Tankar om inavel/linjeavel.
Ingen avel med specifika långsiktiga mål går att bedriva utan mer eller mindre inavel. Avkomman blir för spretig, i alla avseenden.
Det är min erfarenhet efter 15 år.
Jag har påbörjat en starkare inavel/linjeavel, och erfarenheterna brister ännu i längden. Men det här är ungefär som jag tänker omkring det. (En del även läst från engelska avelsböcker.)
Inavel på mus (och smådjur) syftar på två saker:
Dubblera generna, och med hjälp av detta både få bort skadliga/oönskade anlag, samt att befästa de önskvärda anlagen.
Inavelsgraden stiger högt i början, och sedan allt saktare.
Första generationen inavel (syskonparning eller förälder-barn) ökar inavelsgraden från 0% till 25%.
Fortsatt syskonparning ger 37,5% i nästa generation, men från t.ex. generation 6 till 7 stiger inavelsgraden endast 5%, från 73,4% till 78,5%.
För 100% inavelsgrad krävs närmare 20 generationer syskonparningar (eller förälder - barn).
Man skiljer också på inavelsgrad och släktskapsgrad!
Två syskon som paras ger 25% inavelsgrad, men 50% släktskap med vardera förälder.
Förälder - barn som paras ger 25% inavelsgrad, men släktskapsgrad 75% till den parade föräldern. (Och 25% släktskap med den andra föräldern)
Det är här vi kan börja skilja på inavel och linjeavel. Man följer en linje, dvs man försöker hålla inavelsgraden fokuserad till en viss individ som återkommer flera gånger i stamtavlan.
Det finns flera risker vid inavel, och det går aldrig att nog betona att man ALDRIG kan avla på svaga individer, de måste obönhörligen utgå ur linjen.
Generna dubbleras, en del möss kommer att bli mycket "dåliga" (hälsa eller/och utseende) medan andra kommer att "glänsa" (om det är bra möss från början förstås, man kan aldrig ta fram något som inte finns dolt från början).
Egentligen är det vad som utmärker inavel när man startar upp. Efter ett tag får man just denna uppdelning - och de dåliga mössen får ALDRIG användas.
Det krävs ganska mycket inavel innan man kan lyckas sålla ut dåliga gener. Som de flesta vet kan recessiva gener hänga sig kvar länge! En eller två generationer hård inavel gör ingen skillnad.
Fördelarna är att man får en homogen avkomma vad gäller både hälsa och utseende. man vet vad man får. Inavel ger inte automatiskt sämre möss som många tror.
Lika väl som man kan avla fram fula och sjuka djur, kan man avla fram friska, vackra och långlivade djur. Allt handlar om vad man väljer att avla på.
Man får också ett djur som är väl anpassat till sin miljö! Tänk bara på alla våra lantraser, där många av dem levt isolerade i små flockar i tiotals år och mer. Flera av dem är helt inavlade.
Missbildade djur dyker knappast upp bland mössen, förutom en och annan svansknyck kanske, men de blir inte allvarliga om man inte parar dem vidare.
Största risken är sterilitet. De flesta inavelslinjer dör nog helt enkelt ut någon stans på vägen om man försöker sig på 100% inavelsgrad.
Gör de inte det, har man en toppen-linje!! Om man gjort rätt val/urval på vägen, alla egenskaper befästes ju. Det är lätt att få "skönhets-fel" t.ex. små ögon, om man nu bryr sig om det.
Därför får man heller aldrig para två djur med samma oönskade egenskap, risken är mycket hög att man befäster egenskapen och inte blir av med den igen.
Nackdelen med helt inavlade djur, är att om miljön ändras kanske de inte klarar det. De saknar "reserver", de är och har det man ser. De kan ha svårt att anpassa sig till nya livsvillkor. Gäller även smittor.
Vanliga smittor klarar de galant, men kommer det in en ny smitta så kan ALLA dö, pang bom.
Hög specialitet ger ju just det: experter inom sitt område, men står sig slätt utanför sitt område.
