# Egna tankar om avel och domesticering Author: ariama Avel på beteende är min grej ända sen jag startade föda upp möss. Inriktning domesticering. Jag har alltid ansett att tammöss är "under-domesticerade", men frågan är kanske "domesticerade mot vad?" Utgångspunkt för mina tankar är den vilda husmusen och dess beteende, dvs vad som ligger i generna hos våra tammöss från början, och hur vi sedan handskas med detta i aveln. Aveln när det gäller beteende bör absolut syfta till tammusens välmående i fångenskap! Basic domesticering är: 1. Minskad aggression: Mössen måste kunna gå att hantera. 2. Minskad rädsla: Mössen måste kunna gå att hantera. Och få leva ett liv som inte domineras av rädsla, stress eller nervositet. Mera som jag anser vara viktigt: 3. Minskad springighet. Mössen ska kunna må bra i mindre burar där de inte kan få utlopp för den vilda musens drift att röra sig. Ytterst få tammöss får leva i stora berikade burar, det är inte deras öde annat än i undantagsfall. En vild mus kan springa flera km på en natt (fast inte så långt bort). 4. Minskad territoriell känsla. Vilda möss lever i familjegrupper. Tammöss får ofta byta familjemedlemmar och burkompisar och mår givetvis bättre om de är genetiskt anpassade till det, utan att bli upprörda eller stressade. Överkurs: 5. Minskade testosteronhalter hos hanar. OM de klarar att bo med andra hanar, som vänner, mår de bättre än att behöva leva själva. Det ger också en minskad sexuell (otillfredställd) drift, och mindre aggression och upprördhet. För människor blir handoften mindre besvärande. Både punkt 1 och 2 kan utvecklas vidare på olika vis. 1. är t.ex. länkad till 4, samt kan övergå i 5. Punkt 2 är mest intressant för mig. HUR vill jag kunna hantera mina möss? Det enkla svaret är: Med ömsesidighet. En tvåvägsrelation, precis som med katter, hundar och hästar. Det är så lät att glömma bort det här, för möss är så "små och söta", och storleksskillnaden så enorm mellan oss. När mössen är "hanterbara" så "hanterar" vi dem gärna - men det går att ta det ett steg längre, och få dem GLADA över hanteringen! Men - det är en AVELSFRÅGA! Det handlar om på vilket vis vi vill driva domesticeringen framåt. En mus som jag har, kan jag tämja, vänja, socialisera (i olika grad). Men via avel kan vi får mössen att SJÄLVA vilja umgås med människor. Via avel med rätt urval (och bortval!) kan jag få mössen att bli predestinerade att självmant socialiseras. De söker sig självmant till sådana situationer och till sin skötare, bara musungens hjärna har passerat "instinkts-stadierna" och mognat till "eget tänkande" (min tolkning) vilket oftast sker mellan 4 - 6 veckor (min tolkning). ## Comment 1 Author: ariama Möss kan vara så olika! Det ger mig ett stort utbud på beteenden att försöka renodla i min avel, och även utveckla. Jag har öppna burar, alla mina möss kan leva så hela sina liv, t.o.m. småbebisarna när de börjar gå ut och upptäcka världen (de klamrar sig fast vid allt, och vänder när världen verkar farlig, t.ex. vid en kant mot avgrunden). Om någon mus börjar utveckla ett rymmarbeteende så går den aldrig vidare i avel hos mig. De vuxna mössen kommer alltid fram för att hälsa när jag kommer in i musrummet. På lekbordet kommer de när jag ropar på dem. Vill de inte komma upp eller tillbaka till buren, kommer de ändå, puffar på min hand och springer iväg igen, och upprepar beteendet gång på gång. De sticker inte, de gömmer sig inte, de umgås. Vill jag inte ta upp dem ur buren, kan jag lugnt klappa dem över ryggen när de sitter på burkanten. Jag kan pussa på dem, blåsa varmluft (kalluft på sommaren 😉 )i pälsen på dem utan att de flyttar sig. Håller jag fram ansiktet så nosar de över hela ansiktet - de umgås. Tar jag upp dem i handen är de lugna, men glada och ivriga på sitt eget vis. De trycker inte utan ser sig omkring med "öppna ögon" (som tar in omgivningarna) och spetsade öron. De kan vända sig i handen men springer sällan vidare. De beter sig inte nervöst och springer inte "hand ur hand", eller vidare upp på armen (de kan ibland springa en bit men kommer snabbt tillbaka), och jag kan klappa och pussa på dem hur jag vill utan att de "stänger av" eller trycker. De gräver absolut inte mellan fingrarna! Givetvis blir de inte rädda när någon kommer in i deras rum, eller något oväntat händer eller låter, eller något kommer farande uppifrån genom luften. Men de är inte heller "dumma" utan "vaksamma" på vad som händer. Mina möss tycker det är