# Om ungar. (jag fick en fråga) Author: ariama Ungar. Hur jag gör och hur jag tänker. Mina möss är trygga med mig. Deras trygghet ligger till grund för min hantering av deras ungar. Jag kollar oftast ungarna första gången när Mamma Mus visar sig igen, med smal mage. Det brukar dröja ungefär ”en dag”. Hon ska vara ute i buren och bete sig som vanligt. Då flyttar jag över henne och de andra till lekbordet medan jag kollar ungarna. Mina honor föder aldrig ensamma. Så, dag 1 kanske jag kollar dem, och får ett hum om hur många de är. Dag 2 kanske jag kollar, tar upp och räknar. Då är de så små och ”kletiga” att jag inte tycker de är så roliga. Mest ”foster” fortfarande, lite svåra att hålla i. Men finns det någon liten ”ynk” (mager och efterbliven) tar jag bort den (de dör i alla fall förr eller senare). På nyfödda ungar syns också ögonfärg! Röda eller svarta. Rödögda har inga ”markerade ögon”, de syns inte genom huden. De nyfödda ser man också mjölken i magen som de ätit, som ”mjölkband”. Nyfödda ungar ”klistrar ihop sig” för att bevara värme. (Låter kanske konstigare än det är). Från och med dag 3 har jag som projekt att dagligen ta upp dem i handen. Inte länge. Jag bara tar upp dem, håller dem en stund i (en varm) handflata, pratar med dem, även om de inte direkt hör med ännu stängda öron. Pussar/andas varmluft på dem. En eller ett par minuter bara. Kanske lite längre om jag försöker kolla dem extra, t.ex. kön, begynnande färg, tillväxt, allmänt mående, osv. Fick frågan: Om detta gör dem tama? Då måste vi börja prata vad ”tamhet” är och innebär. Tam? På vilket vis? Men det tar jag sen. Jag tar upp ungarna dagligen, men sällan lång stund. Från dag 6 (kanske före) syns tuttarna tydligt på honungarna, och då kollar jag att tidigare könsbestämning stämmer. Det gör det oftast, men inte alltid. Ibland är det lätt att se även tidigare, ibland svårt, men om de har eller inte har tuttar är alltid lätt. Dag 8 brukar jag ha som dag då jag kan avgöra färg. Enkla färger ser jag förstås tidigare, men vissa färger behöver mer tid att utvecklas. Jag fortsätter ta upp dem tills de börjar gå ut själva och lämna boet, om de inte blir för sprattliga. Från ca dag 13-14-15 låter jag dem vara. När beror på ungarna, det märker man. När de börjar bege sig ut byter de också boplats. Det gamla är förbrukat. Kanske luktar det för mycket med risk att locka rovdjur? Mina burar har alltid flera boplatser att välja mellan. Sedan kan jag prova försiktigt att ta upp dem (via hus eller rör eller nåt) med en eller högst ett par dagars mellanrum. Varsamt, de är ute i stora världen för första gången och är oftast beredda på alla faror som kan drabba en liten en. De kan vara mycket lättskrämda. Verkar det bli alltför otäckt får de vara. Sen inväntar jag nog mest att de börjar tordas komma självmant. Att då ha tama vuxna möss som blir glada och ivriga när jag kommer, hjälper. Men först på sikt, det kan ta ett par veckor. Ungarna kan ha lite olika ”ryck” mellan tama och rädda, men vid 2 månaders ålder brukar jag kunna veta vilken grad och variant av tamhet de har. Då brukar det ha ”satt sig”. Så är i alla fall med mina möss, och min tolkning, möss kan vara så olika så jag törs inte uttala mig om andras. ## Comment 1 Author: ariama Tam eller otam? En välhanterad musunge behöver inte alls bli tam per automatik! Beroende på genetisk bakgrund kan det hända att vissa möss faktiskt aldrig blir ”tama”. I alla kullar jag har är det en glidande skala mellan den så kallade ”tamaste” och ”räddaste”, mellan de som är öppet nyfikna