# OT - fobier?
Author: Pehpsii

Har du någon fobi? Isåfall vad och hur illa?

## Comment 1
Author: Pehpsii

Sniglar och iglar. När jag var 3+4 år var vi utomlands på semester och jag trillade i ett kärr och fick massor av iglar på mig. Sedan dess kan jag inte ens se på dem utan att skrika. Komma jag för nära dem kan det gå så illa att jag kräka och en gång råkade jag trampa på en och då svimmade jag.

Jag går långa omvägar runt de jag ser ute och är livrädd för att vara nära skogsvägar eller liknande när det har regnat. Jag kan verkligen undvika att gå ut om det regnar bara för att slippa vara nära dem.

## Comment 2
Author: Linn

djupt vatten, blöta hårstrån. massa småsaker som gör mig äckelmagad ex. om det är massa shampo kvar utanför själva flaskan i korken.

 Finns massa andra saker också.

Hoppas att det löser sig för dig med sniglarna på utsällningen.

## Comment 3
Author: Pehpsii

#2 Hoppas jag med ![Fundersam](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-undecided.gif)

## Comment 4
Author: Raya

Jag har lite cell-skräck i väldigt trånga utrymmen. Men bara lite.

## Comment 5
Author: Anett Lindbom

Jag gillar inte heller djupt vatten, så det blir ju inte mycket till bad för min del på somrarna, usch jag får panik bara jag tänker på det.

Och jag gillar inte strumpor så därför använder jag aldrig strumpor, sommar som vinter.

## Comment 6
Author: Laika

Jag hade utomjordingsfobi när jag var elva-tolv år. Inget som kommer i närheten av det numera, bara småsaker som kryp i håret eller köttsaft (och säkert något mer). Och så en obestämbar oro för djupt vatten.

## Comment 7
Author: MariaB

Svarade nej. Jag måste hantera sådant så jag försöker ta det coolt vad jag än utsätts för. När man klarat det en gång så är det rätt lugnt. Men jag har haft fobier. Det har nog de flesta.

Så på söndag får du tänka på mig! Jag som vägrade vara med på dissektionerna i högstadiet har lyckats gå runt i en obduktionssal med döda nermonterade djur i och tyckte det var jättespännande.  

Att gå in i rummet och titta första gången tycker jag brukar vara det som är läskigast. Har man sett det en gång kan man se det två liksom.

## Comment 8
Author: Jaag

jag har fobi för hissar. Jag åker aldrig hiss själv och någon enstaka gång kan jag ställa mej i hissen om jag har någon med mej. jag vet inte riktigt varför, kanske för att jag fastnade många gånger i tunnelbanehissar när jag var mindre..

## Comment 9
Author: Mymlan

Jag har jätte svårt att känna att jag är kladdig om händerna, smutsig en sak men inte kladdig. Min dotter \*12 år\* är likadan. Så baka bullar eller annat kladd där jag måste sätta ner händerna i no way.

## Comment 10
Author: axilur

Ja, social fobi faktiskt. Det har varit jätteilla, men blir bättre sakta men säkert.  
  
För några år sen gick jag knappt ut genom dörren. När jag väl gjorde det klarade jag inte av saker som att handla i affär, åka buss/tåg/dylikt, gå förbi en grupp människor, träffa människor jag kände osv.  
Jag gick aldrig i högstadiet p.g.a (bl.a) detta, men för ca 2 år sen började jag plugga upp grundämnena en timme i veckan på gymnasiet och var klar på två månader.  
Sen började jag en skola med en kanoninriktning för mig. Men efter några månader gick jag inte dit längre, var borta i ett halvår - bakslag.  
Nu, efter lite terapier hit och dit är jag på banan igen och skolan funkar hur bra som helst även fast det är riktigt jobbigt emellanåt. (Jag redovisar heller inte högt inför klassen, men det är det väl ändå inte så många som älskar.)

Sådärja! Nu vet ni det också. ![Hemlis](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-sealed.gif)

## Comment 11
Author: Pehpsii

#5 jag var jätterädd för de svarta strecken i bottnen på pooler när jag var liten. Jag fick jättepanik om jag såg dem i ögonvrån när jag simmade. Jag har vant av mig med det nu dock.

