In Memorian

Det här med döden

2018-08-11 08:40 #0 av: Grodan

Döden är en jobbig sak. 

Som musägare får man tyvärr träffa på den tidigt och ofta. För möss lever inte så länge. Och möss blir ju sjuka. 

En musägare/uppfödare behöver jobba med sin relation till döden, där inställningen behöver bli att se mer glädje i massa levande möss än att tyngas ner av döda möss. 

Det lät konstigt, jag vet. Men fokus behöver riktas mer på de levande friska än på de sjuka och döda. Tyngs man ner för mycket av sorg blir hela intresset lidande.

Vad tycker ni?

__________________________________________________

Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~  arinella´s råttuppfödning

Anmäl
2018-08-11 09:33 #1 av: Aleya

Jag anser att sorg (oavsett om det är en människa eller ett djur) inte blir hälsosam efter en viss gräns.

Klart att man får vara ledsen. Men om man är ledsen och sörjer varje dag år ut och år in så kommer livet bli lidande.

Sorg är viktigt. Det är bra att kunnakänna och leva med alla spektrum av sorgen.
Men sorg blir dåligt om man försummar sig själv och andra p g a att man inte går vidare.

Så jag håller med dig Grodan

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2018-08-11 09:56 #2 av: Grodan

#1 Det absolut svåraste för en uppfödare är när flera möss blir sjuka samtidigt och man förlorar djur man hade velat behålla. Djur man kanske hade avelsplan för eller som man bara hade önskat levde längre...

Jag har själv råkat ut för det några gånger och det slår hårt på själen. Jag har eg ingen aning hur jag tänkt eller hur jag läkt så pass att jag fortf håller på med möss, när detta är det som ställer de hårdaste kraven på musuppfödare och flera slutar efter sådan händelse. Och tyvärr, detta händer alla! Förr eller senare.

Amaira (ariama) pratar om 5-års-regeln. 5 år är tydligen en magisk gräns för när många får nog av musuppfödning. Hur vi andra som pysslat med möss i 10+ år (själv ca 30) klarat denna magiska gräns är det jag skulle vilja få fram här i tråden...

__________________________________________________

Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~  arinella´s råttuppfödning

Anmäl
2018-08-11 10:01 #3 av: Aleya

#2 man kanske vänjer sig vid sorgen. Inte att det blir mindre men att man på något sätt få distans till sorgen snabbare.

Visste inte ens att det finns en "gräns".

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2018-08-11 11:09 #4 av: Grodan

#3 Jag försökte söka efter när amaira/ariama förklarar vad den gränsen innebär, men hittade inget (ändå har hon skrivit om det flera gånger, men jag väntar tills hon loggar in och skriver här själv...)

Jag kan tänka mig att det kan handla mer om sorgen att förlora ett avelsarbete. Sådant kan vara svårt att ta sig upp ur. Jag har själv råkat ut för det några gånger och kan ärligt säga att det är som att förlora en nära vän och varje gång jag tänker på det så hugger det till i hjärtat (precis som när jag tänker på en vän som dött för tidigt...)..

__________________________________________________

Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~  arinella´s råttuppfödning

Anmäl
2018-08-11 11:38 #5 av: Nordanälvens

Detdär med döden är inte riktigt ett ”problem” för mig. Det är allt det sjuka. Det som kommer innan döden. Alla måste dö förr eller senare, helst av allt senare såklart.

Att bli av med år av avelsarbete kan vara tufft. När jag tog bort alla mina sjuka, typ 85% av alla mina möss, blev jag mest ledsen över att bli av med individer som klistrat sig fast i hjärtat. Vet inte om jag skulle klara av att bli av med så många underbara på en och samma gång igen. Men jag har kvar några möss och har planer för dem, sålänge de klarar sig undan sjukligheter. Kommer spara alla eventuella musungar som backup-plan ifall någon natal blir ensam. Helt utan möss vill jag inte vara :p

