Själv har jag varit trogen mina ursprungsfärger (chocolate och gul) även om jag provat flera olika för skojs skull, samt en del smärre ändringar har skett. Till exempel hade jag berkshire från början, och ville gärna ha mindre vita tecken (mage, tassar) för att enkelt kunna skilja "likadana" möss åt. Och ha lite variation.
Idag vill jag inte ha vita tecken. Inte heller är jag fullt lika trogen tan, som till och med riskerar att åka ut ur min uppfödning. Visserligen mot min vilja, men jag har höga krav på vilka som ska gå i avel. Samma sak med satin. Jag vill gärna ha några satin också, men vet inte om det blir så.

Förut var tan och satin det jag avlade på.

Den stora skillnaden är storleken! De första mössen jag hade låg mellan 30 och 40 gram.  Precis vad jag ville ha då, små och söta möss som såg ut som möss! Som påminde om de söta vilda mössen jag alltid varit så förtjust i.

Jag minns den första engelsktypade jag såg, en riktig jätte, och jag tänkte: "Det där är ju ingen riktig mus, en sån vill jag aldrig ha!"

Idag är det just såna jag vill ha! När jag idag ser en liten svenskmus tänker jag: "Oj så liten, är den sjuk?" 😃

Mina första möss vägde 40 gram som fullt utvuxna. Nu ligger mina största runt 70 gram! (utan att vara överviktiga). Och så har jag några små som ligger på 55 gram.
Mina nu är troligtvis större än "jätten" jag såg första gången.

Sedan har jag också ändrat tankar omkring beteendet, men det är en lite svår fråga som jag inte har en riktigt fast åsikt om idag. Det handlar om så mycket, inte bara mössen själva, utan även deras livsbetingelser i fångenskap, och samverkan med människor.

Kul att läsa, amaira. 

Jag har inte ens tänkt på detta, så det blir oerhört svårt att svara. Jag började avla möss 1989. Det var Texel som gällde. Det fanns knappt några i Sverige och intresset för dem var väldigt lågt. Texel är ju Astrex Longhair och jag har ju kvar Longhair i a f i dag, så det har inte förändrats.

Under åren fram till 2012 hade jag i min ägo de flesta varianter, pga mitt stora musintresse och nyfikenhet. Jag hade också olika projekt som Brindle, Silver Agouti, Dove Silver Agouti, Blue Silver Agouti, Dutch, Rumpfärgad, Banded, Silvreringsgen, Bläsat, Aby, Pearl, PEW, Splash, Fuzzy med päls, Fox, Tan, RY mm. Men de färger som blev kvar blev Siamese och Blue. Så jag har förändrats till att jag klarar av att stå emot alla vackra möss idag. Jag klarar av att bara föda upp några få varianter. Även om mitt hjärta ibland skriker att jag måste rädda en variant. 

Under tidigt 90-tal fick vi upp ögonen för möjligheten att ha hanar levandes i grupp fredligt. Det var Linda Sebek (Linda´s) och Birgitta Nykvist (Suddborns) som främst jobbade med detta. När vi såg positiva resultat hos Suddborns ville vi andra också ha detta. Och mushanar har sedan den dagen blivit helt annorlunda. De är så mycket mjukare och snällare med varandra, trivs ihop och kan leva ett helt liv med far, bröder och/eller söner. Givetvis måste man ha koll på att det verkligen är sådana hangrupper man har, så man inte tvingar dem att bo ihop. I a f så är detta en stor del av min avel sedan tidigt 2000-tal. Jag vill ha tama genomgoa möss som är mjuka mot varandra och människor. Aktiva, nyfikna och på alla sätt möss givetvis, men i flock absolut smarta och vänliga. 

Det är en stor skillnad mot hur många möss var på 80 och 90 talet. Ofta kunde t o m honor slåss. Jag minns hur jag hade en linje med "mördar-möss" som jag kallade det och jag kan berätta att en stor olycka med sådana honor ligger delvis till grund i varför jag alltid har dräktiga honor ensamma. 

Hur har jag förändrats? Vet inte om jag kan beskriva det riktigt. Jag har hållt på med möss i mer än halva mitt liv. Musvärlden har alltid varit där. I vissa perioder har den varit en stor och viktig del av mitt liv, speciellt då jag kännt mig älskad och behövd och haft vänner i klubben som jag själv älskat och behövt. Sedan finns dessa perioder då jag kännt mig bortskuffad och ej behövd och då har jag hållt mig undan.

Jag är en föreningsmänniska, men idag gör jag absolut inte lika mycket som jag gjorde tidigare. Jag reste landet runt och gjorde reklam för möss och SVEMUS, jag hjälpte till att få igång musaktiviteter på mindre orter i landet, jag skrev Artiklar, jag jobbade med Standarden och SVEMUS texter, jag dömde, jag höll kurser och drog in pengar till klubben och mus-ifokus. Sedan något år tillbaka är jag endast Sajtvärd och musuppfödare.

❤️
Samt att du - och Elin - är mina största förebilder när det gäller möss och mushållning. Ni har lärt mig så oerhört mycket genom åren, ibland bara genom att säga emot mig, fast vänligt. Aldrig sagt "Du gör fel" utan alltid sagt "Såhär gör jag och såhär tänker jag".
Även om jag alltid gått min egen väg har ni fått mig att tänka, och att tänka om. Erfarenhet slår ju alltid allt annat, tänker jag. Och ibland måste man (läs jag) göra fel för att få den där omtalade erfarenheten.
Så, än en gång: Tack för att du finns Grodan! Och mina möss stämmer in i bakgrunden.

#3 Ja, vi är ju väldigt milda och snälla, de flesta av oss musfolk. Jag tror främst att vi inte har möss för att hävda oss osv. Vi är väl också rätt smarta, så vi vet att flera sätt är bra och inte bara ETT.

Du lär ut så mycket själv, amaira, och jag finner du vara en mycket viktig person här. Jag älskar att du orkar skriva. Jag orkar inte alltid läsa, men jag uppskattar din kreaktivitet. Ditt stora stora intresse.