## Comment 12
Author: reverse

Har också lite "sosiofobi" i mig, som har blivit bättre och bättre. Förr kunde jag inte redovisa inför klassen utan att vara nervös veckor innan och vilja fly och vid själva redovisningstillfället kunde det svartna för ögonen och nästan svimma. Ringa telefonsamtal, handla och liknande som innebar kontakt med människor kunde vara helt omöjligt. Nu är det bättre på alla fronter, men jag har fortfarande svårt för telefoner. ![Räcka ut tungan](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-tongue-out.gif) I love internet med andra ord. ;)

## Comment 13
Author: Pehpsii

#12 samma här. Hur kunde jag glömma mina telefonfobi?! Riktigt jobbigt när man måste t.ex ringa rörmokare och sånt.

## Comment 14
Author: axilur

#12 Ja, på internet kan man ju vara hur social och trevlig som helst. ![Flört](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-wink.gif)

  
Det är samma för mig med telefoner. Jag svarar heller oftast inte när det ringer ett nr jag inte känner igen.  

Det är en jobbig fobi. Den totala fokus man riktar på sig själv i sociala situationer - oftast så stark att man helt missar vad som verkligen _egentligen_ händer runt omkring en - gör ju samtidigt att man blir fruktansvärt självkritisk, och där har man genast en till sak att jobba på.

## Comment 15
Author: Raya

#10 Jo det där med att prata inför klassen när man gick i skolan var ju ingen höjdare direkt.  

Mina kompisar tycker förövrigt att jag är överdrivet paranoid för att TV-pejlarna ska knacka på dörren pga att jag ALLTID låser dörren när jag kommer hem och att jag inte öppnar för folk jag inte känner igen.  Men jag tror inte det har utvecklats till en fobi än ![Räcka ut tungan](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-tongue-out.gif)

## Comment 16
Author: GucciDior

Jag HATAR verkligen sprutor! När vi skulle ta vaccination i skolan för typ två veckor sen satt jag och skakade och trodde att jag skulle svimma.. Håller på att spy om jag ser en spruta.. Hoppas det blir bättre!

## Comment 17
Author: axilur

Jag är faktiskt rädd för kyrkklockor. Ju större desto läskigare. Fråga mig inte varför. Tar gärna omvägar för att slippa dem. Men jag säger detsamma, det kanske inte är någon fobi än.  
Stora saker öht, typ stora kryssningsbåtar, stora salar, höga torn osv är också läskigt, men det kanske bara beror på att det är så svårt att förstå sig på storleken liksom.  
  
Man är bra knäpp alltså! ![Skrattande](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-laughing.gif)

## Comment 18
Author: Terato

Tänkte bara kommentera att skräck är en sak och fobi en annan. Det som t.ex Pephsii bekskriver är en fobi.

Många brukar beskriva känslan av fobi med att man får ångest, typ känslan av "död" och "jordens undergång". Man mår ofta både fysiskt och psykiskt dåligt. Fobier kan bero på konkreta händelser i livet som Pephsii beskrev men de kan också dyka upp "oförklarligt". Det kan vara så långsökt som att vi kopplat det till föräldrarnas alkoholism eller en sorgeperiod osv. Det handlar i botten om att inte ha kontroll.

Jag har inga fobier. Däremot har jag stora problem med prestationsångest och kan känna samma känsla som fobimänniskor gör inför t.ex sniglar, fast jag känner det inför krav.

Märkliga är vi.. Men det är ett försvar människan tar till för att hålla oss borta ifrån olustigheter och faror. Vi ska koppla obehagliga saker till obehagliga känslor. Ibland går det till överdrift, bara.

Sen är jag rädd för clowner, dvärgar och hajar. Men det är inga fobier eftersom jag inte får ångest eller mår dåligt när jag ser dem. Tycker bara de är väldigt ruskiga!

## Comment 19
Author: axilur

#18 Stämmer bra det.  
  
Social fobi är till 33% ärftligt(!)

## Comment 20
Author: Terato

Det är jäkligt spännande, det där med ärftlighet.

Lite tabu är det nog att prata om människans personliga egenskaper som ärftliga. Självklart har det fler orsaker som miljö och människan som social varelse osv..

..Men människor är ju t.ex olika mkt lättstressade. Det kan vara genetiskt.

Det finns ju extra keliga möss som har en tendens att få extra keliga ungar. Delvis beror det faktiskt på miljö även där eftersom(hittar inte artikeln nu, men) en mor som putsar sina barn mkt får barn som putsas mkt. Det är ju lika med människor. Barn behöver ömhet för att kunna visa ömhet och må bra. Men trots allt så ligger det väldigt mkt genetiskt hos mössen hur deras personlighet utvecklas. Och vem vet hur mycket som skapar våra personligheter redan i DNA-stadiumet? Creepy men spännande!