Anmäl
2018-08-11 15:54 #6 av: ajanki

Det kom en dag efter några år med möss då jag noga tänkte efter om jag skulle fortsätta med mössen. Jag sörjde länge efter de mössen som satt sig lite extra mycket i hjärtat.
Och det var jobbigt!
Men insåg då att jag inte kan leva utan möss, dessa fantastiska små trogna vänner 💜
Så jag valde att fortsätta och jag ser döden på mina möss lite annorlunda. Jag vet att dom inte lever hur länge som helst och jag har accepterat det nu. Ibland sörjer jag lite mer men känner att jag kan hantera det.
För leva utan möss ser jag som en omöjlighet! !

http://anettesmousery.weebly.com/

https://anetteajanki.wixsite.com/myferrets

http://kennel-al-shen.weebly.com 

http://minarexkaniner.weebly.com

Medarbetare på mus ifokusHjärta

Anmäl
2018-08-11 17:22 #7 av: Grodan

#5 Du kan behöva jobba med den biten för att klara av att vara musuppfödare. Blir du orolig och ledsen varje gång en mus blir sjuk kommer du blå både fysiskt och psykiskt lidande och det funkar ju inte. Och att göra en veterinärresa, medicinera och ha ett djurapotek värt flera tusen hemma... det går inte i längden. Tyvärr. Du behöver kunna läsa mössen och förstå INNAN de blir sjuka om du kan rätta till det som är fel eller om du behöver förbereda avlivning.

#6 Precis. Det är den avgörande frågan. Liv med eller utan möss.

--

Jag har utvecklat några vanor som jag försöker att fundera ut hur de fungerar så att jag kan lära ut dessa. Det handlar om hur jag skyddar mig själv, hur jag säger hejdå och hur jag sörjer och hur jag sedan stänger ner och går vidare. 

Det är en omedveten process och vana jag utvecklat. Någon slags självbevarelsedrift. Men jag hoppas att jag kan kunna sätta ord på det. Så småningom (det kan ta några dagar).

Vad jag främst lärt mig som ägare och uppfödare är att förebygga. Mata bra, mata bättre, mata ännu bättre... Samt att kunna läsa mössen, eller avläsa deras hälsostatus... Och så naturligvis att ACCEPTERA. Jag accepterar att möss lever kort tid. 

__________________________________________________

Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~  arinella´s råttuppfödning

Anmäl
2018-08-12 01:27 #8 av: Nordanälvens

#7 Jag gjorde nog mina möss sjuka omedvetet. Rosslet var det som pajade allt. Jag tog in från olika uppfödare i SVEMUS (en del himla underbara möss) och försökte hålla karantän på bästa vis jag kunde men det räckte inte. Det höll ett tag och jag matade på som bara den med nyttigheter. Kanske matade jag fel? Jag vet inte. Visst blir det halvfabrikat då och då men allt som oftast färska (och frysta) grönsaker och örter, rått kött, kackerlackor, syrsor och sånt. Minst 4ggr/vecka.

Visst är det nog allt en konst att se innan djuren blir sjuka. Går det att se på möss innan de börjar rossla? Jag lyssnar på mina skitofta, ber syskon och andra som kommer förbi att lyssna. Jag försöker inte bota rossel. Jag tar bort direkt. Möss lever inte länge som det är. Jag behöver definitivt lära mig om och när jag kan få bort eventuella sjukligheter innan de uppträder.

Anmäl
2018-08-12 08:35 #9 av: ariama

5-års-regeln... Den syftar inte till att möss dör och sådana bakslag. Den syftar till svårigheten med avel i sig!

Det är skitsvårt att avla, en konst som kräver specifik kunskap. Att lära sig genetik om man vill, att få fram de möss man vill är inte så svårt, svårigheten är att bevara dessa möss generation efter generation. 
Denna svårighet märks extra väl när det gäller just musavel eftersom de har så snabb generationsväxling.

Min egen erfarenhet är att efter ungefär fem år stöter man på en svårighetsvägg, samtidigt som livet kanske erbjuder en annat. Musavel tar ju både tid, arbete, pengar och engagemang och intresset är kanske inte sådant att man vill ägna sitt liv åt det.

Anmäl
2018-08-12 08:53 #10 av: ariama

Sorg inför döden...  Svårt ämne, och framför allt komplext. Kan skriva hur mycket som helst, men begränsar mig till några få saker.

