Det här är SE-Morakullan's Kiamus. Han har allt jag vill ha av en mus! Så snäll och lugn, ligger som en pannkaka i handen. Älskar att pussas. Går direkt upp i handen från buren. Burmese satin longhair, en av dom vackraste kombinationerna i mina ögon. Och titta på huvudet, som en liten musnallebjörn 🤎

Mitt bidrag till månadsmusen är Nordanälvens Havsängel. Tyvärr blev bilden inte i fokus, men jag tycker den är charmig ändå! Det är inte många av mina möss som är såhär glada i att äta färskfoder direkt från handen. De flesta tar en bit och går iväg, men Havsängel har inget emot att ha middagssällskap 😁 Han är så mjuk och go, en trevlig liten herre ❤

Det här är fortfarande en av mina favoritmöss genom tiderna. Kent har alltid haft öga för vilka möss som jag kommer klicka med, och när han tog upp transportburen med den här killen och hans bröder så hade han den mest finurliga blick - det var sådär som bara Kent kan plira med ögonen, för de som mött honom. xD

Det första jag såg var hur enormt snygga de var. Stora och vältypade, utan att för den delen falla ur min smak genom att vara för långa och slanka och lite karikatyr, som många djur lätt när man strävar efter högre och högre perfektion på tävlingar. Nej de var härligt grova med lite breda ansikten - min dröm.

Mörk, fin färg och utmärkt teckning. Och så satin, som jag erkänner mig svag för.

Varför han inte behöll de essen själv, det vet bara Kent. Mycket möjligt att han bara tänkte visa dem för att stoltsera, men mjuknade när han såg mig med dem.

Denna kille, han var med mig runt hela Djurmässan i Kista. Vi kikade på kor, köpte kanderade äpplen, tittade in hos fåglarna. Vi hälsade t.o.m. på hos ormarna, till deras förjusning. Ja, alltså, inte ormarnas - de som höll i montern. De blev charmade, och en lämnade över sin orm till en bekant för att komma och hälsa.

För under hela tiden så satt han bara i min svagt kupade hand med snusande morrhår och tindrande ögon, och tog in världen. Han gömde inte undan huvudet eller vila kila in i min tröjärm. Nej han var så nöjd, så trygg, med att sitta i min hand och mus-spinna. Som en liten, liten katt vibrerade han.

När jag tyckte att det nog var nog med intryck och skulle släppa ned honom i buren, om så bara för en liten toalettpaus, så var han inte alls med på noterna. Så han var med mig resten av dagen. I en hand, eller på min axel, satt han - medan den andra handen visade möss för besökare i montern.

Det var inte så att han skyggade för besökare heller, men han var relativt oimponerad.

Jag har faktiskt aldrig känt ett sånt starkt band till en mus som med denna kille. Aldrig känt den där omedelbara "Vi hör ihop"-känslan som man med tur har känt medsamma, med många av de andra djur man delat sitt liv med.

Hans bror som fick flytta med hade samma härliga temperament, men vi var bara goda vänner - inte själsfränder.

Självklart hade denna underbara mus då dessutom en fantastisk social kompetens med andra möss. Varför undvika perfektion, liksom? Han putsade sin bror så försiktigt, och de satt ofta bara nära och gosade med halvstängda ögon. Deras relation är delad etta i mest harmoniska bröder jag haft.

Jag var rädd att en parning skulle förstöra denna harmoni, så jag väntade länge.

Inte kunde jag veta att det skulle vara för länge…

Jo visst fick en av dem träffa en dam, och de gick nästan ännu bättre ihop efteråt.

Idag… önskar jag att jag hade satt in en dam till dem, istället. För det som hände var att, trots min uppmärksamhet, så tynade den andra brodern bort för mina ögon.

Sällskap av en egen tös hjälpte inte. Han var inte intresserad. Det var för övrigt inte denna, min fina kille, heller - borta hos sin musdam. Han gick vid gallret och tittade på mig som att fråga när det här straffet var över. När vi kelade och passerade broderns bur försökte han komma ner.

En perfekt gentleman var han absolut, putsade och charmade sin musflicka, men han var inte lycklig.

Så efter blott en vecka fick de flytta ihop igen. En av honorna borde vara dräktig nu, och det var inte värt mina fina killars lycka.

Men det var för sent.

Jag vet inte om det är min människohjärna som dramatiserar, eller om det var denna annars så perfekta muspojkes achilleshäl att bli gammal vid strax över året.

Det gick bara så hastigt.

Det var en knapp månad senare, ungefär samtidigt som jag bestämt kunde konstatera att det inte skulle bli några bebisar hos musdamerna. Då fann jag min älskling död. Eftersom det var hans bror som inte riktigt syntes ha återhämtat sig, men också var vid god vigör, så var det bortom oväntat.

Jag var förtvivlad.

Det var hans bror också.
Han gick bort två dagar senare.

Musen som inte ville lämna min sida, och hans bror som inte ville lämna sin broders, var båda borta. Utan avkomma, utan tröst.

Allt de lämnade var små tassavtryck av saknad i mitt hjärta.

Inte ens ett jäkla bra foto, fick jag!

Björndalens Kimberly är en av mina favoriter. Hon är så mjuk och go och social och sällskaplig. Hon hoppar snabbt upp i min hand så fort hon får möjlighet, men sedan är hon nöjd och stannar där!

På fotot syns det faktiskt precis hur jag vill att mina möss ska vara: Sociala glada, trygga, lugna men öppna och nyfikna, tillitsfulla - det är de viktigaste egenskaperna jag önskar hos mina möss.

Dessa egenskaper syns i ögonen framför allt, de lyser av tillitsfullhet till livet och världen, men också i hur de håller öronen när de gillar att vara med på det som händer runt omkring.