vara så oerhört älskvärda individer. Har själv haft några som fastnat djupt och starkt  i mitt hjärta. Hjärta

Tyvärr gör detta med katters vänlighet (mot människor) och charm att de väl är det vanligaste husdjuret, och just utekatter är en styggelse för naturlivet, och jag älskar naturen och vilda djur.

I USA sägs katter döda flera miljarder fåglar årligen. Inte tusental, inte hundratusentals, inte ens miljontals, utan miljardtals!

I Sverige rör det sig om ca 10 miljoner fåglar som blir offer för katter varje år. Läs t.ex. här:

http://www.svd.se/tamkatter-dodar-miljoner-smafaglar

(finns hur mycket som helst på nätet)

Jag tycker det är så himla sorgligt, och önskar att det fanns bättre lagar för hur man får hålla katter.

Katten är det enda husdjur som människan inte behöver bry sig om vilken skada den gör för det vilda djurlivet, eller ens för andra människor (trädgårdar, sandlådor, osv).

Att katterna till största delen tar möss och sorkar ute,  är kanske inte det bästa det heller. Vilda djur som uggla, ormvråk, räv, m fl lever på sådana och behöver dem bättre än katten, som ändå serveras burkmat (kattfoder)  hemma hos sina människor.

Enligt vissa källor står katter till och med för utdöendet av vissa  sårbara arter i naturen. (dock inte i Sverige. Tror jag.)

Anmäl
2016-05-29 11:27 #3 av: Grodan

#2 "Katten är det enda husdjur som människan inte behöver bry sig om vilken skada den gör för det vilda djurlivet, eller ens för andra människor (trädgårdar, sandlådor, osv)."

Jag har aldrig förstått varför det är så. Som hundägare har jag min hund kopplad, har den lydig och plockar upp allt bajs. Kan inte förstå varför detsamma inte ska gälla katter.

__________________________________________________

Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~  arinella´s råttuppfödning

Anmäl
2016-06-18 14:31 #4 av: Artlink

Jag kan hålla med er i ert resonemang runt utekatter. 

Jag klipper klorna på min katt så den inte ska kunna fånga tex fåglar och sorkar/möss lika lätt. Kattfolk gillar det säkert inte och kanske argumenterar för att katten då inte kan klättra och hålla i sig lika mycket och att det gör dem handikappade, men det har han lärt sig att hantera. Första gången med korta klor blev han lite snopen när han inte kunde hugga in dem i tex räcket till altanen utan fick använda andra delar av kroppen för att ta sig upp oc hålla sig kvar. Tex musklerna i bakbenen och balansera mer med svansen. 

På halsbanden finns det en liten bjällra som varnar fåglar och smågnagare så att katterna ska ha svårare att komma åt dem. 

Inget av detta räddar nykläckta fågelungar i bon nära marken så klart. De är helt chanslösa. Frågan är väl om de små livens ens triggar jaktlusten hos en normalmätt huskatt? Min katt luktar på mina tammöss men är snarare rädd för dem än villig att bita dem. Och då har han ändå levt 6 av dina 7 år utan tammöss i sin närvaro. Däremot triggar flygfän honom att jaga, hoppa och fånga. tex flugor.

Andra nackdel med frigående utekatter är dels fertila katter som ynglar av sig okontrollerat och ger upphov till hemlösa katter som mår dåligt och dels att de och vanliga utekatter med hem skiter i sandlådor där små barn ska leka. Kattavföring innehåller parasiter som är farliga för ban under tre år. Toxoplasmos är en sjukdom som sprids genom parasiten Toxoplasma gondii som har katten som huvudvärd. Att få sin utekatt att INTE bajsa i allmänna sandlådor, förskolans område osv ligger faktiskt på ägarens ansvar och ses om en sanitär olägenhet. Vid mitt jobb har miljö- och hälsoförvaltningen lagt ut lappar i områdets postlådor flera gånger och förtydligat att omärkta katter kan samlas in och avlivas. Märkta katter samlas in och får hämtas ut av ägarna om man inte kan få dem att skita på sin egen tomt. Det gör man enklast genom att bygga dem en egen sandlåda på sitt revir. 

Hur många gör det???

