Avel generellt eller avel på möss specifikt? 

Möss:
- De får lätt cancer, varav en hel del former är ärftliga
- Svansknyck, inget de inte kan leva med men är också ärftligt
- Bakterier, snuva när du sätter ihop möss från olika källor
- Virus, kan leda till plötslig död och även massdöd om du har otur
- Många ungar, varav många kan vara hanar och i 9 fall av 10 har svårt att bo ihop
- Liten efterfrågan, svårt att hitta hem till dem
- Lukten och speciellt hanar och honor med kull

+ Fascinerande djur i beteende och temperament
+ Många olika färger och varianter
+ Roliga att inreda burar åt
+ Kräver inte jättestort utrymme

Föda upp är SVÅRT och inte något man bör ta för lätt på. Det är väldigt vanligt att folk provar ta en kull eller två och lägger ner uppfödningen lika snabbt igen för det visar sig vara för mycket jobb. Det viktiga är att du har en målbild vad du vill åstadkomma och hålla dig till de målet eller målen.

Nej föda upp är absolut inget man ska ta lätt på. Helt rätt, därför jag vill bolla här. Det är enormt mycket arbete, jag avlade i en liten skala tidigare, men misslyckades och blev skit rädd. Jag föder även upp chinchillor i väldigt liten skala, och där är fördelen att det max blir 3-4 ungar, oftast 1-2 istället för uppåt 18 ungar. Men möss fascinerar mig och är i grund och botten mitt hjärtedjur, eller hur man ska förklara. Fördelen med möss att det krävs inte lika stora burar heller. Men som du säger en stor nackdel med möss är att de har en del ärftliga sjukdomar, och där är en punkt jag skulle vilja hjälpa till att försöka motverka. Men kanske jag är naiv i min tanke, kanske vi aldrig kan motverka cancer osv, men ska jag föda upp så vill jag ha så bra grund som möjligt för hälsa och livslängd. Möss är fantastiska djur och fördelarna överväger nackdelarna när det gäller avel. Dock är jag rädd för som du säger, att hanar blir svårsålda och till 99% svårt att fortsätta hålla hanar ihop o trivas med varandra. Sen är det ju detta med mål. Förr vet jag att folk inte tyckte om gensoppa i avel, och till en viss del gillar Inte jag det heller, men jag vill allra främst rikta in mig på temperament och hälsa. Färg, teckning, hårlag och typ får komma i andra hand. Jag vet inte om det gör saker enklare eller svårare att rikta in sig också på färg/teckning/typ-avel, men kan också tänka att inget med avel är enkelt, och det ska inte vara enkelt. Vill kunna föda upp för både utställning, avel och sällskap. Dock om jag också ska rikta in mig på färg eller teckning så kan jag säga att jag älskar hereford och skulle gärna hålla på med den. Sen mitt nästa problem i tanken är, vad gör jag om jag får en kull med mycket hanar? Jag skulle aldrig klara av att kulla pinkis, så kanske jag inte är stark nog att bedriva uppfödning. Tänker att visst hade jag kunnat ta hand om alla hanar, och låtit dom bo hos mig livet ut, men vill jag inte ha för mycket möss i huset så måste jag stanna upp och vänta med att ta en ny kull. Vet inte hur jag ska formulera mina tankar, men om jag tvingas stanna upp så kanske mitt avelsmaterial blir för gamla och då måste jag börja om från början igen. Hoppas ni förstår hur jag tänker. Har så många tankar. Hoppas jag kan få ut dom på ett vettigt sätt.

