# Glädje med husdjur.. Author: Mymlan Här diskuterar vi vad det glädjen med husdjur är. Vad är det som gör det så glädjande att ha djur? Är det olika för olika människor? Är det alltid glädjande? ## Comment 1 Author: Digitalis Man får så mycket för så lite! Och utan backstabing. Mina pestdjur har varit uppe i bokhyllan minst 20 gånger ikväll, och ungefär 50% av gångerna har de traskat omkring på mina torkade blommor och grävt i blomkrukan. Då undrar jag varför jag står ut med dem, men så kommer de springande och klättrar upp i knät för att få lite uppmärksamhet och då smälter hjärtat! ## Comment 2 Author: Grodan Vi har alla olika behov så nog borde det vara olika. Kattmänniskor, hundmänniskor, hästmänniskor, råttfolk, musfolk och illerfolk... ![Skrattande](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-laughing.gif) Möss har jag alltid älskat mest, men jag har ingen aning om varför. Jag kan inte få fram i ord vad det är som gör att jag är så musgalen. Kanske något med att alla djur kräver en massa men musen kräver minst och nästan bara ger, ger och sedan ger ännu mer? Eller så är muslukten knark för mig och jag är muskissbrukare... haha ## Comment 3 Author: Noa-Nisse hahaha mus missbrukare, den var bra den du **Grodan**. För mig är glädjen att typ även hur man än ser ut, om man är osminkad, om man har fettigt hår, om man har en blåtira över hela ansiktet eller om man överhuvud taget ser dåsig och trött ut, så älskar djuret en endå.. vilket en männsika kanske inte hade gjort! ![Fundersam](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-undecided.gif) och om man har haft en dålig dag så piggar alltid dom upp en!!! som innan sagt: att man ger så lite och får såååå  **mycket**.![Räcka ut tungan](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-tongue-out.gif) Jag bara kan **inte** förstå de som lever **utan** djur!! ![Skrattande](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-laughing.gif)  förutom de som är typ allergiska.. fast dom kan ju å andra sidan ha pälslösa djur..!! ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) ## Comment 4 Author: Noa-Nisse muskissbrukare\* ## Comment 5 Author: mandymoo Jag vet att för mig så är det just känslan av att få vara nära o uppleva djuren. Bli "älskad" för den jag är oavsett på vilket humör jag är... hur jag ser ut osv... jag menar jag är ju den som ger mat, går promenader med hundarna o gör rent i mössen bur.... Och hur jag än mår så blir jag lugn o glad tillsammans med mina djur... kanske man är för osocial .. inte vet jag ... men ofta föredrar jag mina djur.... (Kan inte o vill inte välja hund eller mus.... dom ger på så olika sätt men lika mycket) ## Comment 6 Author: Digitalis Jag hade säkert gått upp i atomer för längesen om jag inte hade haft djuren. Att bo utan människor är helt okej, men att bo ensam hade varit väldigt deprimerande emellanåt. Mamma förstår inte alls charmen med min pissiga lägenhet, men man får ta det onda med det goda, precis som råttorna gör med mig och mitt bokhylleförbud. ## Comment 7 Author: Aleexandra Mina gamla råttor hjälpte mig under mina deprisioner , dom fick mig att orka fortsätta . Har under många års tid försökt begå självmord , haft självskadebeteende & bott på behandligshem . Mina råttor räddade mig kan man nästan säga , men under de nästan två åren på beh.hemmet så dog dem . Men nu har jag flyttat hem (30/6-06)och har kommit ïfrån alla sj.tankar & självskadebeteendet och fått hem mina älskade råttisar, sedan den dagen jag fick hem dom har jag inte mått det minsta dåligt , dom får mig att orka gå upp fastän det känns motigt , för jag vet om att dom behöver mig, dom behöver min kärlek & omvårdnad. Djur är det finaste som finns för dom älskar en oavsett ## Comment 8 Author: deniize Aleexandra håller med, djur är det finaste och dom ger alltid tröst utan att fråga en massa saker. Dom bara är där. När jag var ledsen pratade jag ofta med min häst, kramade henne o grät i hennes man. När jag sen inte hade häst längre så är jag glad att vi hade hundar hemma. Dom kryper så nära och tröstar när man är ledsen. ## Comment 9 Author: [Borttaget] Ja, vad _är_ glädjen med husdjur, egentligen? Vad är det som gör en så _glad_ tillsammans med dem? Vad är det som _gör_ att hjärtat sväller i bröstet och jag blir så fjäderlätt i kroppen? Jag _vet_ faktiskt inte! Deras samvaro påverkar mig rent fysiskt. Inte bara att de är vackra, söta, fina, näpna, eller något annat attribut de har, utan det är själva _relationen_ till dem. Har ni tänkt på att det "händer något i kroppen" när man har djup ögonkontakt med någon? Första gången jag noterade det, var tillsammans med en _höna_! Hönor kan konsten att fixera med ögat. Det blir lite extra "roligt" eftersom fåglar (förutom rovfåglar) bara använder ett öga i taget när de fixerar något med blicken. Denna mycket tama och tillgivna höna såg mig djupt in i ögat, och vek inte med blicken - och det började _kvillra_ i magen på mig! Hennes blick gav fysiskt gensvar inom mig. Häftigt! Jag har en gång i tiden kläckt fram kyckligar i äggkläckningsmaskin. Mest höns, men även kalkoner och en gång några ankor. Ankor är sådana, att den första levande varelse den får ögonkontakt med, präglas de på, och denna blir dess mamma. Det kläcktes en liten gul ankunge, och den spände sitt öga (ett öga i taget var det) i mig, och fixerade mig med blicken. länge länge, utan att vika. Ett litet gullligt, charmerande öga som denna lilla plattfotade varelse gav mig - och jag _kände_, rent _fysiskt_, präglingens makt. I detta ögonblick, blev jag  ...  en anka ... Och ankan? Ja, den fortsatte att vara anka ... Så kan det gå när prägling verkar. ![Fundersam](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-undecided.gif) Tillsammans med Hjärtevän (han är människa, alltså![Flört](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-wink.gif)), har jag en lek som vi kallar "Titta ögat!" Då är vi mycket nära, under en kram eller något, och så säger jag (oftast, för det är jag som är "öga-fixerad") "Titta ögat!" och så "stirrar" vi varandra djupt djupt i ögonen på ca en halv centimeters avstånd. Inte för att man (i alla fall inte jag) just "ser nått" på det avståndet, men för att det är så _häftigt_. Mina möss har kolsvarta "pepparkornsögon". Det låter inte så märkvärdigt kanske, men det är det! Jag _älskar_ deras ögon! Och deras _nosar_... kanske för att de använder luktsinnet mer än synen...?? Ja, vari finns egentligen den där stora glädjen jag känner gentemot mina djur? Otvivelaktigt i _relationen_ till dem, i _ömsesidigheten_. Ändå är det en ömsesidighet baserad på _mina_ villkor! Men de "går med på det" och till och med älskar mig för det... Men också att bara titta på dem skapar ju glädje, ovsett relation eller inte... ## Comment 10 Author: mandymoo amaira - så fint skrivet. Och det gav också lite att fundera på.. för det du skriver stämmer... det är med "ömsesidighet baserad på mina villkor" Och just det här med ögonen.... som när man kommer på sin hund med att tugga sönder något, eller ha tagit något från matbordet... och man ska banna... så tittar dom på en o allt är förlåtet \*ler\* Man kan liksom inte vara arg längre då när dom tar den ögonkontakten .... ## Comment 11 Author: Matsvin Visserligen är jag väl glad alla dagar, men lite gladare blir man utav en trevlig fyrbeing (eller fiskfening) som sällskap ... :-) /Matsvin. ## Comment 12 Author: Grodan haha... hur många ben har en fisk? ## Comment 13 Author: bejtedejte Aleexandra: Jag har också upplevt det du skriver, även om mina depressioner började samma dag som jag fick min hund. Psykologerna säger att det liknar en förlossningspsykos och är lika konfunderade allihop om hur det kan hänga ihop med hundköp.. :S Jag var 14 när jag fick min Old English Sheepdog-kille och mamma hade satt ultimatum, antingen så tar du hand om hunden helt själv och inser att du inte kan vara hos kompisar någon längre tid och inte kan åka iväg eller så säljs hunden tillbaka till uppfödaren. Jag tror att det var riktigt bra, för hur pissigt jag än mådde när jag vaknade så var jag tvungen att maka mig upp ur sängen och gå ut med honom. Att det alltid är glädjande att ha husdjur vet jag inte.. Så länge de är friska är det nästan alltid glädjande, men när de blir sjuka är det bara jobbigt. Min OES-hane fick epilepsi samtidigt som jag skaffade min dobermann, och det var inte det allra minsta kul. dagarna gick åt till att vara hemma med båda hundarna, torka kiss efter båda två, OES:en när han fått anfall och dobbisen som hade urinvägsinfektion i omgångar och inte blev riktigt rumsrem förrän hon var över 7 månader gammal. Då kändes inget kul alls och man hade velat ge bort dem båda två i utbyte mot en limpa cigg, och jag tror att jag hade varit gladare just den perioden om jag inte haft dem. Men allt går ju över, nu är dobbisen rumsren och OES:en har fått rätt dos på sin ep-medicin och har inga anfall, så nu är det bara glädje med dem igen! :)