Gunvor var min bästa vän. Hon var 19 år äldre än mig, men det spelade aldrig någon roll. Min mamma brukade säga att Gunvor var min extramamma, men så såg jag det aldrig.
Jag träffade Gunvor 1979. Jag var 13 år gammal och en klasskompis till mig hade berättat att hon hade 3 marsvin som hon inte ville ha längre, så de skulle bli ormmat. Som en djurälskande 13-åring blev jag förstås fly förbannad och chockad och eftersom jag vid det här laget hade varit medlem i Smådjursklubben ett år, så kontaktade jag Gemma Snellman och bad om hjälp. Hon lovade att SDK skulle köpa marsvinen och hitta nya hem till dem. Sagt och gjort, jag tog hem marsvinen å SDK:s vägnar och snart kontaktades jag av "SDK:s marsvinshem" vilket var detsamma som Gunvor Lundblad. Gunvor kom och hämtade två av marsvinen -det tredje hade jag lyckats övertyga min mamma om att få behålla. Från den dagen höll Gunvor och jag kontakten med tät brevskrivning.
Allt detta var när SDK var den enda smådjursföreningen som fanns i Sverige (förutom kaninavelsföreningen). Det anordnades 3 utställningar om året -en i Stockholm, en i Skåne och en i Göteborg, enbart för marsvin och hamstrar. Det var inte tillräckligt tyckte jag och mina kompisar, och det första vi gjorde var att bilda lokalavdelningar till SDK. Vi hade möten hemma hos mig och hos andra personer och Gunvor kom alltid.
Ju längre tid som gick, desto fler brev skrevs det och desto fler träffar hade vi, så jag lärde känna Gunvor mer och mer. Hon berättade bl.a. om musen hon hade haft, nu minns jag tyvärr inte vad den hette, men hon hade den med sig överallt, t.o.m. när hon var ute och red så satt den i hennes ficka! När han dog blev hon så förtvivlad att hon aldrig skaffade någon mer mus. Annars var det marsvinen som gällde för hennes del, plus hundarna förstås. Det tog ganska många år innan jag fick veta att Gunvors Schäfertik Mona och Cavalieren Ada båda var Lydnadschampions. Ada var bara den andra Cavalieren någonsin i Sverige som fick den titeln. Gunvor var instruktör i brukshundsklubben och hon hjälpte till med handikappridning. Hon hade alltid fullt upp (jobbade halvtid när vi träffades, gick sedan i sjukpension pga astma) men tog sig ändå alltid tid till att skriva brev, och att träffas ibland. När jag som 15-åring fick min första hund var det hon som lärde mig allt viktigt.
1982 bildades Svenska Hamsterföreningen, jag var en av grundarna och Gunvor blev givetvis medlem direkt. Hon hade då förutom marsvinen (som började bli färre) en hamsterhona som hette Tuva. Dessutom fanns kaninen Talle, och två stjärnsköldpaddor. Marsvinshemmet lades ner, Gunvor orkade inte med allt tjafs det innebär att försöka hitta nya hem. Hon var alltid så noga med att allt måste vara helt perfekt.
I slutet av 1982 började jag jobba hos en veterinär, Gunvor Lydin, och hon övertygade mig om att jag bara måste skaffa en råtta, så det gjorde jag. En elak jäkel vars bett jag fortfarande har ärr ifrån på vänsterhanden! Han efterföljdes dock av en väldigt trevlig råtta, och det tog inte lång tid förrän den första råttutställningen var ett faktum, SHF(r) bildades som underavdelning till SHF, och ja, Gunvor skulle givetvis ha råtta hon med! Snart fanns SRS också, med Gunvor som medlem. Gunvors första råtta var en hon fick av mig, men det visade sig ganska snabbt att hon var allergisk mot råttor. Hon hade ju astma och råttor klarade hon inte av. Hon behöll dock den första råtthanen livet ut, tog sedan hand om en annan, och sedan provade hon på att ha två rexhonor och det fungerade bättre, deras päls verkade vara lättare att tåla, samt det faktum att de var honor. Dock blev det inga fler råttor efter att Locka och Socka hade dött.