Håller helt med det som Tsunamis säger. Det är j*****t jobbigt när det skiter sig och djuren blir sjuka. För att föda upp möss tycker jag att man måste kunna kulla och avliva. Det är inte hållbart med hanar överallt, hur mycket man än älskar dem. Och när mössen blir sjuka eller gamla, hur gör man då? Om man inte vill/kan/vågar avliva? Det blir snabbt dyrt om man går till vetten för att avliva när man har många möss. Ett alternativ kan vara att få hjälp utav en erfaren uppfödare, men då gäller det ju att man har en i närheten som själv orkar och vill. Det är jobbigt nog att kulla eller avliva sina egna. Det är hur trevligt som helst när en lyckas nå mål och delmål, men risken att det skiter sig ligger alltid där och det måste man vara medveten om. Jag tror inte det spelar någon roll hur försiktig och noga man är - det kan gå fel snabbt ändå. Fördelarna överväger nästan nackdelarna, tycker jag. Möss är fantastiska! De kan vara sämst också. Efter att jag blev av med nästan alla mina möss i en bakteriekrasch har jag blivit väldigt försiktig och slutat sälja möss för sällskap helt och hållet. När hälsan viker sig och ledsna musköpare hör av sig blir jag väldigt ledsen och känner mig misslyckad. Så jag föder bara upp för min egen skull (och katternas) och säljer bara till andra uppfödare OM jag väl säljer. Det blev väldigt negativt här, men det är så jag tänker. Jag älskar möss och kommer nog inte kunna vara utan dem. Jag försökte, men det tog inte lång tid innan jag kom hem med en drös alldeles underbara möss och jag är fortfarande lika kär i möss som när jag skaffade mina första - men med mer erfarenhet och kunskap än innan såklart.

Vad gäller gensoppa och vad andra tycker - skit i det. Sålänge man vet vad man gör och varför (och djuren inte lider av det) så spelar det egentligen ingen roll vad andra tycker. Gudarna ska veta vilken gensoppa mina linjer har haft xD Tror inte folk bryr sig så mycket om gensoppa, inte bland musfolket här i Sverige iaf. Det är inget jag märkt av iallafall.

#3 Det är inte negativt tycker jag, det är så verkligheten ser ut. Jag bad er berätta både positivt och negativt, och det gjorde du. Du visar mig sanningen att det är inte ett rosaskimrat dullidull med massa söta ungar, för visst är bebisar söta, men det är såååå mycket mer än bara det bakom uppfödares arbete. Ja jag har också tänkt på detta att sälja till köpare, fan jag vet inte om man vågar när man ser hur folk behandlar djur. Är så himla rädd att djur från mig ska hamna i fel händer. Är en tanke att avla kanske för sin egen skull och kanske till dom som vill avla och ställa ut. Jag vill ju bara avla i en liten skala, nån kull per år. Nu vet jag att vi inte får diskutera avlivningsmetoder här, så kanske någon kan skriva till mig privat och diskutera det.

Väljer att följa då jag eventuellt ska ta en egen kull i slutet av året om de mössen jag köpte i nederländerna visar sig vara friska och goa :)
Hoppas det går bra att jag frågar en mer specifik fråga, kan någon mer beskriva specifikt vad som är enkelt/svårt med just från att de föds till att de flyttar? Asså hanteringen, är där några specifika popcorn ålder? När börjar ni hantera osv? :)
Är det något speciellt man bör titta efter när man kollar till ungarna första dagen? Är det vanligt med dödfödda?

#5 Jag kan skicka ett pm, händer troligtvis senare idag när jag har lunch. #6 Möss är hur lätta som helst att hantera från dag 1 tycker jag. Jag kan kolla till ungarna några timmar efter att de fötts men väntar helst till nästa dag så mamma mus får lite lugn och ro. När jag tittar till dem så kollar jag så att alla lever och har mjölkband. Oftast hinner mamma mus äta upp eventuella dödfödda men har hon inte det så får katterna dem istället. Popcornåldern sker inte alltid hos temperamentsavlade, men när den händer så har det hos mig skett cirka vecka 3-5 nånstans och hållt i sig i en-två veckor. De kan hoppa omkring och pipa men mäter sig inte med rädda natalungar som lätt flyger en meter :-) Jag är alltid nyfiken på hur ungarna utvecklas så oftast hanterar jag dem nästan varje dag från vecka 2. Innan dess händer det inte så mycket. Själva grejen att ha ungar tycker jag inte är svårt direkt. Honor kan dö under förlossningen om nåt går fel, men det har inte hänt många gånger hos mig (typ två gånger på sex år).