på mig till de som tycker jag mest är något ”ganska onödigt”. Alla möss har sin egen personlighet. Vill man ha en ”tam” mus, handlar det om avel. Man kan inte få en mus tam (hanterbar/orädd) enbart med hantering (och inte utan hantering). Gener och miljö – man säger att det brukar vara ungefär 50-50 hur egenskaper utvecklas, hälften gener hälften miljö. Så, de möss jag har och haft kan vara ”tama” på olika vis. I botten ligger personlighetsegenskaper som kanske främst mod, rädsla, och en medfödd motvilja, alternativt nyfikenhet, gentemot människor. Jag tänker hellre i termer av ”domesticering” än ”tamhet”. Det lyfter fram avelns betydelse! Och domesticering, - mot VAD? Vilken sorts tamhet, eller hanterbarhet, önskar jag av mina möss? Hur vill jag att de ska bli i min fångenskap? Hur ska de uppföra sig? Och hur vill jag att de ska interagera med MIG? En mus kan vara ”tam” utan att ha den allra lilla minsta ”bindning” till mig. Den bryr sig helt enkelt inte om människor, men är inte heller rädd för människor eller hantering. En annan mus kan gilla mig jättemycket, men kan samtidigt tycka jag är stor och lite läbbig, att handen är oberäknelig och oförutsägbar. De flesta tammöss knyter faktiskt an till sin människa (vad jag tycker mig ha förstått), men på olika vis. Ibland på vis och beteenden så att vi inte ens ser eller förstår det. Det finns så många olika personligheter, så många olika beteenden, och så olika kombinationer av personligheter och beteenden. Jag tänker inte försöka räkna upp de jag vet/begriper. Möss överlag är försiktiga djur som man får hantera med varsamhet, dvs ha ögon för vad de ”klarar”. Det kan innebära att plocka upp dem fast de inte vill (eg. törs) därför att de kanske bara behöver hjälp med att komma över en ”läskighets-tröskel”, och de sedan kommer att tycka det är jättekul. Men främst – och det är nog så möss avlas överlag (?) – ska de klara hantering, och vara lätta att hantera. (Vad de själva gillar är en annan sak, men det är ett praktiskt måste för människan som sköter dem). Här tror jag det kan bli en konflikt i mushållningen. Mössen ska klara att leva sina liv i en reducerad burmiljö. Medan mössen i sig själva har kapacitet för mycket mycket mer, även i förhållande till sin människa, i relation och i samverkan. Här missar vi människor en hel del, liksom vi gör med så många andra djur. ## Comment 2 Author: ariama Min egen önskan när det gäller musungar, är en blandning av mod och en sorts medfödd nyfikenhet på mig som människa! Sedan får jag se till att miljön ger vidare förutsättningar. Det jag inte önskar är musungar som ”rynkar näsan och backar undan” (redan innan den fått ögon) när den nosar på mina fingrar för att ”se” vem som kommit in i boet. Det händer inte ofta, men för mig är det tydligt att människodoft är hotfull i sig, för denna unge. (kanske tolkar jag fel) Ibland får jag helt orädda ungar som klättrar upp på mina händer utan att tänka, redan runt 17 – 21 dagar. Jag kallar dem ”dumdristiga”, för de har liksom ingen aning om mig, de bryr sig inte. Denna ”tamhet” behöver inte heller hålla i sig i vuxen ålder, och har ingenting med ”ömsesidighet” att göra. Vissa småbebisar kan fly, springa allt de orkar, så fort jag rör i boet. Flyktbenägna. Bra om det kommer en räv eller katt, men inte i ett tammus-liv. Vissa vuxna kan fly så fort jag kommer in i rummet, så fort ”något händer”, något ”rör sig”. De kan mycket väl vara ”tama” ändå. Eller, som en tjej tolkade att hennes musa uttryckte: ”Jag vet att du inte är farlig, men jag kan liksom