Det är väl mer att det inte finns en statisk rangordning, att naturen inte får att dela in i så tydliga fack som vi vill. På en arbetsplats, i det militära, har vi människor strikta regler vem som är högst i rang. I naturen behövs inte det, utom vid resursbrister. Många flockdjur, lever i familjegrupper. Elefanter tex, där är det ofta en hona med hennes döttrar, dotterdöttrar osv. Alla följer de äldsta och klokaste honan, inte för att hon bestämmer, utan för att hon har mest erfarenhet. Hon vet var den bästa maten finns, och vid torka kan hon minnas att om man korsar en öken 3 dagar, så finns det vatten där. Fast om hon stannar på en plats för att hon vill äta buskar, och några vill gå till vattenhålet, kan de gå dit, och gruppen delar upp sig ett tag. Hanarna flyttar när de är könsmogna. Kan dra omkring i mindre grupper av "tonårsgäng". Vuxna hanar knallar runt och letar honor att para. Finns det en brunstig hona kan hanar mäta sig mot varandra i strid, utan att skada varandra alltför illa, helst inga skador alls. Är skillnaden i storlek/styrka väldigt stor, går den mindre undan. Kommer en hane i musth (hanarnas brunst, då de har extrma nivåer av testosteron) kan en större hane gå undan för en mindre. Inte heller här finns en statisk rangordning.
Jag ser ingen rangordning alls mellan våra 14 hundar heller, eller bland fåren tex. De andra fåren brukar lita på att en tacka har mer koll, men hon "bestämmer" inte över de andra. Hon går inte heller före när det handlar om att få säd eller godis som knäckebröd. Det är helt enkelt så att den som vill ha, och är stor nog och tuff nog att buffa sig fram och få, den får. En försiktigare individ som inte vill knuffas och buffas, kan välja att avstå.
En ung valp kan ligga på en bra plats, och går inte undan för att en äldre och tuffare som vill ha den. En valp som har ett köttben får behålla det, en vuixen tar det inte av den. Fast det finns individer som inte följer oskrivna regler (kanske för att den lärt sig av människor att det är OK att plocka av andra ben od) och är då en hund beredd att slåss för att få ett ben, och den som har benet inte är det, så kan den som inte vill slåss, lämna benet och undvika en strid. Är båda lika intresserade och beredda att slåss om ett ben, gör de det. Den som vinner är inte ranghög, utan bara den som ville ha resursen mest, eller kanske fysiskt starkare eller bättre på att slåss.
Tjafs om resurser kan det alltså vara, om det råder brist på dem, utan att en rangordning behöver finnas. Det är först när det blir på tok för stora brister, som en rangordning kan vara av tvång, för att undvika skador av slagsmål.
De gånger djur lever som de gör i det vilda, och inte har brist på resurser, behövs ingen rangordning. Om vi däremot slänger in 5 individer i ett hägn/bur, och det är såna som aldrig träffats, och aldrig i naturen skulle ha slagit sig samman, kan det bli problem. 5 vilda möss som kommer från varit håll bildar knappast en ny koloni tillsammans. Jag tänker mig att de flesta "flockdjur" trots allt lever i någon form av familjegrupper. Mamma med barn, ibland med pappa inblandad, beroende på hur mycket han investerar i sina avkommor. Systrar kan stanna med mamma, eller dra vidare tillsammans.
Jag har nog oftast systrar med mamma, ibland 2 kullar i följd. Låter pappan bo med söner. Jag sätter sällan ihop okända i grupper, men ibland händer det. Om det skulle finnas ett hus som bara 1-2 fick plats i, och maten inte skulle räcka så att alla hade bra hull, skulle de troligen tvingas att ha en rangordning, där de ranghöga fick tillgång till huset och maten först. Fast så illa sköter jag inte mina. 