Sajtvärd: Yoga & Meditation iFokus
Medarbetare: Stenar i Fokus

Anmäl
2016-06-18 14:37 #5 av: Grodan

Jag kan inte låta bli att fundera på hur det kommer sig att vi har utekatter och varifrån det kommer... någon historia bakom...

För att jag är nyfiken...

__________________________________________________

Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~  arinella´s råttuppfödning

Anmäl
2016-06-18 16:18 #6 av: ariama

#4. Skrattar Pussar

#5. Katter började väl som husdjur när vi blev bofasta och skaffade oss magasin med säd, och våra gulliga möss började göra oss sällskap och äta upp vår mat och det som blev över smutsade de ner så det blev oätbart och då var katterna vår räddning, typ. Skrattar

När jag var liten var katter inte husdjur på det viset som idag, utan det var ladugårdkatter som fanns i stall och ladugårdar. Där det finns kraftfoder till kor, höns, grisar, hästar, osv, finns det möss och råttor i stora mängder.

Ladugårdskatterna fick bara en skvätt mjölk när korna mjölkades, sedan fick de jaga möss för hela slanten.  "Kattmat" var inte uppfunnet, och katterna hade ett jobb att sköta.

Säkerligen slank en och annan fågel ner också, men det fanns inte katter då som nu, där ett villaområde ibland kan innehålla fler katter än människor.

Anmäl
2016-06-18 18:11 #7 av: Grodan

#6 Ja, så är det på landet, men i förorter, städer osv finns inga ladugårdar...

Jag vet väldigt lite om katter, men för ändå känslan av att vissa raser har många många år på nacken... och att det skiljs mellan bondkatt/huskatt o raskatt...

__________________________________________________

Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~  arinella´s råttuppfödning

Anmäl
2016-06-21 11:01 #8 av: Artlink

Huskatt är samlingsnamnet för blandraskatter, de som också kallas bondkatter.

Utekatter kan alla raser vara, men de flesta är just huskatter.

Jag bor i villaområde på landet. Katterna här är många men då är även husägarna toleranta mot katter och katterna både fightas men hittar också vänner som de faktiskt umgås med ute. Lukas har dragit med sig grannens hona hit i bland när han ska hem och äta. och då är han en kastrat. Katterna har tillgång till ladugårdar och stall där de gör nytta men tar säkert sorkar på gärdet och småfåglar om de inte ha bjällra.

Sajtvärd: Yoga & Meditation iFokus
Medarbetare: Stenar i Fokus

Anmäl
2016-06-21 14:50 #9 av: Hyeonmu

Vi har haft två utehundar och min farmor hade en.

De finns och kan bli accepterade och t.o.m. älskade
av omgivningen, men är ju absolut inte allmänaccepterade,
eller ens lagliga. Trots att gårdshundarna historiskt gick
fritt precis som katterna.  Jag gissar att lagstiftningen 
struntar i katter för att de inte kan döda en människa 
och det kanske inte har drivits en lag för att skydda småvilt 
från katter för att folket har katter, och folket har ofta en 
föreställning om att katter inte  kan må bra inomhus, ens
med promenader. Intressant fenomen är det i vilket fall.


On topic var det en väldigt rar berättelse! <=3 Jag tror precis
som du, och är glad att han fann en ny familj som fungerade
för honom.

Anmäl
2016-06-21 19:04 #10 av: KickiG

#10 Här i Finland är faktiskt hundar och katter likställda i lagen vad gäller att gå fria ute. Även om vi har många fritt gående utekatter, så är det faktiskt olagligt här.

Man behöver ingen tv när man har möss.

Medarbetare på Mus iFokus och Finland iFokus

Anmäl
2016-06-22 10:51 #11 av: ariama

När jag var liten sprang grannarnas hundar lösa var de hade lust. även jakthundar. Minns en gång då grannens pointer sprang förbi vårt hus med en fasantupp i munnen.

Tack och lov går inga hundar lösa här nu!! Utan uppsikt alltså. Just nu i barnatider (harar, rådjur, älgar) får de inte ens gå okopplade med sin människa (om de inte har riktig kontroll över hunden). Tack och lov.

