En annan definition av domesticering, är minskad rädsla för människor i kombination med ökad trygghet tillsammans med människor. Ett väl domesticerat djur söker sig till människan för att få trygghet i situationer som verkar hotande.

Möss är bytesdjur som beffinner sig långt ner i näringskedjan och som har en stor mängd predatorer. De blir lätt "rädda" (det är så de har blivit så framgångsrika som art) och flyr blixtsnabbt när förhållandena känns osäkra.

Ett skrämt djur kan antingen fly, eller lägga sig och trycka och hoppas på att inte märkas (t.ex. genom att inte utlösa jaktinstinkt).

Min uppfattning är att många tammöss - särskilt uppfödarmöss som helst ska vara stilla under en domarhand - avlas på "ligga-och-trycka"-betendet. Det gör dem inte mindre rädda, bara lättare att hantera. Troligtvis även lättare att tämja.

Det här i kombination ger alltså lätthanterliga möss med hanar som går att ha ihop även som vuxna, och som kan vara mer eller mindre lätta att tämja.

Jag vill inte kalla det för "medfödd tamhet".

Jag försöker avla på möss med ökad benägenhet för medfödd tamhet.

Det kräver något helt annat av mössen! De behöver ha en viss "tuffhet", en viss "säkerhet" som är lite utöver det vanliga. De ska inte ha så lätt för att bli rädda, de ska varken "trycka" eller "fly".

Jag önskar dem TRYGGA, dvs de ska varken vara "nerviga" eller "springiga". Givetvis pigga och glada, öppna för sin omgivning, tycka människor är kul och trivas med dem. Tycke det är lika kul att komma ut på nya äventyr, som att matte klappar och pussar i pälsen.

Det kräver helt enkelt en viss "självsäkerhet" av mössen, och självsäker är musen när den både är medveten om sitt värde (mig sätter sig ingen på) och trygg i sin förmåga att försvara sitt revir.

Jag har ingen aning! Även mina möss är olika. Några som är "milda" till sinnes är det även mot andra möss. Men flertalet som är absolut hundraprocentigt "milda" mot mig, och också fullständigt lojala mot burkompisarna -  jagar helst bort möss som inte hör hemma i buren. Dom gillar ofta inte obehöriga möss.

När det gäller mina hanar, särar jag dem så fort de börjar visa tecken på intolerans. Senast vid 6 - 7 veckors ålder. Dvs låååångt innan uppfödare av hanar-ihop anser det nädvändigt. Jag har heller aldrig haft en hane med hack i något öra, förutom de inköpta hanarna som nästan alla har haft det …

Mina hanar gillar inte att gå ihop med andra hanar!

Mina hanar är snälla!! De tolererar att jag luktar hane och att grannen som bor närmast är hane. Byter jag bur piskar de inte svans. (Jag "avskyr" när möss piskar svans, det visar på aggressivitet/upprördhet eller rädsla som jag inte vill ha). Men de vill INTE dela sitt eget revir med annan hane.

Summa summarum: Jag undrar ju om det GÅR att avla mot både hanar ihop och medfödd tamhet samtidigt …

Som jag ser medfödd tamhet är att mössen ska tycka om att vara med mig för att dom SJÄLVA vill det och inte för att jag måste jobba stenhårt för att få dom att inte vara rädda för mig. Det är tamhet för mig. Jag vill iallafall inte tvinga ett djur att umgås med mig mot deras vilja, de ska se mig som en kamrat i större format som de litar på och vill göra saker med. Det första mina möss gör när jag kommer in i musrummet är att vakna och springa fram till kanten för att få komma ut. När de sedan kliver upp så sätter de sig, tvättar sig lite och börjar klättra lite på mig. Det är tamhet, för mig! Att jag inte ska "behöva" plocka upp dom när vi ska ut utan de vill komma själva. Såklart så är det ju gånger när musen inte känner för lite äventyr och då får de stanna hemma tills som ångrar sig. Om det inte är friskkontroll m.m såklart! Hanar tillsammans i vuxen ålder är en viktig sak jag vill hålla på med, så vi kan höja hanarnas värde! Största tillgången honor har är att de kan leva fredligt med varandra. Det är också största orsaken till att många vill ha just honorna. Nu för tiden kullas många hanar för att dom är svårsålda och det blir trångt om man ska ha massa ensamma hanar i olika burar. Lite onödigt, tycker jag när man kan avla fram massa vackra hanar som kan leva fredligt livet ut! Men det är ju en moralfråga, ja. Stämningen blir ofta upprörd av kullningsfrågor. Återkommer, måste ut med hundarna!

