Annons:
Etiketterbeteendehälsaskötsel
Läst 515 ggr
Grodan
2013-12-16 00:53

Bli av med vaktigt beteende

En del möss kan vakta sin bur mot både artfränder och människor. Det är inte alltid trevligt att äga en sådan mus. Som uppfödare anser jag att man ska jobba mot ett sådant här beteende, att man inte skall avla på djur som vaktar sin bur, sina saker, sin lekplats etc på ett mindre trevligt sätt. Det är min åsikt och oavsett den, så är det inte roligt om man äger en mus som revirnafsas.

Kan man göra något?

Har du "botat" detta beteende på någon av dina möss? Hur gjorde du?

Berätta, dela med er! Detta är viktigt.

På sajten finns några trådar om saken, länk till två


❤️ Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~ ( http://gerodean.se/ecards ) ❤️

Annons:
Galenidjur
2013-12-16 02:01
#1

Som jag skrev i min tråd så är min Lucy lite av ett mysterium och ajg vet inte riktigt hur hon blev "botad" , men så här gick det till.

Varje gång hon bet blåste jag på henne, så som jag läst här att man kan göra. 

Hon brydde sig inte ett smack.

När jag blåst kunde hon stanna upp någon sekund och kolla runt, men sen fortsatte hon så då fick jag helt enkelt flytta händerna om jag ville få stopp på det. Tillslut gav jag upp och visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Men så löste det sig ändå och jag har ingen aning om hur, men det var såhär: 

Förutom att hon bet , både när fingrarna smakade gott (hon älskar mat så om jag hade pillat med nånting ätbart var hon genast framme och tuggade. Bokstavligt talat, TUGGADE. Inte trevligt) och genom att hoppa fram och hugga, så brukade Lucy vara jätteskygg och vägrade i stort sett att gå på mig. Hon gjorde det ibland, men gick det att undvika så gjorde hon det. Och var Thymus inte där så var det bara att glömma.

Men så en dag när Thymus låg och sov och Lucy gick runt ensam i buren gick hon plötsligt fram till mig och klättrade in i min ärm. Bara sådär! Blev helt paff och undrade om det kanske var Thymus ändå (är ju inte så lätt att se alltid när båda är vita med röda ögon), men nepp, det var Lucy. 

Från den dagen blev hennes beteende bara bättre och bättre och en dag insåg jag att det dåliga beteendet i stort sett var borta. Det hände gradvis så jag märkte det knappt, men så för bara någon månad sen insåg jag något. 

Jag stod och rotade runt i buren med händerna och Lucy och Thymus kom fram och…inget. De bara nosade och klättrade och var allmänt nyfikna och det var då det slog mig att Lucy hade förändrats. Innan kunde hon hoppa fram och hugga mot min hand från andra sidan buren, men nu stod jag där och grejade och hon gjorde ingenting! Jag blev glad och som det är nu har hon bara huggit mot mig en enda gång sen i somras (och det var helt och hållet mitt fel så det räknas inte tycker jag.) 

Så ja, det löste sig för mig..Men hur vet jag inte…Hon slutade attackera mig i samma veva som hon blev mer social mot mig. Förmodligen hänger det ihop. Mer social = spendera mer tid tillsammans = hon insåg att jag inte var ett hot och därmed slutade hon med attackerna. 

Det är vad jag tror iallafall. Sen vad som gjorde att hon bestämde sig för att bli mer social bara sådär pang bom har jag ingen aning om. 

jag hade tur…

✨Medarbetare på jattekanin.ifokus
Lift up the self by the self,and don't let the self droop down
Because the self is the self's only friend , and the self is the self's only foe

Galenidjur
2013-12-16 02:29
#2

Kan ju tillägga att det här utspelade sig under ca 6/7 månader och jag har idag haft henne och systern i ca 8 månader (sen de precis var 4 veckor gamla)

✨Medarbetare på jattekanin.ifokus
Lift up the self by the self,and don't let the self droop down
Because the self is the self's only friend , and the self is the self's only foe

hejkomochhjälpmig
2013-12-16 15:47
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#3

När min Kajsa (tror hon kanske var av den lite lättare varianten att få ordning på men jag berättar om henne ändå) var nyinflyttad kunde hon minsann konsten att dela ut snytingar både höger och vänster. 