inte låta bli, mina ben börjar röra sig av sig själva” En flyktbenägen mus, men inte desto mindre tam, och knutit an till sin människa! Men oavsett personlighet, modig eller rädd, trygg eller osäker, flyende, ”freezing”, eller frimodig, så kan de fortfarande vara ”tama” – men det yttrar sig på olika vis, och i olika grad av villighet. En mus kan vara ”tam” (orädd), men tycka det är pest att människan vill umgås med den. En del vill, jag kallar det villighet. Andra vill absolut inte, jag kallar det ovillighet. I min avel var villighet en viktig egenskap som ingick i uavelsurvalet. En ovillig mus behöver inte vara rädd, den kanske bara inte gillar människor särskilt mycket. Andra kan gilla människor jättemycket, men tycker det är obehagligt med händer – man vet aldrig vad t.ex. händer kan göra hux flux utan förvarning. Vissa tycker det är högst obehagligt att ”flyga hand”, dvs bli lyft. Andra älskar dessa berg-och dal-bane-händer som leder till nya vyer. ## Comment 3 Author: ariama Sist vill jag lägga till, att jag tycker det är det svåraste som finns att "tolka djur". Ofta går det snabbt och automatiskt - men vad säger att det stämmer? Och hur ska jag veta det? Det anser jag att jag inte kan, inte till 100%. Hur jag än ser, hur jag än tolkar, så kan jag ju aldrig gå genom något annat än via mina egna mänskliga sinnen, *mina* tankar, *mina* känslor, *mina* upplevelser, *mina* erfarenheter (som människa), helt enkelt via mina egna mänskliga "glasögon". Att jag är säker eller inte? Det har faktiskt inget med saken att göra. Det har det aldrig, oavsett sammanhang. Ändå, vi möts ju ändå alltid, våra djur och vi själva. Så någon arena för samförstånd finns det ju! 💖 Och för ömsesidig glädje. ## Comment 4 Author: Chappelmice Tack för en informativ text. Mycket bra. ## Comment 5 Author: Grodan Trevligt inlägg, amaira. Härligt när du skriver så långt. Vi alla andra är ju sååå lata. Vet inte om jag får skriva här... Jag känner i tassarna på ungarna när de är 3-4 veckor gamla hur tama och tillitsfulla de är. Om de trippar på tå, eller om de går "tungt" med hela tassen ner (dessa möss känns tyngre). Att gå upp i handen tycker jag är en träningssak, något man lär mössen. Vissa möss vill upp i handen för att umgås osv, viss använder bara handen, armen och människan som en brygga för att gå vidare och upptäcka... På senare tid har jag märkt att flera av de möss som jag trott skulle bli springiga och otama, lugnat ner sig vid 2-3 mån ålder och då har mer självförtroende samt förtroende för mig. Möss som är räddhågsna, springiga/hoppiga eller inte tycker om att umgås med mig brukar jag tyvärr inte lägga ner så mkt tid på och det har visat sig korrekt - då de nu det senaste året faktiskt lugnat ner sig när de blivit äldre. ## Comment 6 Author: ariama Tack båda! 💖 #5 Varför skulle du inte få skriva? Du har dessutom så mycket mer erfarenhet än jag har. Hur många år har du haft möss? Du och Elin Vattnadal är de riktigt långlivade veteranerna! Väl värda att lyssna till!! ## Comment 7 Author: Grodan #6: Jag tycker du har skrivit väldigt bra, så finns inte mycket att tillägga. ## Comment 8 Author: Vattnadal Jag ska inte säga att jag undviker att ta i ungar, men jag hanterar inte och lyfter i onödan. Innan de är 4-5 veckor kommer de ju oundvikligen att ha lyfts på för att kolla kön, mjölkband och räknas, och så klart förflyttas vid städning. Men jag gosar inte och "tämjer" dem. Detta för att jag vill veta vilka som i grunden är trygga. För alla går ju att hantera och vänja vid hantering så att de