Och ja, det är klart att det går att avla samtidigt men inte alltid lika intensivt! Jag antar att du läst på uppfödarlistan och riktar detta mot mig (Inte elakt, det förstår jag amaira) VÄLDIGT kort sammanfattat: Man avlar enkelt på hanar vars både de själva och förfäderna gått fredligt ihop och endå har en medfödd tamhet! Eller tamhet och tamhet, MIN definition av tamhet som jag skrev däruppe.

Ja Emouse, jag blev INSPIRERAD av dig, att sätta ord på tankar jag haft en längre tid. 😃

#3. Ja precis Emouse, så ser jag också på medfödd tamhet. Det ska inte behövas en tämjningsprocess.

Sedan finns det möss som kommer självmant, alldeles av sig själva, men som INTE gör det för att de gillar människor, utan för att vi människor bara är en bro ut ur buren.

Det kallar jag inte medfödd tamhet, det är någonting annat. Dessa brukar ju inte stanna kvar i handen och börja putsa sig, eller förhoppningsvis invänta MIN idé av vad vi ska göra nu. 😃

Medfödd tamhet inkluderar kommunikation mellan djur och människa. Djuret tyr sig till människan.

Vad gäller hanar tillsammans, så håller jag fullständigt med i vad du skriver.

#4. "Och ja, det är klart att det går att avla samtidigt men inte alltid lika intensivt!"

Inte lika intensivt … pfuuuhhh … jag lyckas ju inte ens - intensivt eller inte - avla stabilt på enbart medfödd tamhet (med min definition), efter alla dessa år …

De ska ha alla (önskvärda) egenskaper samtidigt! Inte olika egenskaper utspridda hos olika möss.

#5 Precis och att lägga tyngden på att de ska lita på dig, och känna sig trygg omkring dig från början! Som ett litet exempel när man bär omkring på en mus i handen ska de inte trycka och inte heller klamra sig fast. De kan såklart hålla i sig lite extra för att hålla balansen men de ska lita på att de inte ramlar ut i en sväng, att de inte kommer tappas ner i golvet. De ska lita på att ingenting kommer hända när de sitter i din hand överhuvudtaget.

Haha, nu måste du ut med hundarna Emouse 😉 (skojar, för jag vet själv hur kul och inspirerande det är att prata avel)

Hehe, jaaag skaaaaa… Snart;) Man fastnar så lätt och nu ser hundarna lite sura ut i soffan för att jag plockade fram selarna men fortsatte med mobilen istället….

#6 "De ska ha alla (önskvärda) egenskaper samtidigt! Inte olika egenskaper utspridda hos olika möss." Därav så måste man använda sig av inavel, för att alla individer ska få ungefär samma temperament och tillgångar! Fast inte för hårt, såklart. Man måste vara långtänkt och erfaren för att använda sådant verktyg!

Medfödd tamhet kör jag stenhårt på gerbilerna. Men det betyder också att jag hanterar ungar sparsamt för att sedan se vilka som ändå håller sig på en viss nivå av orädsla och inte störtar ner i närmaste håla och om de har en benägenhet att bli tama snabbt efter 5 veckors ålder. Det här gör jag bla. för att lättare kunna se om de har epilepsi. En helt tam unge blir inte utsatt för några stressande stimuli, för den är ju redan så handtam och van vid det man utsätter den för så därför är det svårare att upptäcka någonting sådant. 

Sen om detta går att applicera på möss, ja det gör inte jag riktigt idag (för jag avlar efter teckning & utseende), men jag tror också på medfödd tamhet och medfödd benägenhet för vissa egenkaper. Allt har absolut inte med bara mijlö att göra utan i stor del arv också.

Hanar ihop tror jag inte riktigt på faktiskt. För mig är det en onaturlig egenskap att avla för. Men alla har ju olika intressen och mål med sin avel.