Jag är himla intresserad också av hur saker lagras. Jag menar, hur vet vi att vi ska vara rädda för vissa saker(vi talar om för varann). Men djuren då? Hur vet en kaninunge att den ska vara rädd för en räv? När i evolutionen mötte en kanin en räv för första gången och hur lagrades det i huvudet att räven var farlig? Hur _uppkommer_ instinkter? När blev det en instinkt att vara rädd för räv och hur _ärvs_ instinkter? Och vad kan man egentligen säga om människans instinkter? Hur mycket finns kvar?

Såååå spännande!

## Comment 21
Author: Muszimba

Att ta sänkan och andra liknande sprutor är defenitivt jobbigt för mig. Det pga att mina ådror "rullar"/pinnar iväg för den som ska fixa det på mig. Det är själva nålsticket som är boven för mig, resten kan jag titta på när de gör.

Sedan har jag kvar lite av min höjdskräck och flygskräck.

## Comment 22
Author: [Borttaget]

Håller med Terato, intressanta ämnen. (ursäkta ni som är drabbade, som säkerligen inte alls tycker det är "intressant")

Hur mycket som "finns kvar" av människans instinkter?  Ja, det är nog allt det mesta det. Det är så levande varelser lever och överlever och förökar sig och lever vidare som art. Vi gör det knappast med förnuftet! ![Räcka ut tungan](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-tongue-out.gif) (varken människor eller djur)

Och instinkternas styrmedel (LIVETS styrmedel) är känslorna!! 

Jag brukar likna människors klokhet/(förnuft) vid en spotlight i mörkret: Ett ämne som en människa fokuserar på, där kan vi se långt, se nya saker, upptäcka och uppfinna. På det viset kan människorsläktet bli riktigt "klokt" och anse sig intelligent.

Men det finns en sammanvävd del som ligger utanför ljus-käglan, och den kan vi inte se! Inte förrän konsekverna (som alltid finns eftersom allt är sammanvävt) blir alltför påträngande, så vi blir tvungna att rikta strålkastarljuset även åt det hållet...

Förnuftet/klokheten är en "bonus" som hjälper oss överleva som art, annars skulle det aldrig utvecklats. Kanske balanserar vi på randen av att klara det eller inte - som art. Jag tror ju på att vi klarar det. ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif)

Instinkter eller förnuft? Vad styr oss människor? Jag hävdar "instinkter"!!!

I grund och botten är det instinkterna som styr vårt handlande, direkt eller via "förprogrammering" av vissa känslor/ handlingar//egenskaper i särskilda situationer. Fobier hamnar inom dessa gränser (tror jag på).

Via förnuft/klokhet (med flera förutstättningar) kan vi förändra vårt liv - det är jag också övertygad om. Men då handlar det om processer, och processer tar tid på sig.

Det går via att förändra sitt tänkande, (och det kan man ha olika hjälpmedel för).

Det börjar med en liten liten avvikelse, på bara någon grad. Skillnaden är inte så stor från början, men ens liv har tagit en annan inriktning, och ju mer tiden går desto större blir avståndet mellan ens nuvarande leverne, och den föregående riktningen.

Ni som lider av fobi! Ni ska veta, att trots att det känns som om enbart tanken innebär en oerhört farlig risk, så är behandling ganska "enkel" - i förhållande till andra problem som man kan vara utsatt för.

Behandlingsterapi behöver inte ta många år (vilket kan vara fallet med annan terapi). Det finns de som blivit botade på tre timmar. Andelen som blir botade är också mycket hög! (oavsett graden av fobin, dvs även mycket svår fobi).

Kramar till er alla, från amaira. ![Kyss](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-kiss.gif)

PS, Utan att haft fobi har jag varit livrädd för hissar. Först som vuxen fick jag veta att en hiss inte kan ramla ner!!! på grund av en särskild säkerhetsanordning. Tänk om jag vetat det som ung, då hade jag aldrig behövt vara rädd.

Han som uppfann hissen, visade upp den på världsutställningen i slutet av 1800-talet (i Paris har jag för mig). Han hissade då upp sig en bit, högg av viren med en yxa - och hissen föll inte ner!!! Det var det vidunderliga med hans uppfinning - och där har jag gått omkring och varit rädd för att ramla ner ![Förvånad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-surprised.gif).