1984 åkte jag till England för att importera hamstrar och möss, och under ett besök på det stora lyxvaruhuset Harrods hittade jag 2 möss som jag bara inte kunde låta bli att köpa. En var Dove Tan, den andra Dove Tan Broken Satin. Misty och Mitzy of Harrods. Detta var de enda mössen jag hade, och Mitzy var den första satinmusen i Sverige. Jag lånade en "gul" (blaskig röd) hane av Madeleine Raftö (som jobbade på labb och födde upp möss där) och parade med Mitzy. Det blev bara en enda överlevande unge, en Black Tan hane. Eftersom jag absolut inte ville ha någon hane själv så skulle jag inte behålla honom. Gunvor sa omedelbart att den musungen skulle hon ha! Hon blev helt tokig i honom så fort hon fick se honom. Lucinda's April Joke, född 1/4 1985, blev därför Gunvors andra mus som hon ägt i sitt liv. Hon kallade honom för Hannibal.
Hannibal var världens mest bortskämda mus. Han var nog också världens tjockaste. Detta trots att han motionerades flera timmar om dagen, Gunvors köksbord gjordes om till motionsplatsen för Hannibal, där han sprang omkring mellan toarullar, äggkartonger och liknande. Det tog inte lång tid förrän Gunvor var helt galen i möss. Det här var något som passade henne, och så länge hon inte hade kutterspån i burarna (jättestora akvarium på många hundra liter vardera -mindre burar kunde hon inte ha) så fick hon inte astma av dem. November 1986 åkte Eva Kingsepp (SHF/SRS) till USA för att importera råttor, och hon hade lovat att ta med sig några möss hem till mig. På så sätt fick vi de första långhårsmössen i Sverige, 6 stycken uppfödda av Karen Hauser. Det var då jag började föda upp möss på allvar, och eftersom jag var den enda i Sverige som hade långhår (och dessutom laghår satin, långhår astrex -inte kallade texel då- mm) så ville alla köpa möss av mig. Gunvor var inget undantag. Allt eftersom åren gick så blev det fler och fler möss för henne, nästan alla var uppfödda av mig. Marsvinen tog slut, hamstern var hon också allergisk mot så den tog jag hand om, sista råttorna hängde med ett bra tag dock, men mössen blev bara fler och fler. Nu hade Gunvor VERKLIGEN ont om tid. Varje enskild mus måste ju ut på köksbordet för att motionera MINST 2 timmar per dag, och hon måste givetvis vara där och hålla ögonen på den under tiden. Hanarna kunde inte motioneras tillsammans med andra, så det blev många turer. Hon gick i säng sent, sent på nätterna och gick upp tidigt för att hinna med all musrastning, samt hundarna förstås. Mona och Ada dog till sist av ålder och ersattes av en ny Schäfertik som var omplaceringshund.
Jag minns faktiskt inte när vi bildade Svemus, men efter att redan ha bildat SHF och SRS så föll det sig det helt naturligt. Det var Gunvor som var drivkraften. Lisa Brenner var en av de grundade medlemmarna också vill jag minnas. Det första numret av medlemstidningen hette Musmodern (parodi på Husmodern, förstås), men ändrades sedan till Husmusen. Det var Gunvor som gjorde mer eller mindre allting angående tidningen.
Februari 1988 flyttade jag till England. Juli 1988 åkte jag hem till Sverige för att gifta mig, min man var engelsman men jag ville gifta mig i Sverige. De två Gunvor (Lundblad och Lydin -veterinären) hade slagit ihop sig och tisslat och tasslat och gjort planer bakom ryggen på mig. Döm om min förvåning när jag gick in i kyrkan och upptäckte att det stod burar med råttor under kyrkbänkarna -och en fotograf sprang och plåtade flitigt. Vi hamnade på löpsedlarna till en hel del kvällstidningar, fast det är egentligen en annan historia. Gunvor finns med på bilder i artiklarna i tidningarna.
Jag saknade Gunvor väldigt efter att jag flyttat till England, och det var på den tiden väldigt dyrt att ringa från England till Sverige, så vi höll oss till ett telefonsamtal ungefär var tredje månad. En tradition blev att Gunvor ringde alltid varje jul. Mellan telefonsamtalen så skrev vi brev, jättemånga brev. Jag skrev mer eller mindre varenda dag, jämt, och postade ett tjock brev i slutet av veckan. Gunvor skrev inte lika ofta -hon hade så mycket att göra med mössen som skulle motioneras, Svemus (fast hon berättade att hon börjat få hjälp av någon som hette Grodan, som hon tyckte väldigt bra om) plus att hennes hälsa blev sämre och sämre. Hon pluggade dessutom spanska i alla år och höll på att skriva en roman. Tiden räckte aldrig till, men då och då dök det ned ett tjock brev i brevlådan hemma hos mig.