Intressant det här. Jag vet dock inte om jag tror medfödd tamhet egentligen är möjlig i någon större utsträckning, för jag tror präglingen startar så tidigt att det är snudd på omöjligt att avgöra vad som är vad. De präglas ju inte bara på oss heller, utan på mamma mus också och om hon är tam tror jag det förs över i hög grad på ungarna på ett ibland nästan sömlöst sätt som kan tyckas vara medfött men kanske inte är det. Men jag menar verkligen det här med att jag inte vet vad jag tror (även om jag nu lutar mest åt ovannämnda) och är det möjligt så tycker jag det är ett bra avelsmål. Sen om det går isär från de sociala, grupplevande hanarna, ja… Svårt att säga. Det har jag knappt ens någon gissning om. Det kanske det gör? Det låter inte alls omöjligt.

För egen del har jag inte klubbat något definitivt än, men jag lutar åt att jag inte har så mkt emot aningens av rasselmöss. Anledningen är att de möss som är väldigt framåt tror jag är svårare att hålla tillfredsställda i fångenskap och att det så lätt kan gå över i övermodighet och kaxighet vad jag sett, hur roliga de än är som individer (för jag älskar såna på många sätt). Jag tar inte så hårt på att de springer och gömmer sig när jag kommer, om de ganska snart nyfiket kikar ut igen och efter en kort stund kommer och nosar och kliver upp i handen när de insett att det bara är jag. Många av de mössen är ganska mjuka och fina till sättet när de väl kommer eller när man plockar upp dem själv, och även snälla och milda mot andra möss, är min blygsamma erfarenhet. För även honor kan bråka rejält om det vill sig, och ha mer eller mindre svårt att komma överens med andra möss.

Fast sen tycker jag det är viktigt att inte glömma bort att det är skillnad på att precis starta en linje och att vara mitt i arbetet med en. Nog för att man vill ha och bör sträva efter en så bra grund som möjligt, men såvida man inte övertar en större grupp djur som tillhör precis samma linje och redan är väldigt enhetliga så är det svårare och till och med inte alltid det bästa att vara allför petig med vissa detaljer i början. Även gällande temperamentet. Ju längre man kommit i avelsarbetet, desto högre kan och måste man sätta ribban tänker jag.

#11. Hantera så sparsamt som möjligt, jo det går att applicera på möss.
Det är så jag gör.

#12. Jag tror stenhårt på medfödd tamhet (så som jag beskrivit det ovan) på möss!! Mest för att jag upplevt det, och ser en sådan skillnad på möss och möss!

Givetvis är miljön (hantering, skötarens allmänna beteende, andra mössens beteende, sätt att mata, mm, mm) av lika stor betydelse. Jag tror på arv och miljö i samverkan.

Prägling, ja det måste ingå. Socialiseringen är en form av prägling, som man inte kan hoppa över. Jag hanterar alla ungar en kort stund dagligen fr.o.m. dag 3, fram till att de börjar springa ut ur boet. Sen får de i sin egen takt ta efter de andra mössen, eller sina egna huvuden, och inse att det är KUL när jag kommer. En del gör det, en del inte alls. De som gör det, gör det i olika mån, olika snabbt och olika mycket.

Det är de som utmärker sig, som jag avlar vidare på. Ibland är det ingen, då får jag välja den bästa utirfån de kriterier jag har. Nästa generation brukar det finnas någon igen.

Möss ÄR verkligen så olika!!! Jag ser det i mina kullar hela tiden!!

Jag försöker medvetet hantera dem lika, men kan givetvis inte garantera att jag verkligen gör det. Det kan vara små skillnader som jag inte är medveten om själv, och det kanske gör skillnad, svårt att veta. T.ex. lätt att favorisera en extra gullig unge. Men favorisering ger inte alltid den bästa ungen (har försökt någon gång)!! Det kan istället vara en "joker" som visar sig bli speciell.

Inavel ja. Givetvis. Och samtidigt en komplicerad historia som jag/vi redan skrivit spaltmeter om . 😃

#12 igen. Jag har inte heller något emot att "möss är möss" liksom, och är vaksamma när jag kommer, eller till och med gömmer sig, tills de vet att det var jag. Och jag gillar absolut de milda mössen!

Men jag vill också ha dem kommunikativa, sällskapliga, lugna och livliga på en gång. Pigga och nyfikna, men inte springiga. De ska kunna sitta still, men ändå gilla bus och äventyr. De ska kunna bli både klappade och pussade på, därför att de väljer det själva, inte för att de automatiskt "trycker still"  vid hantering.