tolererar det mesta. Hanterar jag alla så blir skillnaden mindre, och då kan jag inte se vilka som är "bäst för mig" lika enkelt. Nu har jag väldigt sällan hoppiga och sprättiga ungar med popcornbeteende, men ändå. ;) Tydligen finns det möss avlade för foder eller massproduktion som aldrig blir tama och trevliga, men det måste ju ändå vara ovanligt tänker jag. Utsätts ungar för trauma under en känslig period kan de vara rädda och skygga hela livet. Tex om de hamnar på golvet och är på rymmen ett par dagar. Jag har en hona som jag flyttade från mamma och pappa vid 4 v för att mamman skulle få chans på en till kull. Hon fick flytta in till en grupp på 5 honor i samma ålder, några dagar eller så äldre bara. De var snälla mot henne, men för henne blev det ett stort trauma, och hon är fortfarande väldigt skygg och försiktig. På hund har de mätt kortisol (och något mer hormon som jag inte minns nu) i saliven när små valpar lyfts. De är inte tänka att lyftas tidigt, mer än om mamman i panik måste flytta dem till en ny lya pga allvarliga hot. Lite som de flesta däggdjur som föds i bo som försvarslösa foster. När valpar lyfts innan de öppnat ögonen utsätts de för rätt allvarlig stress. Så pass att de kan påverkas för livet. Jag försöker ha det i bakhuvudet även med musungar, då jag är så extremt noga på detta med valpar. Valparna sitter jag med i lådan, pratar, smeker och andas på. Så klart måste tiken vara med på det, men hittills så är jag varmt välkommen in i lådan, även när hon föder. Vi lyfter inte valpar när de öppnat ögonen om inte mamman är ok med det heller. Mössen är så små att det blir svårare, men att peta och myspilla i boet fungerar ju. ## Comment 9 Author: ariama #8. Tack att du skriver Elin. Dina tankar uppskattar jag alltid! 💝 "*och då kan jag inte se vilka som är "bäst för mig" lika enkelt*” Nej precis! Det är lite av kärnan i hur jag tänker om det här med ”domesticering”. Domesticering mot vad, liksom: ” Vilken sorts tamhet, eller hanterbarhet, önskar jag av mina möss? Hur vill jag att de ska bli i min fångenskap? Hur ska de uppföra sig? Och hur vill jag att de ska interagera med MIG? ” Alla tänker vi lite olika, önskar lite olika, ser lite olika. Medvetet eller omedvetet, så ger det avtryck på mössens utseende och beteende, vilket är precis som det ska vara! Själv ser jag inte att de blir ”lika tama” av min hantering. Tvärtom. Det som kommer fram är (bl.a.) deras ”villighet”, och min avel gick ju ut på *viljan* att vara med mig. Bakom det ligger väldigt mycket annat än bara ”tamhet”. Det besvärliga med *sällskaps*-möss, är att de faktiskt vill ha sällskap. Av mig. Att de vill vara med mig, uppskattar det som en dagens höjdpunkt. Vilket helt plötsligt börjar kräva en massa av MIG. Jag jämför ofta med hund, och då kan jag ju säga att en hund lämnar man inte ensam i en hundgård med endast tillsyn, mat, vatten och rengöring av gården. I den tankejämförelsen visar sig sällskapsmusens ”baksida” om man så vill. Och häri finns också lite av kärnan av det jag skriver: ” … Medan mössen i sig själva har kapacitet för mycket mycket mer, även i förhållande till sin människa, i relation och i samverkan. Här missar vi människor en hel del, liksom vi gör med så många andra djur.” ## Comment 10 Author: ariama När det gäller stress så är det inte alltid negativt. Nu bortser jag från långvarig stress utan återhämtning. Men i övrigt hör stress inte bara till livet, utan till hur vi utvecklas i livet. Det är vad som händer efter ett stresspåslag som avgör. Stressen får inte vara så hög eller