## Comment 23
Author: Pehpsii

#22 Jag har fått behandling för fobier och vissa delar fungerade för mig. Jag var också rädd för djupt vatten och saker under mig i vatten som jag nämnde tidigare, jag hade även lätt klaustrofobi ochvar mörkrädd. Iom attjag har OCDs och får panikångestattacker så ville de (föräldrar och psykolog) "få bort" så många stressmoment som möjligt så jag inte skulle behöva få attacker fler ggr om dagen så jag fick sån fobiterapi. SKITjobbgt när vi var på badhuset och höll på. Första gngerna ville jag bara slå dem som tvingade mig. Men nu kan jag tom dyka i havet utan att vara rädd. Jag kan åka vattenskidor och jag kunde bada i havet när vi var i grekland i somras, och där såg man verkligen ALLT som var i vattnet hela vägen ner till 50 meter!

Sniglarna har vi inte fått ordning på ännu dock. Kan vara för att det ligger något konkret bakom (vilket det inte gjorde med de andra fobierna) men jag vet inte. Det ÄR väldigt intressant sånthär. Mamma är t.ex livrädd för spindlar. me jag har ägt en tarantela och lekte med spindlar när jag var liten.  Min syster har dock ärvt mammas rädsla, och hon är nästan mer rädd än mamma.

## Comment 24
Author: axilur

Jag har fått lära mig att sådana här "beteende fobier" kan ta lika lång tid att bli av med (genom kognitiv beteendeterapi) som man har levt med det. Där gäller det ju att ominstallera sig nästan helt och hållet. Man måste, som Pehpsii säger, exponera sig för det man tycker är jätteläskigt för att verkligen _förstå_ att det faktiskt inte är livsfarligt, och lära sig att _hantera_ ångesten - inte ta bort den, för det går ju inte. Det är inte ens ett dugg bra, för ångest och obehag behöver man ju.

Jag hävdar också att det är instinkten som styr oss. Vi är nog nästan inte ett dugg förändrade så våran retningströskel bör vara på samma nivå som för flera tusen år sedan. Fast vi har blivit alldeles för socialiserade, "samhällsförstörda", vill jag påstå. Det var nog inte meningen att vi skulle bli så otroligt många och leva så tätt inpå varandra, tror jag. Och då kanske det inte är så konstigt att vissa människor är mer känsliga än andra? 

 Jag vill också säga, utifrån min fobi iallafall (kan bara prata för mig själv förstås), att det är en väldig skillnad på tanke och känsla. Alltså förnuft och känsla. För jag VET ju att människor inte är farliga och jag VET ju att uppmärksamhet inte dödar mig. Det gäller bara att få tanken till en känsla och förstå att _tankarna äger inte mig, jag äger tankarna_ - det gäller alla fobier. Men det är inte lätt för det.

"Orsakerna till social fobi är inte helt klarlagda, men forskarna tror att de står att finna i arvet, miljön, i amygdala (ett litet mandelformat organ i hjärnan där hotbilder lagras) och i signalöverföringen i hjärnan." Källa: contactus.org

## Comment 25
Author: axilur

Det är väl inte så konstigt egentligen att så många är rädda/har fobier för höga höjder, djupt vatten, trånga utrymmen osv, för det är ju inte en naturlig miljö för människan att vistas på?

## Comment 26
Author: Terato

Jäkligt intressant, Amaira! Men visst känns det inte riktigt politiskt korrekt att vara för "biologisk" i vårt sätt att se människan?

Du ser, Pephsii, om din mamma också har lidit av fobier så är det säkert något nedärvt(tillsammans med lite annat).

Flera i min släkt har haft problem med panikångest. Jag tror alla i min familj har haft det någon gång. Mamma har ormfobi och pappa har allvarlig åka-bilskräck. Han har körkort men klarar inte av att köra bil längre. Syrran har insekts- och maskfobi. Hon är livrädd för fästingar.

Har bara prestationsångesten som jag äntligen börjat ta itu med. Jag tror att alla människor förväntar sig så mycket av mig att jag blir sjuk. Hade jättebra slutbetyg i skolan.\*konstigt\* Jag tror att om jag "misslyckas" med något så är jag exceptionellt dålig. Jag menar så dålig att jag borde stå med i guiness rekordbok. Det finns bara perfekt eller sämst. Inte konstigt att det blir jobbigt för mig. TROTS att jag är medveten om hur absurt det är så tar hjärnspökena över. Det är så konstigt! Jag är en social och pratglad person men har jättesvårt för att umgås. Jag drar mig ur i sista sekunden och tror att allt är ett krav. Det finns en känsla av att de inte ska klara av saker och ting utan min hjälp. Jag går hos psykolog men det är tufft med vissa saker. Det måste mogna, liksom. Men det är bara jag som kan förändra det. Men det blir jobbigt för dem som är omkring mig med.