En tanke bara: Finns det något annat djur som avlas utifrån så många olika syften som möss? Försöksdjur. Foderdjur. Avelsarbete utifrån lite olika kriterier, Och sällskapsdjur (det mest sällsynta med möss faktiskt 😮 )

Eftersom avelsarbete med möss är så utbrett, oavsett syfte, blir det ju automatiskt en styrning mot möss som funkar i stora grupper i små burar.  Det finns så mycket "kul" sätt att använda mössen, när det gäller att själv kunna experimentera med avelsarbete. ❤️ Och då är det många möss man har. Som rena sällskapsdjur, är mössen däremot eftersatta.

Mycket få människor har enbart några få möss enbart som sällskap. Ännu färre tycker det är kul att använda mössen i lek och/eller agility. Värt att tänka på, för möss kan fungera otroligt utmärkt som rena sällskapsdjur.

#11 Jätteintressant det där med diabetesaspekten. Vet så lite om gerbilavel och har aldrig fött upp djur med epilepsiproblem så har aldrig tänkt på det ens. Har däremot familjemedlem med epilepsi, så förstår tankegången bakom. Det är väldigt logiskt, egentligen.

#14 Aha, då har jag kanske inte riktigt förstått hur du menat tidigare. För jag trodde nog att rasselmöss för dig var de som inte genast kom fram eller nästan helst redan innan står och väntar på matte/husse.

Sen funderar jag på om det kanske till och med kan vara så att de dära platt-i-handen-mössen egentligen aldrig kommit i min väg alls, inte i den meningen vi pratar om här. Det är väl mest engelsktypade och kanske korsade som lutar åt det engelska hållet? Sett dem har jag ju, men jag vet inte om jag umgåtts så mkt med några, inte vad jag kan minnas. Eller förekommer det hos vissa svenska eller korsade som lutar åt svenskt också? För ja, jag håller med helt där, jag vill också helst ha möss som vill umgås med mig, inte som bara finner sig i det. 

Satt och lyssnade och tittade en del när Elin dömde pet i lördags, och vissa av de engelska, trots att de uppenbarligen var väldigt snälla, var liksom inte "med" fick jag intrycket av. Lite elakt att säga, men de framstod som smått korkade, om jag ska vara ärlig. 😇Det vet jag inte om jag tycker är så roligt, och inget jag egentligen betraktar som typiskt musigt, för en av de främsta sakerna som gör dem så trevliga som sällskapsdjur är ju hur nyfikna och påhittiga de är.

Vi tänker nog väldigt lika om många saker när det gäller möss Zamwyn.  Vilka möss som beter sig hur törs jag inte kommentera, möss kan som sagt vara så olika.

Men jag törs nog säga att möss från "seriösa uppfödare" oftast beter sig lugnare i handen än t.ex. djuraffärsmöss.  Och "tryckarmössen" finner man nog i den gruppen också, kan även vara svensktypade och korsningar. 

För att krångla till det lite mer - möss kan ju vara så olika som jag tjatar om 😉 - så kan möss "trycka" av flera olika anledningar, inte bara för att de inte har något annat val än att "gilla läget", utan för att de faktiskt även gillar läget. 😘

#0 "Jag vet ingen mer än jag, som seriöst försöker avla på möss med "medfödd tamhet" som högsta prioritet."

Mja, om man bortser från färg o hårlag så bedriver jag sådan avel sedan 2000. Däremot selekterar jag för några andra beteenden än du.

Kanske märker jag ord lite, vet inte, menar inget illa ❤️, men jag tycker att många just musuppfödare faktiskt avlar mycket på temperament. Alla har olika syn på det också, men mössen är helt klart trevligare idag än för bara något år sedan. Jag hoppas så att "rassel-mössens" tid är över…

#18. Absolut, Grodan! Jag vet faktiskt ingen uppfödare som inte också avlar på temperament. Med mer eller mindre fokus på det.

Snälla möss vill vi alla ha. Möss som inte uppvisar aggression eller nervositet vill vi alla ha. Inget dåligt temperament; hu för svanspisk eller bett, det vill ingen ha! Men hur beter sig mössen sedan?

Det kanske är jag som använder fel ord, när jag skiljer på temperamentsavel och beteendeavel. Temperament handlar ju om beteende. Jag ändrar ordet till sällskapsdjursavel, det kanske blir bättre?

