Det vore väl mer konstigt om man inte sörjer ett djur som gått bort.

Det är någon man har umgåtts med och haft roligt med. Klart att man sörjer dem när de dör. Storleken eller arten har ingen betydelse. Man blir lika ledsen för det.

#1 Jag kan låta bli att sörja ibland. Faktiskt.  På två sätt

1. ett djur jag aldrig fått en djup kontakt med eller som jag fått ta ordentligt adjö av sörjer jag inte med tårar och hjärtesorg.

2…. jag tror att jag låter bli. Sedan ett par månader senare inser jag att jag varit deprimerad, apatiskt, nerstämd och "utbränd-orkar-inte" ett långt tag pga att jag förlorat ett djur (eller flera) jag älskat högt.

Det är inte storleken på kroppen som har betydelse för sorgen utan hur stor, djup och betydelsefull relationen med individen man haft och saknar! Stor varm kram till dig Grodan! ❤ En liten men mycket viktig individ för dig försvann innan du han med att förstå vad som höll på att hända. Självklart gör det ont och saknaden blir lika stor som individens betydelse för en! Oavsett kropp!

Jag har svårt att tro att folk kommer visa särskilt mycket sympati den dagen mina hundar dör heller. Många (säger absolut inte alla!) människor är av den åsikten att "Jaha, det var ju tråkigt" eller "det hade nog varit värre om det varit ditt barn". För det är ju lite så, att skaffar man ett djur så vet dom flesta att djuret inte kommer finnas en för evigt. Om man inte skaffar sig en papegoja där vissa arter lever i 50 år eller mer. Skaffar man däremot ett barn förväntar man sig nog mer eller mindre att man ska dö före sitt barn, och då menar jag såkart att barnet då är vuxet och man själv är gammal och skröpplig. Och så har vissa (observera att jag skriver vissa) den inställningen att människor är mer värda än djur. Självklart ska vi värna om vår egen art, men människan är ett djur bland alla andra och vi står enligt mig inte över alla andra djurarter oavsett vad vi åstadkommit här i världen och hur "smarta" vi är. Jag kommer nöja mig med djur, vill inte ha barn för jag gillar inte barn. Hur jag kommer reagera den dagen exempelvis hundarna lämnar jordelivet vet jag inte. Kanske blir jag mer eller mindre knäckt, kanske sörjer jag inte så värst. Har en tendens att komma över saker relativt snabbt och liksom acceptera förluster. Jag har lärt mig att individer, såväl tvåbenta som fyrbenta, kommer och går under ens liv. Jag har inte ens "sörjt" mina föräldrar som gick bort när jag var barn. En nära vän dog för snart 10 år sen, jag grät precis när jag fick beskedet men sen var det liksom färdigt. Inte ens på begravningen var jag speciellt ledsen, bara dämpad och lite nedstämd. Har gått igenom så många dödsfall med djur och människor så ni anar inte. Lite personligt blev det tyvärr, haha. Jag menar bara att jag själv mår dåligt av att tänka på att djuren kanske inte lever om några år, men när det väl är dags så kanske jag inte reagerar som jag trodde jag skulle göra, vem vet? Jag vill beklaga sorgen ändå. Sorg är alltid sorg oavsett vem eller vad som gått bort. Speciellt om det är någon som stått en nära. Vi sörjer alla på olika sätt, och det är okej. :) <3

Ja, vi sörjer alla på olika vis, och det är okej.

Själv står jag på ganska god fot med döden, både för egen del och andras, vilket inte hindrar sorgen över att förlora någon, att skiljas från någon för alltid, stor som liten. Beklagar Grodan! En liten mus kan vara en stor vän!

❤️ till alla

Jag blir alltid ledsen när mina djur dör. Min guldhamster dog för två år sedan och det tog lång tid innan sorgen gick över. Det jobbigaste var att jag trodde att det var mitt fel…💔