kul när jag klappar och pussar - men de är inte "keliga" och har inget behov att bli "kliade under hakan", det är mer spännande att vara öppna och nyfikna. Och till sist: Det handlar alltid om (ca) 50% gener och 50% miljö. Inget fungerar utan det andra!! ## Comment 2 Author: Grodan Håller med. Fullständigt superbra. Jag avlade mina råttor med lite av ditt tänk. Jag valde noga på beteende och temperament och fick till slut fram supertrevliga, supersociala och flocksmarta djur. Så synd att det inte fanns friskt och bra avelsutbud att fortsätta. En viktig del i mitt råtteri från år 2000 var att jag gjorde många beteendetester på dem. Utifrån hur de betedde sig i vissa situationer valde jag de att avla vidare på som hade ett sunt och för mig domisticerat beteende. Mitt mål var mjuka och snälla råttor som älskar människor och djur, som inte är överaktiva eller stressade och som klarade introduktioner utan problem. De skulle givetvis vara bra föräldrar och gärna leka med sina barn. Råttor leker mycket. Med varandra och med sin människa och även med andra djur. Detta var en viktig del i min råttuppfödning. Att råttorna skulle vara lekfulla hela livet och kunna leka med alla. Gärna vara vakna för nya lekar med varandra, mig eller hunden. Jag tycker att uppväxt är en viktig tid också, för ungarna att socialiseras och därmed utvecklats till fullo. Jag aktiverade och socialiserade mina råttungar och de utvecklades enormt och var supertama när de skulle flytta. Jag gör inte detta med mössen då jag har för många samt att jag inte tycker att det är riktigt riskfritt. Och så är jag lite lat nuförtiden... ## Comment 3 Author: ariama Du saknar dina råttor förstår jag. Eller hur Grodan? Har du hållit på längre med möss än med råttor? Med mössen, jag gör inga "tester", jag är ganska lat själv. Jag har ju ett liv utanför mössen också, och tillbringar inte särskilt mkt tid med dem mer än vad utfodring och rengöring kräver. Musskötsel kan ibland gå på en kvart och vara dagens hela tid i musrummet. Lekbordet är de på vid burrengöring. Jag väljer inte mössen i första hand, DE väljer MIG, och utifrån det utmärker de sig sedan i sitt beteende med mig, och sedan är det de som går vidare i avel. De kvalificerar sig själva! Min del i det hela är att vara konsekvent. Och min tanke är att urval är avelns viktigaste verktyg, och även om val av avelsmus är viktig, är kanske "bort-val" viktigare ändå: vad som INTE väljs. Samt vad och hur jag kombinerar, t.ex. aldrig två möss ihop med samma fel eller brist. Och vill jag ha ett bestående resultat som jag kan både förutsäga och lita på, så krävs inavel (med god eftertänksamhet!) ## Comment 4 Author: Grodan #3 Mja, saknar dem inte så mycket. Jag fick många många år med råttor. Grundade Arinella´s 1985 och avslutade nov 2019. Möss började jag med 1989 Vi gör ändå små små tester när vi hanterar dem osv. Om en mus nafsar eller krafsar mellan fingrarna har vi avskrivit dem direkt... ## Comment 5 Author: ariama #4 Ja jag hade för mig att du haft råttor längst, men du skrev "från 2000" i #2. Men det var då du började "tänka nytt" förstår jag nu. Ja, de visar vilka de är, hela tiden. Och ja, vissa avskrivs snabbt och direkt. Småungar kan avskrivas redan som bebisar bara för att de har för mycket vildmustänk i huvudet. Kanske kan de bli bra som vuxna men jag vill ha kullar som fungerar bra att hantera. (men första gången de hanteras har de frisedel 😉, speciellt om det råkar dröja lite för många dagar) Fast popcorn tillåts inte alls. ## Comment 6 Author: ariama Det är egentligen svårt att säga si eller så, det är så mycket som spelar in och är sällan svart eller vitt! ## Comment 7 Author: Grodan #5 Ja, år 2000 gjorde jag en grundlig inventering i min råttavel. Jag lärde om, satte upp nya mål och riktlinjer och struntade i utseende (utom typ och storlek osv förstås). Huvudinriktning var nu supersnälla, supersociala och dunderflocksmarta råttor. Jag skrev noga ner regler för avelsdjuren och avelspartners och för att riktigt lära mig förstå det också gjorde jag i början "valptest" på dem. Jag ogillar också popcorn och det har varit ett stort avelsmål att inte ha sådana kullar. Att ha ungar som är lugna, trygga och nyfikna. Men just nu så dyker det upp då och då. Inte toktokTOKIGA poppisar, men ändå så att de springer undan. Jag noterar det och försöker att avla på de som inte blir poppiga. Dock är min avel just nu under utveckling och den har varit det under några år nu.