Min högsta prioritering är mössens beteende som sällskapsdjur, helt enkelt att de gillar människor. Inte att de går bra med andra möss, inte att de går bra i flock, att hanar funkar ihop, att de trivs i små burar, att de är lätta att hantera (vare sig de vill eller inte), osv. Även om jag givetvis önskar det här också, är min FÖRSTA prioritet  MÄNNISKOR.

En av mina högsta prioriteringar är att de med glädje (och av "medfödd tamhet" - kalla det domesticering om du vill) möter och bemöter DIG när du kommer in i rummet. Jag avlar till och med på "intelligens" … Jag önskar dem smarta.

En uppfödarmus, vars främsta syfte är att producera fram en viss färg, ett visst pälslag, en särskild typ - inget fel i det!! tvärtom - bör inte vara alltför intelligent, för deras livsförhållanden skulle inte vara rätt för dem då!

#19 En liten vinkling ur ämnet kanske… men jag tror inte att det är större någon fara för att vi i Sverige har många uppfödare som bara producerar en färg/teckning och struntar i temperament. Väldigt få av de som producerar möss så i Sverige orkar hålla på så länge. Jag tror faktiskt att om de inte knyter ann till musen som djur, dess väsen, natur, intelligens och tillgivenhet så finns inget som binder dem kvar till djurarten. För oss som däremot blivit kära i musens väsen, som älskar de tama rara underbara djuren som trivs hos oss… för oss är det lättare att kämpa på trots motgångar… Jag vet inte om det är svenskt, men jag tror det.

Bara lite lördagsfilosofi…

#20 kan inget annat än gilla!

Jag vill ha möss som snabbt inser att människor är kul att vara med utan överdrivet mycket socialisering och jag vill även ha hanar som går bra ihop, hur jag ska lyckas med detta är en annan femma men jag tror jag har en bra start på hanar som tycker om att ha en burkompis. Vad gäller tamhet har jag nog massor med jobb framför mig skulle jag tro, verkar vara en betydligt svårare egenskap att avla på.

Mina avelshanar från Vattnadals har parat flera honor var, de har suttit med varsin hona i en till två veckor för att sedan bo ihop igen, och bor fortfarande i samma bur, de sover ihop, de putsar varandra, de äter tillsammans, enda gången det har varit gruff var när en obetänksam matte lade ner en toarulle från en annan hanbur och viss förvirring uppstod, matte insåg genast sitt misstag och så fort den främmande handoften var borta så putsade grabbarna varandra och allt var som vanligt igen.

En av dessa pojkar har parats med en Björndals hona och ur den kullen behölls fyra hanar varav en var väldigt rädd vid hantering där runt sex veckors ålder och då flyttades ut, vilket resulterade i att en av de tre som var kvar började visa revirhävdande mot de två andra bröderna så även denna hane fick flytta bara någon dag senare, sedan dess har lugnet varit konstant, de äter och sover ihop, de putsar varandra och är helmysiga mot varandra fortfarande vid tre månaders ålder, mina honor är betydligt grinigare i perioder än grabbarna grus som jag hoppas ska bli mina nästa avelshanar och få leva länge och harmoniskt tillsammans. Däremot är det inte särskilt tama av sig men men, en sak i taget ;)

Kan tillägga att mina fyra grabbar inte har några hack i öronen

Jag kör avel på temperament. Hanar som inte går i flock går sällan i avel.  Möss jag inte gillar går inte i avel. Jag gillar inte möss som inte går att hantera. Vad får jag ut av att para djur jag inte vill ha avkomma ifrån själv.
Ytterst få gånger jag använt en hane som bott själv. Jag är mer van med råttor och det tänket. Där är det big no att avla på hanar som inte funkar med andra och på djur som inte går att hantera. 
Avel bör inte va en eller en annan sak. Man bör få med en helhet.  
Temparament, hälsa, utseende, livsålder.  Dock känns det lite som man tummar med hälsa och livsålder på möss. Ingen uppfödare brukar följa upp hur sålda möss blir. Hur länge de lever, hur deras hälsa varit. Även om många försöker avla fram det så är det större lucka med information på möss än många andra djur. 
Så det är enklare fokusera med på utseende och även en del temperament. Det man ser innan man säljer möss vidare om man inte behåller mariotet av kullar och inte tar bort ungar.