När jag gick på djurvårdarlinjen på Spånga gymnasium, så var det obligatoriskt att sista året genomföra ett avelsprojekt. Det var det sista vi gjorde innan det var dags att ta studenten. De flesta utnyttjade då mössen eller råttorna som fanns i "muslabbet", eftersom det är SÅ lätt och går SÅ snabbt att få ungar. Vissa var mer ambitiösa och klockade in den kursen med att deras katt skulle få ungar etc. Jag var ju dock inneboende, utan tillåtelse att ha djur, så jag valde möss som de flesta andra. Muslabbet på Spånga gymnasium myllrade av siameser, vilket jag antar att det fortfarande gör, men jag valde då några ganska anspråkslösa agoutimöss. En hona, en hane.

Och det var ju lätt. Man satte ihop dem och några veckor senare var det en kull ungar. Det som inte var helt optimalt var att eftersom jag inte kunde ha dem hos mig, så hade jag heller inte så bra uppsikt över dem, så jag separerade honan och hanen för sent - hon hann bli dräktig igen visade det sig några veckor senare. Dessutom blev vissa av ungarna könsmogna tidigare än enligt min "tidtabell", så plötsligt var några av döttrarna också dräktiga! Så satt jag där med runt 40 möss efter några veckor. Det var ypperligt för själva kursen, för oj vad mycket jag hade att redogöra för i min uppsats. Men mest var det ångest. Föreställ er en skrikande liten tecknad flicka som det sköljer en våg av möss över för att få "the mental picture" över hur jag kände mig. Det fanns inte en chans i havet att jag skulle få hem till alla. Två stycken lyckades jag hitta hem till. Jag tror ni börjar ana vart vi är på väg. Mössen och råttorna i labbet är främst foderdjur för Spånga gymnasiums tropikhus och även för att vi elever ska få se en slags miniversion av hur det kan se ut på ett riktigt labb. Så jag fick avliva alla de små som jag inte kunde få hem till. =( Allt det där var givetvis lärorikt, men inte så kul.

Jag har dock alltid haft en soft spot för möss. Min första mus fick jag när jag var 10 (en silveragouti, de ligger mig varmt om hjärtat) och mössen har dykt upp lite då och då i mitt liv sedan dess. Förra året bestämde jag mig för att skaffa några som sällskap i min lilla lägenhet. Jag kollade på olika färger. Vad gillade jag bäst, vilken färg föll mig på läppen? Till slut fastnade jag för colorpoint. Siames hade varit givet också om jag hade gillat röda ögon. Det var ganska fort som intresset för att kanske ta det ett steg längre började spira. Att det inte direkt myllrar av colorpoint i Sverige gjorde det dessutom ännu roligare att tänka på att föda upp och sprida ut. =P Jag hittade mus.ifokus där jag läste så mycket information som fanns om… ja, allt egentligen. Om avel, om mat, om sjukdomar etc.

Det var efter mycket om och men som jag lyckades få tag på en colorpoint-flicka i vintras. Först verkade det inte funka alls. Jag fick bra kontakt med en tjej i Finland som föder upp siames och colorpoint, men hon hade inga just då. Eller rättare sagt - hon hade ingen colorpoint korthår. För korthår ville jag ha. Hon hade krulliga. Krulliga är inte min grej. Däremot hade hon en korthår bone. Så jag tingade den. (Det är då Vanaheim vi pratar om, som även visade sig vara fox). Jag hade ingen lösning på hur jag skulle kunna få hem henne. Det verkade hopplöst. Jag kände för att strunta i allt till slut. Men så erbjöd sig Mandymoo på mus.ifokus att ta med den lilla när hon skulle till Finland den 10e december. Yay, nu var jag på igen. Strax efteråt hörde uppfödaren av sig också och sade att hon fortfarande inte hade fått några colorpoint korthår, men däremot en liten satin långhårsflicka. Långhår kunde jag gå med på. Den lilla honan blev leveransklar mer eller mindre på dagen den 10e december. =P (Det är då Vilja).

Jag fick hem mina möss och de var så söta. Båda har bara blivit finare och finare ju äldre de blivit. Vanaheim har så stora fina ögon och slank kroppsbyggnad och Vilja har fått oväntat mörka fina pointer. Hon är dock ett runt litet matvrak. Vilja och Vanaheim är lite som Helan och Halvan. Temperamentet är ljuvligt. Så lugna. Vanaheim lägger sig stilla i handen när jag sätter min näsa på hennes huvud och snosar och Vilja slumrar lätt när man kliar henne på kinden.

Men ingen hane hittade jag. Det är inte helt lätt att få låna en hane, eller låna bort sina flickor. Smittorisker etc. Det är förståeligt. Själv ville jag ju skaffa en colorpoint-hane om jag skulle skaffa hem någon alls. Hade ingen lust att ta första bästa hane i vilken färg som helst som fanns till hands och börja få en massa blandade kullar utan någon som helst vettighet. Men det fanns ingen colorpoint-hane att få tag på. Mina flickor blev äldre. Jag fick till slut låna en siames av Grodan. Men det blev inget då. Nu är mina flickor i äldsta laget. Eller ja, de lever ju och är friska, så de kan nog få ungar, men man börjar bli orolig för komplikationer. Samtidigt ska man inte vara rädd för att chansa lite. Men ja, det känns jobbigt. Jag vill så gärna, så gärna ha avkomma från de här fina, men det verkar inte hända liksom. Jag hamnade i förtvivlan nu i veckan igen. Tänkte att jag skiter i allt. Det funkar ju inte! Jag orkar inte lägga ned massa energi på detta om det ska vara så himla svårt. Mina små älsklingar får leva sitt liv och dö ut. Men Grodan tyckte att jag får inte ge upp så lätt. Och även om jag kanske inte lyckas få några ungar från Vanaheim och Vilja, så finns det fler möss i världen. Men det är lätt att fastna på just sina små. De är ju bäst i världen. Jag ser inte hur någon annan mus ska kunna leva upp till deras standard just nu. ;P Så dramatisk är jag.

Jag vill föda upp colorpoints med bra temperament, är grundtanken. Jag är rasistisk - rent c^e c^h ska det vara och inga blandningar med agouti och sådant, som verkar finnas lite här och var. (Fox är jag däremot mycket öppen för av ren förtjusning och skulle jag få bone i någon kull någon gång så gråter jag inte heller. Upploppanden med reverse siamese skulle också vara otippat och kul). Men colorpoint är grundtanken. Jag vill också att de ska ha fina mörka pointer. Har sett kort på så många blekfisar där ute, knappt någon pointfärg alls. Det tycker jag är tråkigt. Framför allt vill jag ha en väldigt småskalig uppfödning. Länge. Se om det funkar, om det känns bra. Vill inte känna så som jag gjorde på Spånga gymnasium igen! Ångesten. En hane och några honor känns väldigt lagom att starta med. Och så kanske man behåller avkomma då och då etc. Det enda som talar emot det är ju att det blir inte så variationsrikt. Svårt att "pointförbättra" (i brist på bättre ord) om man bara har en hane som kanske är sisådär bra och kanske honorna också? Då känns det bra om man vet att det finns en möjlighet att låna någon hane utifrån ibland. Annars blir det ju så där hopplöst igen. Utan hjälp skulle jag slutat tänka på avel för längesedan. Just nu känns det dock som att det kanske kan bli något bra i slutändan ändå.

Foto & Text: Lina Wallin, reverse - Tusen tack!

Av: reverse

• Personlig sida
• Kontakta

Datum för publicering

• 2007-06-25