Är känslan "ren"? Eller uppblandad med andra känslor, t.ex. skuld: Jag borde ha gjort mer, jag borde ha kunnat, jag skulle inte ha ... osv. 
Är skuldkänslorna relevanta? Oftast inte! Och har jag verkligen gjort något misstag måste jag kunna förlåta mig själv, hur förtvivlad jag än är. Jag vill ju ALDRIG gör någon annan illa, men jag är människa, inte Gud, och då kommer jag inte undan det. Jag kan också ha som intention att lära mig av mina misstag.

Sorgen är kärlekens spegel, älskar jag så kommer jag inte ifrån sorgen. Det kallas att leva.

MEN, hur länge jag sörjer, eller på vilket vis, är INTE ett mått på hur mycket jag älskat! (säger Dr Phil)

Den som är död, är död. Men jag lever. Om den som är död älskade mig, skulle den (mus som människa Blinkar ) vilja att jag fortsätter mitt liv på bästa vis. Tills min dag kommer en dag.
Det är ju vad jag önskar alla andra!

Ta tillvara livet!

Anmäl
2018-08-12 20:38 #11 av: Emouse

Jag orkade inte, och vågade inte riktigt utsätta mig för att skaffa möss igen, fram tills nu efter förlusterna av mina möss som jag hade drömmar om, jag hade målat upp en framtid om att sätta dem i avel och komma igång med uppfödning, att lära mig ännu mer än vad jag redan kan. Teoretiskt kan jag en hel del, men jag har faktiskt inte jätte mycket praktiska erfarenheter med avel och jag såg verkligen fram emot att själv välja linjer och så småningom skapa mina egna. Men efter rond två med möss som jag fick avliva på grund av dåligt immunförsvar och så vidare så orkade jag faktiskt inte försöka med uppfödning igen, det blev för jobbigt när man speciellt måste ta bort flera grupper och inte bara några stycken.

Men nu har jag två godingar igen som jag hoppas få behålla längeHjärta Men ja, jag kommer någon gång att plocka upp avel igen, för jag tror inte att jag någonsin kommer släppa det lilla suget som jag har efter det, planeringen och livet med en massa möss, framförallt FRISKA möss som jag tycker om.

För att komma till poängen, sorgen över döden och besluten man ibland måste ta gör ONT, och tror att alla någon gång har eller kommer att ha känslan av att man vill ge upp på grund av det men jag känner att det väger så mycket mindre än alla stunder man får tillsammans med dem. Jag älskar mössen och även om de går bort och jag blir ledsen så måste man lära sig att hantera det på något sätt, att sörja och sedan kunna gå vidare för jag vet av egen erfarenhet att man inte mår bra av att inte släppa taget och acceptera att dem är döda. Acceptera att möss lever korta liv, några ännu kortare och man måste bara göra det bästa man kan för att göra deras liv rika och fyllda med kärlek. Jag tror att det är lättare att gå vidare från möss som man vet har haft ett bra liv än dem som man har dåligt samvete över av någon orsak. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med att sörja är en hälsosam sak efter ett dödsfall, bara det inte går för långt. Jag tillåter mig själv att vara ledsen men det ska inte stoppa en från att inte våga älska dem andra, eller nya möss. Man måste se till att ta tillvara på den tid man får tillsammans med dem helt enkelt, för den är kort men ack så kärleksfylldHjärta

Emma, medarbetare på Råttor och Mus iFokusStjärnor

Anmäl
2018-08-12 21:43 #12 av: Grodan

#8 Åh, men gaaaaaah... Sådär får du inte tänka. Vi har ju alla gjort så. Man måste ju kunna köpa in nya djur/nytt avelsmaterial utan att flertalet sedan inom ett par veckor insjuknar och dör.

Karantän funkar inte mot bakterier tyvärr... Det funkar bra mot virus. Virus "dör ut" när det inom 40 dagar inte får någon ny värd att smitta... (gäller de flesta virus, men det finns givetvis undantag)

Bakterier behöver medicineras bort, om det är farliga bakterier - som en del bevisligen varit eller så har mössen haft för klent immunförsvar...? (En balansfråga... men idag kanske vi med ett högre pris på möss och flera som värnar om möss hälsa kanske vi kan göra en undersökning av alla våra möss och kolla vad för bakterier de har och vilka vi inte vill ha på dem...)

__________________________________________________

Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~  arinella´s råttuppfödning

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.