Finland tycks vara ett föregångsland. Hoppas Sverige kan ta efter. Men vi skulle behöva en "övergångs-tid" anser jag. Vissa "gamla utekatter" skulle må fruktansvärt dåligt av att helt plötsligt bli innestängda.  Mer målmedveten avel på katter som trivs som innekatter, inhägnade tomter med avseende på katterna, kattgårdar (som det finns hundgårdar), och andra lösningar - men INTE frispringande utekattsmarodörer.

"Min katt tar inte fåglar/möss/smådjur, den jagar inte", säger många. En undersökning i England visade på att en stor andel kattägare skarpt underskattar sina katters förmåga att jaga, och vad de verkligen tar/skadar/dödar.

Anmäl
2016-06-22 10:54 #12 av: ariama

En annan sak som är lite "lustigt" och sorgligt också då, är att de dyra katterna, raskatterna som kostar tusentals kronor, de får inte vara utekatter. Det kan ju hända dem något, de kan försvinna, bli överkörda, skadade - och DET är ju dyrt.

Det sorgliga i kråksången är, att de vanliga katterna sägs vara älskade, men får gå ute och försvinna och bli överkörda. Det kostar ju inget, inget annat än tårar. Pengar är mer värt än tårar tydligen. Vad är "kärlek"?

Anmäl
2016-06-22 15:38 #13 av: Artlink

#12 det finns en ännu märkligare/lustig/sorglig detalj i skillnader mellan just utgående huskatter och raskatter inomhus. Det är oftast raskatterna som går inomhus som är chipade och försäkrade. Utekatterna som lever ett farligare liv med risk att att dels bli skadad, få smittor, bli överkörda eller på annat sätt avliva men också gå vilse, bli bortförda osv är i långt mindre utsträckning vare sig märkta eller försäkrade. En mycket udda paradox tycker jag. I synnerhet om man ska lyssna till de som säger att de älskar sina katter oavsett om de fått den gratis eller inte. och det handlar ju inte alls om kärlek till sitt husdjur, utan hur mycket man förlorar ekonomiskt. Vansinnigt märkligt resonerat i mina öron! En ny gratiskatt kan aldrig ersätta livet hos den man inte har råd att rädda. Arg

Sajtvärd: Yoga & Meditation iFokus
Medarbetare: Stenar i Fokus

Anmäl
2016-06-23 19:10 #14 av: Hyeonmu

Det ni säger får mig att tänka på hur veterinärer behandlat
min huskatt, just den diskrimineringen mellan raskatt-huskatt.
Nåt jag tror de lärt sig av huskattägare som kommit dit.

Varje gång ser de överraskade ut när de lite uttråkat
frågar om hon är försäkrad och jag svarar ja.

Tre gånger har hon behövt åka till veterinär - tre gånger
har hon blivit sämre behandlad än t.o.m mina möss (som
ju annars är ett utsatt djurslag).

Hon hade blodöra, men jag var hos veterinär för
säkerhets skull.
Veterinären konstaterade blodörat genom att dra ut
lite med nål. "Det är bara blodöra, det läker av sig 
självt. Man kan tömma, men de får ofta blomkålsöra 
då," Medan hon plötsligt snabbt tömmer örat med
nålen säger hon, "Men hon är ju inte raskatt och ska
ställas ut, så det spelar ju ingen roll." Det var inte mitt 
beslut att ta, tydligen. Nu lever hon med det, för mig,
uppenbara obehaget av att ha ett ihopskrynklat öra. 
Men det är lugnt, för hon är ju bara...

Samma veterinär gör allmän hälsokontroll och 
konstaterar att katten är dräktig. Vi nästan svimmar,
hon är ju innekatt. Veterinären ser både nedlåtande
och skeptisk ut, och påpekar att det är en huskatt
(är det vanligt med jungfrufödsel hos dom, då eller?)
och att katter lätt blir dräktiga. Jag säger att hon bara
varit ute i koppel, någonsin, och att jag tror jag skulle
märkt om hon blivit påhoppad av en hankatt. Hon
avfärdar mig. Tror inte på att katten går inne, alls.

När hon börjar gå undan och jama högt vakar jag
för att se till att födseln går bra. Men efter ett dygns
vaka fattar jag att det är något fel och insisterar på
att åka till en annan veterinär, med större klinik.

Hon hade livmoderinflammation. 