Oj, som svar kan jag skriva en bok, ska försöka fatta mig kortare än så. 😃

Jag har haft min uppfödning sedan 2006.
Varför håller jag på fortfarande?
Svar: En genuin nyfikenhet! Jag har ett djupt naturvetenskapligt intresse (genetik, nedärvningspocesser, domesticeringspocesser, avelskunskap, etologi, mm)

Mål? Vill hela tiden ha ökad erfarenhet, kunskap och förståelse.

Förutsättningar? (för att jag ska bedriva avel)
1. Mina möss ska ha det BRA, inte för små burar utan ha ett liv värt namnet - annars må jag inte bra! Det betyder också att jag inte kan ha för många möss.
2. Mina möss ska vara tama, sociala (med mig), nyfikna, glada. Det är en grundförutsättning, annars tappar jag intresset och varken mössen eller jag mår bra av rädda möss. (Inga popcornungar, eller rasselmöss som springer och gömmer sig)

Största utmaning: Inte få för många möss. (att kunna kulla han-ungar är ett måste för mig).  Att skapa en linje/stam som "håller" generation efter generation efter generation i utseende och beteende och åldershälsa.

Unikt med just möss som avelsdjur: Dess korta livs-spann och snabba reproduktions-cykel vilket ger mig möjlighet att följa många generationer och få facit på framgångar och misstag som visar sig först efter flera generationer.

Allt det här är bara mina tankar. Relevans vet jag inte, svar på frågor har jag inte. Med så många tankar borde jag vara en excellent uppfödare. Det är jag inte. Jag tycker det är skitsvårt helt enkelt. Oavsett mål, inriktning eller fokusering. Allt har sina utmaningar.
Men det är också det som gör det så roligt och intressant.
Och mitt i alltsammans når jag små mål och delmål, eller något nytt och spännande dyker upp.
Eller bara den där nyfikna lilla nosen med de vibrerande morrhåren som sträcker sig mot mig! Tillgivenheten, näpenheten. En bedårande lite varelse på bara ett antal gram klarar att fylla hela min varelse på 65 kilo med varm glad LYCKA.

Mössen är mina vänner!

Trots det jag skriver och alla mina tankar och all min kunskapshunger och djupa intresse - tar jag INTE min uppfödning "på blodigt allvar"!  🙂

Mössen ska ha det BRA - det är blodigt allvar, men det är också allt.
Sedan är det lek, spänning, vardag, framgång, bakslag, vardag, lek,  vardag, kul, vardag, lite tråkigt, tankeexpriment, planering, vardag.
Så himla allvarligt behöver man inte ta det!!!
(förutom att mössen ska ha det bra)

Och så lite mera om avelsmål vad gäller mössen, och just mina svårigheter med uppfödningen. (fortfarande kortfattat ;-)

Jag vill ha VACKRA ganska stora möss, som i det mesta följer standarden typmässigt. Arbete just nu: Få större ögon på mössen och få fram den färgnyans jag önskar. Har köpt in ganska många nya möss (läs "flera", mer än en) av utmärkt kvalitet de senaste åren, och fått fram mycket av det jag önskar.
Men färgerna (och ögonstorlek) har varit fel (för mig) och "behöver åtgärdas".

Har också ett projekt på gång där varken jag eller någon annan vet hur resultatet kan bli (även om jag, och säkert fler, kan misstänka resultatet)

Jag har problem med tumörer, MMTV, mössens bröstcancervirus som är mycket smittsamt (och vanligt), och jobbar nu med att få fram möss som klarar viruset utan att bli sjuka/få cancer. Det är möjligt och jag har vissa framgångar, men svårt eftersom det inbegriper så många olika polygenkomplex. Dock spännande och intressant!
Mycket tråkigt med de möss som utvecklar tumörer… Ibland har det känns hopplöst, men det finns ljusglimtar och hopp.