Förnuftet kan vi komma långt med. Men vi människor tror att vi kan förlita oss på det fullständigt. Grejen är den att med förnuftet kan vi "lura" oss själva lite. Men jag känner många som skulle behöva ha hjälp av psykolog av olika anledningar som _tror_ att de ska kunna lösa sina egna problem med hjälp av förnuftet. Men många av våra handlingar är inte styrda av förnuft.

Vad bra att du har tagit tag i det Pephsii! \*krama om\* Man ska inte gå omkring och må dåligt i onödan när hjälp finns att få. Men vissa saker tar sin tid och har sin tid. En dag har du säkert kraften att ta itu med sniglarna också!

## Comment 27
Author: Terato

#24 Jätteintressant!

Jag går tanketerapi, alltså att lära mig förstå och kontrollera mina tankemönster och se hur de hänger ihop med mina känslor.

## Comment 28
Author: axilur

#26 Det kändes som att det var mig du beskrev ang prestationsångesten. Jag får också för mig att när jag kommer till ett nytt ställe ska jag kunna allting som ett rinnande vatten från dag 1, även fast det är omöjligt. Kritik är jag superdålig på att ta, jag känner mig sämst i världen och börjar nästan att gråta.

Jag har jättefina betyg, lärarna och rektorn på min skola har sagt att jag är skarpast på hela skolan, och självklart är jag det. Jag måste ju! Jag får ångest om jag får vg++ på ett prov och funderar på att skita i allting för att det är "kört" - katastroftankar, mycket vanligt. Min psykolog har sagt att jag ska börja gå in för saker och göra det halvdant tills jag förstår att jag duger ändå och att det ÄR bra även fast det inte är bäst. Kanske ett bra tips till dig Terato! 

Jobbigt är ju också att man får så mycket beröm för att man är så duktig för det sätter ju mer press, även fast man å andra sidan vill ha den bekräftelsen...

## Comment 29
Author: Pehpsii

#26 sen att jag har en del "problem" som ingen annan i min släkt har kan bero på "skit" som hänt mig när jag var yngre. Saker jag hälst inte tar upp här men som har satt spår i det metala hos mig.

Dock har jag märkt att lite av mina OCDs har "smittats över"  till min syster, Hon får inga panik eller ångestattacker över det men hon har också börjat med att vara nitisk med handtvätt, bli jätteupprörd över oordning etc. Vi var rätt ofta ensamma (med varran) när hon var liten så jag är rädd att hon tagit efter det hon såg då, som inte börjat visa sig förrens nu. Sånt ger mig ångest över den dagen jag ska ha barn. Nä, ush.  

 Iaf, det som hänt mig gör att vi tyvärr inte kan ta itu med så mkt mer med fobi just nu, utan måste pyssla med de bitarna istället. Jag önskar ju att en dag slippa vara så  rädd för dem, och kanske kunna ringa telefonsamtal, men just nu är min stora glädje att jag kan ha vissa "symptomfria dagar" från mina tvångstankar.

## Comment 30
Author: Mona22

jag är jätterädd för sprutor. vill inte ha en nål i mig. har nog alltid varit lite orolig för nålar och inte blev det bättre när sjukhuset skulle ta blodprover och stack mig 7!!! ggr i högra armvecket och insåg att de inte kunde hitta en åder och böt till vänster där de stack 3 ggr innan de kom rätt. hade sagt att jag inte gillar nålar och så sätter de en nybörjare på det. om jag blir diabetiker och måste börja ta insulin då kommer jag dö.. usch =´(. skulle aldrig klara av det.  

en annan grej jag inte klarar av är kackerlackor. har aldrig varit utomlands där de finns men jag har läst så mycket att det är nästan omöjligt att döda dem och därför är jag rädd för dem. läste  att de kan leva utan huvud i några dagar innan de svälter ihjäl..\*huuu\* 

annars så är det inget jag är rädd för.

## Comment 31
Author: Laika

Jag har kommit fram till att min fobi med största sannolikhet var en projicering av bortträngd rädsla och oro under perioden när min mamma var som sjukast... Sedan råkade jag inom en kort period se en dokumentär, en glimt av en skrämmande film, en artikel i Illustrerad Vetenskap samt två obehagliga skvallertidningsomslag, och min fobi var född!