Jag var olycklig, helt förtvivlad, då jag planerat en kull 
kattungar med en ståtlig Norsk Skogskatt (hon är till 
hälften sådan) i framtiden. Det skär i mitt hjärta att inte
få en bit av henne med mig in i framtiden. Jag säger att
jag vill behandla med antibiotika, men veterinären säger
att väldigt få katter blir friska av det. Jag kontrar med
faktisk internationell forskningsstatistik och undrar hur hon
räknar "sällan". Hon ser generad ut, men säger att de 
ändå kan bli sjuka igen. Jag säger att jag gärna kommer 
in och steriliserar katten senare, för att undvika att hon 
blir sjuk igen, men att jag planerat en kull ungar. Hon 
säger att det innebär en stor risk för katten att få ungar
efter en livmoderinflammation och det är dessutom ärftligt.
Det är en behandling som de bara rekommenderar 
för raskatter, som ju kan ha kostat flera tusen och 
påkostats en massa i utställningar.
Jaha? Så raskatterna ska bära vidare den ärftliga, potentiellt
dödliga, åkomman och riskera sina liv - för att de kostat
mer? Mamma frågar rakt ut, och veterinären ser faktiskt 
förstummad ut ett tag. Hon håller till slut med, men
kontrar ändå kallt att: Huskatter ska inte alls ha ungar,
för det är en mättad marknad. För som huskattsägare 
kan jag ju omöjligt tagit ansvar för att hitta hem i förtid.
Mamma har haft huskatt hela sitt liv och diskuterar
tack och lov ner veterinären, som i slutändan respekterar
vår rätt till ett beslut och börjar se hur svårt det faktiskt är
för oss att ta, och hur hemskt det känns att lämna vår katt
att bli sövd och opererad! Fast det bara är....

Första gången var hon bara 11 veckor och bott hos mig knappt
en vecka, försäkringen hade inte ens trätt i kraft. Hon smet
ut på balkongen.
Det är halt på räcket av regn och hon bryter ett ben i höften, 
på en stol någon ställt nedanför balkongerna, visar röntgen-
svaret hos veterinären. Annars mår hon fint. Veterinären
rekommenderar genast avlivning, för behandling är (inte
"kanske", bara "är") för dyrt. Det blir förmodligen en operation
på kring 50.000. Dessutom kommer hon lida. Vi borde avliva
omedelbart, innan hon vaknar. Det är tydligt att hon tycker att
vi ska skaffa en ny kattunge bara. Jag vägrar, säger till henne att
ringa när deras faktiska expert på skelettskador sett bilderna och
går hem med min kattunge i famnen, i jakt på en bank villig att
låna mig 50.000. Nästa dag ringer veterinären, experten har sett
bilderna. Lidandet? Artros, som hon kanske utvecklar - vid 7-8 års 
ålder. Behandlingen? Att vara i stillhet tills benet läkt, och äta
smärtstillande.
Men vem bryr sig om att hon nästan dog helt i onödan, att hon nu
är 7 år gammal och lika nöjd som då - hon är ju bara en j*vla huskatt.

Nej, jag blir väldigt ledsen av den djurrasism som råder. Från både
ägare, och veterinärer som säkert färgats av ägare.

Anmäl
2016-06-23 19:46 #15 av: Grodan

#14 Shitt, vad för veterinärer går du till eg?

Jag kan förstå folk som tänker att "det är bara en j*vla katt* (eller huskatt eller whatever). Japp. Jag förstår dem. De har näsan mitt i ansiktet och de ser bara sig själva och sina egna behov. De har glömt att de också en gång älskat en "bara"... eller så har de sålt all sin empati och medmänsklighet och istället fyllt sitt hjärta med annat...

Jag förstår eftersom jag själv kan vara sådan... Jag vet när jag var hos distriktveterinären i Flen och fick vänta och vänta... för att det var en jäkla huskatt före mig som det daltades med... fasiken, avliva kräket och ta hand om min fina iller nu... tänkte jag... Men det är grejen... jag TÄNKTE det... jag sa inget... LiparSkämtar

(givetvis skulle huskatten inte avlivas, den skulle kastreras eller så skulle bara alla veterinärer pussa på den... vad vet jag...)

__________________________________________________

Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~  arinella´s råttuppfödning

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.