En förutsättning är - förstås - att jag själv kan avliva sjuka möss. Och absolut innan de börjar lida!

En annan stor utmaning är att avla fram bra åldershälsa på mössen.  Det gäller att finna fungerande metoder i realiteten, mellan generationerna, så det blir mer än bara ord, som i slutänden ändå bara beror på "tur" eller "otur".

Man är frisk tills man blir sjuk, och ett ungdjur och/eller djur i avelsålder kan stråla av hälsa, och gör det ofta - "ungdom är hälsa" - med det betyder inte att samma djur strålar av samma hälsa efter ett år, eller 1 1/2, eller ännu mindre 2 år, vilket "borde" vara en OK frisk ålder.
Facit på en mus hälsa får man först när dess liv är över!!

Också att finna balansen mellan inavel (med förutsägbarhet och kontroll och genetisk kunskap om djuret) och utavel ( där förutsägbarheten och kontrollen saknas) är en utmaning. Var på skalan jag ska lägga mig, vad är det jag önskar, vad är mitt mål? Det beror på många olika saker, och kan även förändras.
https://mus.ifokus.se/articles/5c9b620a8e0e746c1a4ee163-avel-som-hobby?discussions-1

Wow Ariama, tack för att du tog dig tid att skriva om dig, dina tankar och din avel. Jag vill ju helst själv ha en begränsad avel, så detta med kulla är nog något jag måste lära mig om jag inte vill ha överdrös av möss. Men hur går man tillväga om man vill ha både vackra, trevliga och friska möss med långt liv (åtminstone 2 år innan de insjuknar i något). Hur lyckas man kombinera alla 3? Jag ruckar ju hellre på utseende än temperament och hälsa. Går det ens kombinera och pussla ihop temp, hälsa och utseende?

Ja, det är spännande att läsa Ariama. Jag tycker också att avel på möss är svårt! Jag har haft hälsa och temperament som första fokus i min avel och djurhållning. Färger och typ har fått komma sist. Men det tar sån tid att få sitt facit på mössens hälsa, precis som Ariama skriver. Och det händer så himla mycket på vägen! Saker man aldrig kunnat förutspå. Som att någon oönskad egenhet uppkommer. Det är inte lätt alls! …eller att man får in smittosamt hälsostrul (tex juvertumörer) från inköpta individer som inte visar sig förrens det är för sent och alla riskerar att va smittade. För mig, som känner så starkt med mina djur, är det svårt och jag går nu i tankarna på att sluta… igen. Jag ska ge det ett halvår innan jag beslutar något.

"Men hur går man tillväga om man vill ha både vackra, trevliga och friska möss med långt liv. Hur lyckas man kombinera alla 3?"

Ju fler kriterier man lägger till, desto svårare är det förstås. Det svåraste är ändå - tycker jag - att avla på åldershälsa, utan att ha för många möss.
Det är synd att Grodan inte är här, för hon är den som jobbar hårdast med just detta. Vattnadals har också bra principer.

Det båda jobbar med, är "sent urval". Särskilt Grodan parar så sent som möjligt. Själv törs jag inte gå så högt upp i ålder för parning som hon gör.

Andras uppfödningar, och ålder på parningar vet jag inte, inte heller hur gamla möss de får. Jag skulle ju önska att fler skrev här och berättade hur just de tänker och gör.

Jag själv får inte så gamla möss. Tumörerna kan ta dem redan före året. De tidigaste tumörerna kan dyka upp redan vid 7 månaders ålder.. De "bästa tumörmössen" får tumörer först runt 1 1/2 års ålder. 1 år 8 mån är högsta åldern jag haft före tumör.
Sedan kan de bli närmare två år, men inte två innan de börjar tackla av eller få problem.
Så jag har inte bra resultat på ålder.