allvarlig att känslan efteråt blir känslor av hjälplöshet och vanmakt. Det hämmar oss. Men en måttlig stress som efteråt ger oss känslan av att vi både klarade det och hanterar det, gör oss mer frimodiga inför nya utmaningar. Vi vet ju att vi klarar! Mer än vi trodde. Gäller både möss och människor 😉 ” man får hantera med varsamhet, dvs ha ögon för vad de klarar --- verkar det bli alltför otäckt får de vara” och ”de kanske bara behöver hjälp med att komma över en ”läskighets-tröskel”, och de sedan kommer att tycka det är jättekul” (gäller ifs inte nyfödda, men en unge i panik är ju inte svår att upptäcka som rejält stressad) ## Comment 11 Author: ariama Vill tillägga att jämförelsen mellan hund och mus givetvis kräver en nedgradering, men jag vill fortfarande påstå att det finns relevans. Och den är rejält häftig! Här har jag svårt att på ett förståeligt sätt uttrycka vad jag menar. En *sällskaps*-mus (i min definition) som interagerar med mig på ett öppet vis som utgår från den själv (inte mig), visar mig helt plötsligt andra sidor av vad en mus är och kan vara, och det gör mig stum… Att hitta rätt ord är inte lätt, vet inte ens om jag har dem. ## Comment 12 Author: Grodan Vad kul att du lurade hit Vattnadals. Det känns som att ni skriver allt och jag inte behöver tillägga något. Förutom att jag avlar främst på lugna och trygga möss som inte mår dåligt av att bo i bur och inte heller **kräver** aktivitet från mig. Det är känsligt att skriva idag på nätet, men jag har inte stora burar och jag har många möss och de måste må bra i den miljö jag ger dem. Möss som är springiga eller för aktiva kan inte bo här. Det liv jag ger mina möss får inte på något sätt stressa dem. Jag avlar också främst på möss som är lugna vid hantering - gärna sitter stilla och lyssnar på mig eller undersöker mitt ansikte. Det är emot musens natur, men det är så jag önskar mina tammöss. Enkla att hålla på med och som är enkla att tillgodose behoven hos och samtidigt ett intresse för mig, men inte ett krav. ## Comment 13 Author: ariama #12. 💖 "*Det är emot musens natur*..." Mitt sätt att se något som "naturligt", är att det förekommer i naturen. Om än ovanligt eller i liten skala. Om det inte fanns där, skulle det inte heller gå att "locka fram", eller avla fram. Domesticera mot. Det är det jag menar när jag säger att domesticering är just detta, att människan avgör vilka egenskaper som ska bli dominerande. Det kan vara det mest vildsinta och stridslystna och "missanpassade" om man så vill. Stridstuppar och kamphundar kanske platsar som såna exempel? Människan står för urvalet, även om just dessa exempel inte är vad vi tänker på i första hand. ## Comment 14 Author: Vattnadal Jag har precis som dig Grodan, många möss och inte så stora burar. Jag har återgått till att använda lite större och jobbigare att städa ändå. Har undvikit akvarium od ett tag. Fast det är orättvist att tänka mig min kropp städdagar, då mössen har glädje av dem så mycket mer. Jag avlar också på lugna trygga möss som trivs i sina burar. De som klarar sig med berikning i buren. För mig är det viktigt att hanar kan bo tillsammans, i alla fall till de är över året. På så vis har de sällskap. Hellre 3 hanar i en miniduna, än en ensam hane i en större bur. De får ut så mycket av att bo med artfränder. Säljer däremot inte hanar mer än ensamma, om det inte är till mycket erfaren köpare. Mellan varven kan det komma såna som älskar att klänga och klättra på mig och vill mer. Såna säljer jag gärna till sällskap. ## Comment 15 Author: ariama Heder till er, Grodan och Elin Vattnadal, det tänker jag ofta! För att ni är ÄRLIGA och rättframma! Jag uppskattar det lika mycket hos människor som hos mössen. 