Jag vågade naturligtvis inte berätta om det för någon, det var ju löjligt att gå runt och vara livrädd för något som inte finns! Efter min mammas död tränade jag så småningom bort fobin genom att titta på Star Trek... ^\_^;;

Efter det gick jag i och för sig länge och var rädd för att rädslan skulle komma tillbaka... Fast det är ju i och för sig inte någon obefogad rädsla som det där med köttsaft eller dammsugarljud (endast när det är någon annan som dammsuger).

Jag har också haft någon grad av social fobi, men efter att jag började med medicin för min depression har den sjunkit ner till en mycket acceptabel nivå. Jag minns inte ens riktigt hur det kändes innan... Är fortfarande inte social eller så (som ni som träffat mig säkert märkt), men jag går inte runt och har ångest eller skuldkänslor över det längre.

## Comment 32
Author: [Borttaget]

Jag tycker ni verkar vara fina människor alla som skriver här.

Kanske en klen tröst, men av svårigheter och problem växer man och utvecklas på ett annat sätt än de som kommer undan sånt. Och livet förändras med tiden. ALLTID!

Man kan tro "aldrig" och känna det med hela sin själ och hela sitt hjärta - men känlsor är något som enbart existerar i stunden! Och livet förändas som sagt. Framtida scenarier kan vara skrämmande i tanken, men kan mycket väl utvecklas på helt andra vis, om de mot förmodan skulle inträffa (vet jag av egen "inträffad" erfarenhet).

Laika, Jag har ju träffat dig. Och jag tycker du är en himla härlig människa!!!!! Jag _mår gott_ av dig, och mår gott av att ha dig omkring mig. Du är MYSIG!!

Du säger inte mycket, det är sant. Men, jag har läst så mycket som du har skrivit här på forumet, och jag VET ju, att du är en mycket klok tjej, med massor av bra åsikter och kunskap!

Kramar till er alla!!

## Comment 33
Author: Anett Lindbom

Mer eller mindre social fobi har jag också, lika med att ringa till ngn som jag inte riktigt vet vem det är.

Ska jag exempelvis ringa till soc eller på ngn annnons eller något sånt där, då lära jag förbereda mig mentalt för att ens klara av att ringa. Lika om jag ska iväg på ngt då känner jag hur oron stiger & ökar mer & mer ju närmare det tillfället som jag kommer.

Som nu på onsdag då ska jag till Gävle & byta lite möss & jag som inte har åkt tåg på över 25 år, så det känns både i magen & i huvudet nu. Så nu håller jag på för fullt med att förbereda mig mentalt just för att jag ens ska klara av att ta tåget ner till Gävle, Jag lovar att på onsdag kväll när jag kommer hem då kommer jag vara så trött i huvudet och jag kommer att vara helt slut i några dagar efter det. Men samtidigt kommer det ju kännas bra efteråt just för att jag klarade av att ta det där steget med att åka tåg till Gävle helt själv.

Lika jobbigt är det när det är ngn som ska komma hit & köpa ngt, som nu i helgen kommer det en som ska köpa ett par musflickor av mig så de känns en aning jobbigt just nu & fram tills hon har varit här,,

Jag glad för att datorn & internet finns för då har man ju ändå lite social kontakt fast man sitter hemma i sin trygga vrå & man känner sig skyddad från omvärlden..

## Comment 34
Author: axilur

En jättebra sak att ha i bakhuvudet är "det HAR inte hänt förns det har hänt", alltså att inte ta ut någon jobbig situation i förskott.

## Comment 35
Author: [Borttaget]

hmm, har fobier för Höjder ,

har väl lite kvar utav havet, äckligt å simma, man vet ju inte vad det finns för äckliga saker runtomkring.

och självklart ormar. ush ush.

 förut så hade jag "fobi" för smuts, Tvätta alltid händerna noga osv , vilket var påfrestande när man utbildar sig till fordonsmekaniker, många gånger man fick tvätta sig rent hehe. men nu har det iaf släppt lite , någon man får tvingas leva med. dock så sköljer jag fortfarande glaset jag ska dricka ifrån och använder det inte mer än 1 gång, så d blir rätt så många glas per dag haha

## Comment 36
Author: Grodan

kackerlackor, trasiga stora fönster å ögonoperationer

kackerlackor är värst, för amygdala går in o tar över direkt - jag får ståpäls, skriker o blir helt fryst till is (har eg ingen koll vad som händer, som sagt reptilhjärnan kopplas på)