I nuläget parar jag (oftast) första gången vid 5+ månader, så att de hinner passera 6 månader innan de får sina ungar. Då är mamman ett år innan det är dags att välja vilken dotter som går vidare - om någon gör det. Jag tar också ibland kull två ett par månader senare, och då hinner ju mamman bli 14 månader före nästa urval. Det hinner som sagt hända mycket när tiden går.

Med få möss och burar kan jag inte alltid avsluta linjer där föräldrarna inte håller hela vägen ut.
För det första kan jag inte hålla på och köpa nya avelsmöss hela tiden, och hoppas på att de nya håller hela vägen ut (vilket de oftast inte gör, inte utifrån mina kriterier med t.ex. `inte livrädda ungar, som inte gillar människor som vuxna´, något som ofta går starkt i arv) . Även inköpta möss har oftast problem med åldershälsa.
För det andra har jag ibland möss vars egenskaper är så viktiga för mig att jag fortsätter aveln på avkomman ändå.

Det viktigaste sättet att avla på åldershälsa, som jag vet, är att avla så sent som möjligt, och ha så många honor kvar som det finns i kullen, ju fler som föds dess bättre, och sedan fortsätta aveln på den absolut friskaste och mest "hälsosamma" musen.

Grodans sätt, och även Elin Vattnadal till stor del, använder så gamla hanar som möjligt, gärna uppemot två år!
En nackdel med det, är att de kan bli infertila (utan att man märker det) under resans gång, kanske redan före 1 1/2 år, även om de är friska mycket längre.

I det läget är det förstås värdefullt att kunna hålla hanar ihop, och  kunna göra urval ur en stor brödragrupp.  Mina hanar går inte ihop, inte ens ur såna linjer-

Nu slutar jag, för jag kan som sagt "skriva en bok" med tankar och funderingar, och det här har redan blivit för långt.

Nej Ariama sluta inte skriva, för jag tycker det du har att säga är både viktigt och intressant.  Jag tycker det är jätteskönt att ha någon att bolla med, som dessutom är ärlig om sin avel. 

Här hemma har jag 2 riktigt underbara honor. Dom har verkligen det jag söker hos möss i temperament. De är nu 9 månader och ska jag ta en kull på dom så måste jag göra det nu. Egentligen lite i senaste laget för en första kull, men bägge har gott hull, pigga och friska. Har aldrig visat minsta lilla tillstymelse till sjukdom och hoppas verkligen att det håller i sig.

Deras linjer de kommer ifrån är relativt hälsosam och långlivade, dock har det ju förekommit något fall i linjen med med sjukdomar,   men i högre ålder där dom har passerat 2 år. Sen har det funnits något enstaka fall där ungmöss har dött knall fall utan att man har vetat anledningen.

Nu idag får jag hem två passande hanar som min uppfödare/väninna har valt ut åt mig, hon vet hur petig jag är med temperament och hälsa. Pojkarna är dock med en liten procent släkt med honorna, men absolut inte för nära släkt.

Min väninna har fött upp sedan 90-talet och jag tycker hon är duktig och hon har samma tänk som jag när det gäller avel. Det är från henne jag alltid har köpt möss och jag har enbart varit nöjd med möss från henne.

Så nu i helgen ska det bli spännande med att sätta ihop mina flickor med deras friare. Här har jag inte gått så enormt mycket efter färg och teckning, men det blir nog garanterat himisar i ena kullen då bägge föräldrar är himis, men bär även på svart, svart tan, blå, blå tan och augoti. Så det kan ju dyka upp lite allt möjligt. Min andra hona är blå tan och ska paras med en pew, och även där ligger bakåt svart, svart tan, blå, blå tan och augoti så även här kan komma lite av varje. Det ska bli väldigt spännande i alla fall, framför allt temperamentet som jag vill få fram och livslängden.

Kommer att behålla de flesta i kullarna, och kommer att behålla dom ganska länge för att kunna se och följa deras utveckling i både temperament och hälsa. Dock kan jag tänka mig att sälja någon enstaka till någon som jag kan lita på till 200%, så det blir inte att jag kommer att sälja till okända.

Åh så spännande detta ska bli.