När Gunvor och jag först träffades så tänkte vi i precis lika banor. Det enda som spelade roll hos djuren var hälsa och temperament, annars kunde de få se ut hur som helst. Det var fel att avla på utseendet. Allteftersom tiden gick, jag blev äldre, lärde mig mer osv, blev jag mer och mer intresserad av avel och utställningar. När jag sedan helt plötsligt bodde i England där INGEN i föreningarna verkade se på djuren som sällskapsdjur, då började jag långsamt ändra hela min tankesyn. Detta ledde givetvis till en hel del diskussioner med Gunvor. Vi höll inte med varandra -men vi blev aldrig någonsin osams om det heller. Gunvor höll alltid fast vid att möss skulle vara sällskapsdjur först och främst. Jag skällde på henne när hon berättade hur trött hon var, och sa att hon behövde faktiskt inte ägna så mycket tid åt varje mus -de klarade sig ändå. Mina engelsktypade djur kallade hon för krokofanter. (Och Madeleine Raftö kallade dem mutationsmöss.) Ändå ville hon ha fler möss från mig och vid något tillfälle importerade hon. Hon skrattade gott när en mus jag skickat henne visade sig vara en hane, och inte hona som jag lovat! Jag hade sett fel! Det var med dessa möss som Gunvor själv födde upp några kullar. Hennes uppfödarnamn Snöflingas kom från en svartögd vit astrex hona vid namn Snöflinga som jag fött upp -har för mig att hon hette Lucinda's Snowflake.
1995 skaffade jag en Cavalier King Charles Spaniel -och det var för att jag aldrig glömt Gunvors Ada. Hon tyckte det var så roligt när jag berättade om Rufus. I början av december 1995 tog jag ett enkelt lydnadsprov med Rufus. Jag var så glad över att vi klarade det, jag hade legat sömnlös i flera nätter och oroat mig över hur det skulle gå. Jag ville så gärna ringa och berätta för Gunvor hur det hade gått, men det var nästan jul och vi pratade ju i alla fall alltid i telefon på juldagen, och telefonsamtalen var ju så dyra. Så jag skrev ett brev och berättade om Rufus framgång, och skickade med det i samma paket som min julkapp till henne.
Juldagen kom men ingen ringde. Det var konstigt men jag hade helt enkelt inte tid att tänka så mycket på det. Jag hade en 3-årig dotter och en dotter på bara 8 månader, min mamma var på besök, och ja, det var fullt upp. Den 30/12 kom ett brev med okänd handstil. Det var från Gunvors mamma. Jag öppnade brevet, läste de korta raderna, och gallskrek rakt ut. Jag bara skrek och skrek. Jag glömmer aldrig någonsin den stunden. Lillemor berättade att Gunvor hade dött på julafton.
Det var på Gunvors begravning som jag äntligen fick träffa Grodan för första gången. Jag hade min yngsta dotter Melanie med mig, hon var ju bara bebis, och jag glömmer aldrig personen med grönt hår som gick fram till oss, tog Melanie i hand och sa "Hello, I'm Froggy!"
Det var Grodan som berättade att Gunvor aldrig hade öppnat paketet jag skickat till henne, hon hade väl väntat till julafton. Därför fick hon aldrig läsa mitt sista brev. Jag har alltid varit övertygad om att hon ändå visste hur duktig Rufus hade varit. Under årens gång inbillade jag mig alltid att hon såg på när Rufus lärde sig mer och mer och klarade allt svårare lydnadsprover. När han till sist fick somna in hos veterinären förra året, drygt 15 år gammal , viskade jag till honom "Gunvor tar hand om dig nu, hälsa henne."
Hon lever alltid kvar i mitt minne.
Ja, jag sitter också här i tårar.
) Det var Charlie, Locka och Socka som var huvudpersonerna tillsammans med mössen i Gunvors följetång i Husmusen, fast hon hade döpt om dem där.