Jag tror knappt varken hon eller hennes blygare syster (som det tog mig 5 veckor att öht få henne att gå upp i handen) var hanterade alls.

Så jag antog helt enkelt att Kajsa var osäker på mig, jag var ny, jag var läskig, men att hon ändå var väldigt modig som vågade försvara sig och de sina. 

Hon var dock väldigt nyfiken och verkade vara av den sociala sorten så det utnyttjade jag och umgicks med henne på hennes villkor, så att hon skulle vänja sig vid mig och inte skulle känna att jag var något man behövde försvara sig emot. 

Undvek t.ex att rota i buren, för då kunde hon komma tassandes, plira med ögonen och dela ut en sjujävla smäll! Så om jag skulle fixa i buren lät jag henne gå upp i handen, uppför armen och sätta sig på axeln först.

Jag tvingade mig aldrig på henne, lyfte aldrig upp henne utan att hon gick upp själv i handen först, försökte bara göra det så trevligt och roligt för henne som möjligt att vara med mig.

Det tog inte speciellt lång tid, några veckor kanske, innan hon var tillräckligt trygg med mig och upplevde mina händer som något helt och hållet positivt och då upphörde också det otrevliga beteendet!

Det var helt klart värt det, för hon visade sig vara en helt underbar musa, rolig, aktiv, nyfiken, busig och mysig och hon blev snabbt en storfavorit! De flesta som träffar henne idag tycker jättemycket om henne. Jag ångrar inte en sekund att jag köpte henne!❤️

Grodan
2014-01-01 08:45
#4

Tack för att Ni delar med Er!❤️

Det är intressant att läsa att det tog några veckor för en mus att sluta med beteendet och för en annan flera månader.


❤️ Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~ ( http://gerodean.se/ecards ) ❤️

ariama
2014-01-01 09:26
#5

Intressanta berättelser! #3. "Så jag antog helt enkelt att Kajsa var osäker på mig, jag var ny, jag var läskig, men att hon ändå var väldigt modig som vågade försvara sig och de sina." Gillar ditt sätt att beskriva beteendet. Det du verkar beskriva, är en mus med både mod och förmåga till kommunikation faktiskt! Vilket visade sig när hon sedan förstod att människor tillhör vän-sidan. Eller hur? Faktiskt kan just det här du beskriver, vara egenskaper som jag gärna avlar vidare på, jag som vill ha sällskapsmöss som är kommunikativa. Fler kriterier vägs givetvis in. Speciellt det du skriver om hur snabbt hon "blev trevlig". En mus som beter sig som du beskriver - från början till slut (!) - kan faktiskt vara en mycket BRA mus. Jag har själv haft flera sådana, och uppskattat dem mycket.

hejkomochhjälpmig
2014-01-13 15:38
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#6

Ja, jag håller med dig! Förstår att man kan vilja ha hennes fina egenskaper i aveln. Jag hade själv gärna haft fler som henne, och om/när det blir plats för fler möss här hemma kommer jag vilja ha just det där kommunikativa du pratar om som var så tydligt i henne. ❤️ 

Nu finns hon tyvärr inte längre, min goa Kajsa, men några av hennes döttrar och söner har ärvt hennes positiva egenskaper och det är jag väldigt glad över! Hos ungarna visade sig aldrig aggressiviteten på samma sätt, antagligen eftersom jag hantera dem från början. De är ju inte perfekta på alla sätt men de är väldigt roliga, goa och trevliga individer att ha och göra med :D

Här hon med alla sina barn som kom med "på köpet" (man kan se hur hon inte är helt hundra på om jag verkligen får titta på hennes barn på den här bilden!) det hade säkert också en hel del att göra med att hon var så beskyddande, hon hade som sagt en familj att ta hand om:

Annons:
Upp till toppen
Annons: