Möss med djur och människor

Kortlivade möss, II. Om Björndalsmössen.

2014-09-14 09:08 #0 av: ariama

Möss är ju tyvärr djur som inte blir så gamla. De äldsta Björndalsmössen har blivit 2 1/2 år. Längre än så har inga av mina möss levt.

Oavsett vad man har för husdjur (bortsett från papegoja och några till) så är dilemmat, att människor blir så mycket äldre än våra vänner, och har man djur, så förlorar man dem också. 

"Sorgen är kärlekens spegel" heter det. Inte det ena utan det andra. Alternativet är ju . . . "inget liv" över huvud taget, inte för mig heller. Att leva utan att tordas älska, är väl inte att leva. Ta tillvara nuet, och vet att hela livet består av olika "nu".

Sorg är en del av livet- sorg i olika grader. Ja, jag blir lite filosofisk, men blir man inte det när man har med livet och döden att göra? Jag kommer inte ifrån någotdera, så jag försöker sätta mig tillrätta på livets resa och finna mig i flödet. Livsflödet.

Nu föder jag upp möss, och det är vad tråden är tänkt att handla om. Det är många, många VAL jag har tagit, i och med mina björndalsmöss. Många frågor jag ställt mig, och tagit egna beslut om. Fullständigt egna beslut.

Det största beslutet jag tagit, är att i allra första hand prioritera sällskapsmössen. 

Det är JAG som lever med mina möss, JAG som ska umgås med dem, JAG som har min vardag med dem, JAG som blir varm i hjärtat av deras tillit och livsglädje.

Och JAG som sedan får ta det sorgliga slutgiltiga steget och förpassa dem till deras himmel.

Jag prioriterar "sällskapsmössen", jag grundar min avel på "ögonkontakt", på kommunikation, på personlighet, på nyfikenhet och livsglädje, på "iver", på tillit och trygghet. Men inte livslängd. . .

Anmäl
2014-09-14 09:12 #1 av: ariama

Jo, det finns EN sak som jag prioriterar lååångt före allting annat: Mössen ska inte lida. De ska inte "hållas vid liv" med alla medel. När de är gamla, eller blir sjuka, avlivar jag dem själv.

Det går snabbt, smärtfritt, de vet inte om vad som händer. Ingen rädsla, ingen oro, ingen "misstänksamhet", bara trygghet. Det är jag skyldig dem.

Det gör ont i mig, inte i dem.

Anmäl
2014-09-14 09:14 #2 av: ariama

Tumörer är det som "tar" mina möss.

Tidigaste tumörerna kommer vid 7 månaders ålder, sedan kan de komma vid vilken ålder som helst. Medelåldern för mina möss "idag" ligger på ungefär 1 1/2 år, vilket jag ändå tycker är ganska bra - utifrån min situation.

Anmäl
2014-09-14 09:17 #3 av: ariama

Tumörerna kan dyka upp var som helst på kroppen. Vid baken, ljumsken, sidorna, bringan, ja till och med mitt på ryggen har hänt (vid manken).

Honey Crisp visar upp sin tumör på bringan, hon var då 2 år och 1 månad. Fotot taget precis innan avlivning.

Anmäl
2014-09-14 09:27 #4 av: ariama

Det är några år sedan tumörerna dök upp för att stanna. Tidiga tumörer (ca 7 - 12 månaders ålder).

Jag stod i valet och kvalet om jag skulle börja på nytt med helt nya möss, och sluta avla på "mina egna". men när jag "såg mig omkring" så fann jag ingenstans där jag kunde få tag i garanterat tumörfria möss! I slutänden valde jag att fortsätta med de jag har - men sluta sälja möss.

Jag har ändå inte som något "mål" att sälja möss. Min "uppfödning" är ändå av den mindre sorten. Och jag kullar hanar.

Huvudsyftet för mig, med min uppfödning, är att JAG ska kunna ha sådana möss som JAG vill ha! De ska vara . . . osv (det där om beteende som ni hört till leda numera Blinkar), de ska även ha de färger som just JAG älskar (och de färgerna finner jag inte någon annan stans).

De är MINA husdjur!! Låt gå för att jag inte får ha dem så lång tid. Lever de i 1 1/2 år är jag glad. Tvååringarna och de äldre ger mig hopp om en "bättre framtid". Och när tumörerna dyker upp vid 7 månaders ålder, blir jag lika ledsen varje gång. . .

Anmäl
2014-09-14 09:33 #5 av: ariama

Jag har "tumör-möss", men de "läcker inte ut". De sprids inte. De är helt och hållet min sak att leva med, och det valet har jag gjort, jag VILL leva med dem!!!

Säljer gör jag inte, men jag har "avtal" med några som bor i Stockholm (dvs "nära"), som vill ha just MINA möss som sällskap.

De är väl medvetna om tumörrisken, och avtalet går ut på att jag tar tillbaka dem för avlivning när/om de får tumörer, och de rapporterar för mig om ålder och sjukdomar och annat som kan tänkas dyka upp. De betalar inte för mössen, de är "fodervärdar" (nästan medarbetare Blinkar).

Anmäl
2014-09-14 09:41 #6 av: ariama

Jag har åtminstone inga stereotypa beteenden. Aldrig! Inget morrhårstugg, ingen barbering, inga "nerviga beteenden".

Har haft 2 morrhårstuggare sedan 2005, ingen av dem har jag avlat vidare på. Den senaste var 3 år sedan, efter inköpt mus. Har dock släktingar som är mycket bra.

Stereotypa beteenden faller under etiketten "beteende" och alltså vad jag prioriterar främst. (alltså, prioriterar BORT oönskade beteenden)

Anmäl
2014-09-14 09:54 #7 av: ariama

Givetvis försöker jag på sikt få mer långlivade möss. Och jag skulle givetvis väldigt gärna bli av med tumörerna. Och jag försöker också.

Men . . . Jag har också valt att "ha kvar", dvs avla vidare, på just "tumörmöss".  Även om jag inte blandar. Det är Honey Mary som jag "inte vill förlora"!

Hennes mor Honey Mia fick tumör vid 9 månader. Vilket var väntat, för även mormor samt moster fick tumörer unga. 

Mary är snart 7 månader. Rätt som det är dyker troligtvis en tumör upp. Det är så sorgligt, för hon är en sådan otroligt fin mus som skänker mig en sådan stor glädje.

Men hellre det än aldrig fått ha henne, än aldrig fått lära känna henne, än att aldrig fått veta hur riktigt härliga, trevliga och bra sällskapsmöss kan vara!! Så, jag fortsätter.

Mary har fem döttrar, alla RY i satin. (Och jo, jag ser skillnad på dem, det finns skillnader. )

Anmäl
2014-09-14 10:08 #8 av: ariama

Det är "lite kul" med mina sällskapsmöss. Ungarna.

När de är ca 4 dagar hanterar jag dem en liten stund dagligen i ungefär ett par veckor (till ca 16 - 18 dagar). Jag tar upp dem, pratar med dem, pussar på dem, och sätter ner dem i boet igen. Som regel en gång om dagen, jag kallar det "socialisering".

När de närmar sig 3 veckor och lämnar boet, blir de "lite skygga". Jag låter dem vara fullständigt då! Minst av allt jagar jag dem, de får vara ifred. Jag pratar givetvis med dem när jag utfodrar dem, och jag "rör mig i rummet". Men de föredrar att gömma sig.

Jag har ju stora burar fulla med gömslen.

Men mer och mer kikar små nosar fram ur alla vinklar och vrår. Små morrhårsplymer vibrerar nyfiket, och ibland sticker till och med ett par ögon försiktigt fram.

Efter ungefär en vecka börjar vissa tordas sig fram, och vid åtminstone 5 veckor visar det sig vilka som tänker bli tama! Det utkristalliserar sig! Några vill, andra vill inte.

Några kommer mer och mer fram, för att slutligen välja handen och börja tordas tycka det är kul. Andra föredrar att fortsätta gömma sig.  Mina sällskapsmöss har utskristalliserat sig! Hjärta

Honey Mary på fotot. Med 5 veckors döttrar. Alla har utmämnts sig själva till "sällskapsmöss", men det finns redan nu en märkbar gradskillnad.

Kolla in musan i buren (akvariet) bredvid! "Jag med, jag med!" säger hon. Skrattar

Anmäl
2014-09-14 11:03 #9 av: Alana82

Sådana möss vill jag ha! har en som är helt underbart social, min lilla Flisa som inte har kanske så bra gener om man vill ha utställnings möss men så go så det är inte sant :D

Anmäl
2014-09-15 12:43 #10 av: jossa5

Tråkigt med tumörerna, men låter som underbara möss! :)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.