😊 Har funderat över det här med att "hjälplösa ungar i gömda bon" blir stressade när de blir upplyfta , och störda i sina bon. Om jag tänker på mössen så stämmer det ju definitivt. Att peta i ett vildmusbo, är ju som att öppna locket på en popcorn-gryta. Det är ett mycket effektivt försvarsbeteende. Rovdjuret blir först överraskat, och sen, vilken av ungarna ska det följa? Medan rovdjuret är förvirrat sprider ungarna ut sig för vinden och ligger sedan blickstilla och trycker, tills mamma mus blåser faran över och hämtar dem till ett nytt bo. En och annan kanske blir uppäten, men inte alla. Reflex? Ja, det tänker jag. Men att reflexen styrs av stress har jag inte tänkt på. Även popcornåldern är ett vildmusbeteende, som vi har avlat bort. Det är ett beteende som funkar dåligt hos ett tamdjur. Det finns fler vildmusbeteenden, rassel t.ex. som vi inte tolererar i aveln, och som förr eller senare avlats bort. Lugna småungar som tolererar upplyft utan större protester, har väl knappast så mycket stresspåslag, tänker jag. I alla fall inte så det skadar dem, kanske tvärtom. Ibland har jag någon nyfödd (1-3 dgr) som kan få ett panikanfall och försöka rusa iväg när jag tar dem. Men nästa gång/dag har de varit lugna! I tonåren är de känsligare, då får de ofta vara ifred om de blir för oroliga. Också det ett vildmusbeteende tar jag för givet. Svårare att avla bort, enligt mig i alla fall, som gärna skulle vilja. ## Comment 16 Author: ariama En tanke jag har om hanar ihop. De som har hanar ihop, har dem även små burar. Tänker: Om främmande honor ska sättas ihop, rekommenderas "tråkbur" för att de ska bli sams. Jag har inte hanar ihop. Även om de är snälla möss, så gillar de inte varandra! De kan visa det subtilt, bara genom att "hellre vara någon annanstans". Och *jag*, jag klarar inte av att låta dem leva i "tråkbur" (ursäkta uttrycket). Även om deras burar inte alltid är så stora (det går inte rent praktiskt med hanarna) har burarna ändå ofta flera våningar, eller bara olika avdelningar, med en hel del inredning och med flera bon att välja mellan. Det brukar förr eller senare bli bråk. Bakom mina Björndalare ligger mestadels Vattnadalare och Morakullor, sen evigheter tillbaka. Och därmed även "hanar tillsammans". Det funkar ändå inte hos mig. Står valet för mig, eller för mina hanmöss, att antingen ha sällskap av varandra men små trånga burar, eller leva i större frihet men själva? Det är något jag funderar över - men aldrig försökt ta reda på. ## Comment 17 Author: Grodan #14: ja vi gör likadant i mycket, det vet vi redan sedan många år... och att hanar ska kunna leva ihop hos oss har vi ju jobbat för i många år... däremot går det sällan att sälja brödrapar, tyvärr, så det är inget jag gör... ett fåtal hangrupper har kunnat flytta till ajanki med lyckat resultat, men givetvis med backup av burar ifall det inte skulle funka... Ja, jag har också lärt mig den hårda vägen att endast sälja mycket sällskapliga och trevliga möss till sällskap. Möss jag gärna behållt. Möss som inte har ett trevligt temperament säljer jag inte gärna. En tjej valde i höstas en springig musa (undan Rebecca haha) och jag är alltid orolig att hon ska säga att hon valt fel... men än så länge är hon nöjd.. hon ville helt enkelt ha en springig tjej... den andra hon köpte är precis tvärtom... nästan lobotomerad... och den honan saknar jag som tusan hahaha (ok överdriver, hon är ju en mus, men hon är såå lugn och trygg och har sånt tålamod) #15 ❤ Det finns ju inget annat sätt. Vem tjänar på att ljuga eller mörka sanningen? Det är därför jag tycker alla ska regga sina möss i SVEMUS och skriva livsålder och dödsorsak och framöver kanske vi kan forma reg.systemet att varje mus har en sida där vi kan fylla i allt om musen, lägga in foto, länk till avkommor osv osv. Vad gäller musungar, så petar jag inte mycket på dem när de är små. De honor som haft problemfödslar här i höstas och vintras har jag fått hjälpa. Jag har fått samla in musungarna, gjort dem rena och tagit bort spån och papper som fastnat på dem, värmt dem och sedan fixat ett mysigt bo för dem att ligga i. Honorna har uppskattat detta och genast gått till boet och gett sina ungar di. #16 Tråkbur till honor... hm Absolut om någon är lite kaxig eller så... Själv för jag ihop flera olika grupper i en ny bur, det blir sällan problem och blir det problem så iakttar jag VEM som är bråkstaken och den musan går EJ i avel! Det blir sällan allvarliga problem, det är ju fortfarande hemma hos mig... tror att mera allvarliga problem med hopsättning av honor är när det är från olika linjer och för några är hemmet helt nytt... MEN det är skillnad på hur saker sker hos en uppfödare med 100 möss och hur saker sker hos en person med 1-20 möss. Sedan spelar givetvis erfarenhet in en del, i a f när det gäller hanar. Hanar som inte vill bo med andra hanar KAN du urskilja redan som unge, det är svårt men det går. De visar alltså ganska tidigt hur flocksmarta och hantoleranta de är. Sällan bor hanar ihop 8månader och börjar bråka, bråk sker tidigare. Du kan också känna på urinlukten hur "dominant" en hane är... Jag har haft hanar ihop i alla slags burar. De söker varandras sällskap, de vill bo ihop, de sover i en hög. (Och det är en viktig aspekt: att de har utbyte av varandra! Inga hanar skall tvingas att bo ihop!) MEN inga av mina burar är överdrivna. Att låta ett gäng hanar bo i rastakvariet som är 110cm vore nog att utmana ödet tror jag. Beror lite på hur stor gruppen är och vilka hanar det handlar om. Jag har inte bon till mina möss, bon måste de fixa själva. Jag ger dem material och de bygger då. Och detta är något som killarna gör tillsammans. De kan bygga de mest fantastiska kojor som de sedan gosar i tillsammans. Skulle de ha tillgång till flera bon så kanske de grupperar om sig, ja. Jag har nog inte testat detta och känner inte för att göra det heller. ## Comment 18 Author: ariama 💖 ## Comment 19 Author: Vattnadal Att undvika lyfta på valpar är till de öppnat ögonen. Sedan behöver man så klart kolla så att de är OK med att lyftas och att mamman är ok med det även efter ögonöppning. Tänker att de bör vara samma med möss. Att hissas upp i luften och bäras runt på innan ögon är öppna är läskigt, det skulle jag också tycka. Jag hade blivit åksjuk dessutom. Jag ser också tydligt att mina hanar sover tillsammans och putsar varandra. Dock gäller det att vara uppmärksam, för de kan så klart börja bråka. Även om jag tycker att det är ovanligt. Jag städar alltid till pojkar först, för att då är jag kvar i djurrummet minst 1 timme till och hör direkt om något skulle ske. För att hanar ska kunna gå tillsammans, räcker det inte att avla på rätt hanar. Det måste även vara rätt honor. Honor ska klara av att sättas ihop i nya grupper för att de ska ha rätt gener att föra vidare till söner. Det händer att jag sätter alla honor som ska flytta ihop i en liten petbox. Fast då handlar det inte om en timme, utan mer 5 min medan jag gör iordning den nya buren. Det är nog ofta så att några honor flyttar tillbaka till sin vanliga bur där jag bara bytt strö, bäddmaterial och fyllt på mat. Möjligen att de kan få någon ny leksak. Jag har miniduna och stora laburar till honor i små grupper, ett par maxiduna och terrarium/akvarium för större grupper. Stor grupp ä'r då runt 8 möss. ## Comment 20 Author: Chappelmice Det var jag som ställde frågan till Amira. Tack för alla tips och råd som den här tråden har inneburit. Så här har jag gjort med ungarna och det har fungerat fint. Först har jag lagt min hand över ungarna i boet så de upptäcker den och är lugna med att den är där. Om de är lugna har jag, efter någon minut, tagit upp dem i handen två och två. Om de fortfarande är lugna har jag lyft över dem i en låda som står 10 cm från boet. Där har jag lagt dem. Sedan har jag lagt min hand över igen som skydd och värme. Samma procedur tillbaka. Då har jag hållit min hand över till dess jag upplever att de har somnat. Min erfarenhet är att de inte har varit stressade. Jag försöker få dem handtama i syfte att underlätta vid exempelvis veterinärbesök och behandling av Stronghold eller liknande. Min erfarenhet är vidare att också springiga och skygga möss är mycket kommunikativa och gärna vill vara med mig, men utifrån sina egna villkor. Jag upplever att det är något med själva handen de ogillar. De kommer gärna och klättrar på min tröja eller pillar i mitt ansikte och mitt hår. Dom får vara som dom är. Jag flyttar dem med plaströr. Min erfarenhet är att mössen vill bo i stora, stimulerande och gärna öppna burar. Jag bor själv i en 12 kvadratmeter liten stuga (friggebod). Eftersom alla mina hanar bor i minst 150 liter har jag valt att bygga på höjden. Jem och fix säljer 150 l lådor för 250 kr. De är billiga, lätta att göra rent och går att inreda på ett stimulerade sätt. Vill man ha stängd bur kan man på ett enkelt sätt bygga en träram med nät. Min grupp med honor bor på ca 600 liter. Flera med plaströr sammansatta enheter. Eftersom det ser ut som om merparten av ungarna är hanar tänker jag prova och se om de kan trivas i större grupper. Kanske dela upp dem i två grupper. Det är intressant att läsa om hanar som lever i flock. Jag har haft två hanar ihop. De levde tillsammans i en 250 l stor bur. Det fungerade bra. ## Comment 21 Author: ariama Vad fina ungarna är! Jag uppskattar att ni skriver, och läser allt läser allt och funderar kring det. 💖 Andras erfarenheter, slutsatser och allmänna tankar är guld värt, tycker jag. Oavsett i vilken grad jag själv drar liknande slutsatser och tolkningar, eller inte, så är det alltid väl tänkvärt, på olika vis och från olika vinklar. Jag tror jag är en "tanke-expert". Dvs jag tänker mycket, och ibland vildsint - inte att jag alltid tänker rätt. 😊 ## Comment 22 Author: Grodan #20: Fina bäsar. Trevliga burkar du gjort. ## Comment 23 Author: Chappelmice #22: Hur skulle ni som har hanar tillsammans göra? Om jag ser rätt har kullen tio hanar och tre honor. Eftersom jag bor på liten yta och samtidigt vill att mössen ska bo stort vore det bra om jag kunde ha hanarna tillsammans. Vilket är då bäst? Att dela gruppen och ha fem hanar i 300 liter per grupp, eller ha tio hanar i 600 liter? Eller något annat alternativ? ## Comment 24 Author: Grodan jag skulle dela upp hanarna. först ha dem tillsammans för att se vilken naturlig uppdelning de gör (dvs vilka bröder hänger gärna ihop och vilka gör det inte, de kommer att kunna gruppera sig naturligt) och sedan separera dem efter det.