Som några av er vet så hade jag en black/tanhona från Holland som jag fick köpa från Tina i Danmark.
Tina hade köpt Hollandaise (som jag döpte min hona till) och några av hennes systrar i Holland och veckan efter kom Hollandaise hem till mig från Tina.
Jag hade hollandaise i en månad ungefär (kan ha varit kortare) sen började hon magra ordentligt för att sen dö...
Jag blev väldigt ledsen, hade ju fäst mig vid henne och också lagt ut flera hundralappar på att köpa henne och få hem henne. Brydde väl egentligen mig inte om pengarna just då...blev bara så ledsen.
Tina berättade för mig att en av Hollandaises systrar också dött men på en tredje hade hon haft en kull så hon undrarde om jag ville ha två hanar efter den honan.
Jag bestämde mig för att det ville jag, jag behövde få in nytt blod i mina tanmöss.
Kent var i Danmark och var så snäll så han tog hem pojkarna till sig.
Veckan efter åkte jag upp till Stockholm för att hämta dom.
När vi var i lokalen och skulle sätta i tanpojkarna i min petbox så hoppade en av dom ner på golvet...vi fick panik för det är ganska stort där och mycket grejer så det kändes som om vi aldrig skulle hitta honom igen:(
Men det gjorde vi!!! Snabbt tog vi upp honom och satte han i petboxen.
När jag kom hem sen på kvällen och skulle sätta dom i en bur så var han fullständigt panikslagen stackarn....fanns inte en chans att jag skulle kunna ta i honom så jag fick tippa ner han i buren.
Den andra hanen fick jag ta i, det var inga problem.
Tiden gick och det blev inte bättre, gick det åt nåt håll så var det åt det sämre hållet...
Som så många andra gånger när jag inte vet vad jag ska göra så frågade jag Grodan om råd, hon är min mentor och bästa vän:)
Hon frågade direkt om vi hade tröstat honom när vi fångat han och jag blev som ett frågetecken...vadå trösta?
Då berättade hon att när hon fångat in en mus som varit på vift eller blivit skrämd av nåt så tog hon sig lite tid att trösta den innan hon satte ner den i buren. Hon kupar händerna runt musen och pratar lugnande med den!
Det hade jag ju inte gjort...
Har du tur så blir han bra men har du otur så kommer det aldrig gå över sa hon.
Jag är ganska envis av mig och jag är mycket med mina möss så jag tänkte att nu jäklar ska här jobbas med den killen!
Tyvärr så smittade det av sig på den andra killen lite så jag hade två rasselmöss i buren..
Jag började med att flytta dom från dunaburen dom bodde i till en plastback (jag hatar egentligen att ha möss i dom men i detta syftet så passade den)
Hela tiden som jag var uppe i sovrummet (där mina möss bor) så hade jag deras plastback på sängen med helt öppet lock.
I början var dom aldrig ur huset sitt fast dom visste att jag var där men efter några dagar så började dom bli väldigt nyfikna på vad den falskt sjungande tanten var för konstig prick:) så dom var mer och mer framme och kollade in mig.
Till slut kunde jag till och med gå nära backen fast dom var framme utan att dom sprang in igen!
När dom vant sig vid att jag fanns där och dom inte blev hysteriska av att jag rörde mig i närheten så började jag ha backen bredvid mig i sängen när jag läste eller tittade på dvd, jag kunde sitta med handen i timmar nere hos dom och jag blev så glad när jag kände dom gå på min hand första gången!!!
Men det tog längre tid att få upp dom i handen utan att dom ville hoppa ner, det tog inte lika lång tid med Mads (han som inte hamnade på golvet i Stockholm) som med Mikkelsen.
Varje gång jag hade lurat upp honom i handen så var jag livrädd att han skulle få panik, så jag hade alltid handen ovanför backen så han hamnade i den om han hoppade.
I Onsdags så satte jag ner handen som vanligt när jag var färdig med matningen och då kommer båda killarna upp på min arm!!! Det var första gången och jag blev så himla glad:)
Så då tänkte jag att jag skulle prova fota Mikkelsen för första gången.
Det gjorde jag och han sitter i min hand utan att jag är orolig för att han ska hoppa, han sitter med hela sin tyngd och verkar inte vara så rädd för mig längre, stor lycka
Detta är Mikkelsen