- Redigerat 2021-11-01 07:55 av ariama
(Texten ovan var inte menat att ha markerade avsnitt, men nu får det vara så)
Ett exempel:
Jag har Annie II-lj som har 46% inavelsgrad.
Hennes kullsyster Annie II-m parades med Merino och fick Palomino 34,3% inavelsgrad.
Annie II-lj parades sedan med systersonen Palomino vars ungar blev 43,4%, alltså lägre än sin mor, men högre än sin far.
Just Annie-linjen, som egentligen bygger på flera återparningar på Musse, är en testlinje jag provade.
Jag kom upp i 60% inavel med "Annies" och fertila och friska möss, men med alldeles för små ögon, så jag stoppade där, och har återgått till Annie II med vissa planerade "utparningar" (fortfarande släkt men ej fullt så nära) för bättre typ.
Bilden 29 okt-21: Ante, 12 dgr, 43,4%, e. Annie II-lj ck/t och Palomino ci/t, (45,9% - 34,3%)
Första "linjen" var bara test. Nu mer seriöst men fortfarande testar jag. Målet är en chocolate/tan-linje med bra chocolate-färg och mörk och djup tanfärg.
Helst skulle jag ju även vilja ha bra tecknade tanfötter, men det är svårt.
Jag har sådana tan, men med ljusare tanfärg. Ju mörkare tan, desto mer kryper tanfärgen upp för benen - vilket syns utmärkt på Ante.
Några regler vid inavel (som jag läst mig till).
Ta det lugnare i början, för att sakta öka graden senare.
Det absolut viktigaste om man önskar specifika resultat vid aveln (oavsett vad man önskar) är att avla lika med lika! Bara på det viset kan man förbättra en variant eller egenskap, dvs sakta gör egenskapen bättre än vad föräldrarna har.
Vid inavel använder man stamtavlor till en början. Men vid långt framskriden inavel kan man skippa stamtavlorna. Däremot är lika - lika viktigt! Det är viktigare att para lika med lika, än att ta hänsyn till graden av inavel.
Kan man välja så ökar man inavelsgraden lite saktare. Och ju fler individer man använder, desto bättre. Para t.ex. gärna flera bröder än bara urvala en, under förutsättning att de "duger" såklart.
- Redigerat 2021-10-30 15:26 av ariama
Jättebra och informativ text - artikel. Mycket intressanta fakta belyses här.
Det smärtar mig dock att behöva skriva att det också är en
farlig text. Därför att den förskönar och förenklar avelstekniken.
För de människor som behärskar tekniken, kan avstå från att avla på sämre djur samt verkligen är duktiga på att ta fram de djur som duger att avla vidare på eller avla på vid huvudtaget kan det vara plättlätt.
Men jag anser att det vi måste lära ut är VILKA djur som ska avlas på.
Det är viktigt att poängtera att inget nytt kommer fram med inavel. Magiska saker händer inte, det måste finnas där från början.
Idag med så kortlivade och sjukliga djur behöver vi också anteckna bättre, informera bättre och selektera för hälsa. Oavsett avelsteknik.
- Redigerat 2021-10-30 20:00 av Grodan
Linjeavel. Elefanten i rummet.
Det som finns men ingen talar om.
Inavel ägnar sig i stort sett varenda uppfödare åt! Skicklig eller inte, hur många har verklig kunskap om tillvägagångssättet som avelsmetod?
Det kanske är farligare att INTE tala om det?
Baserat på resultat (kortlivade och sjukliga djur), funkar tystnadskulturen?
Det ÄR en avelsmetod. Att finna vettig information om den, har varit svårt!
Allmänt florerande är:
"Inavel är farligt" kontra "Med inavel kan man få bort skadliga gener".
Ingendera är sant - om man bara tar det sådär, rakt upp och ner.
"Halvdan inavel" kan göra mer skada än nytta!
Det är viktigt att belysa, det har du fullständigt rätt i Grodan!!
Att BÖRJA samla ihop de skadliga generna - en eller några få syskonparningar - men inte fullfölja projektet, det är en bra metod att få fram sjukliga djur på.
- Redigerat 2021-11-01 07:56 av ariama
Jag håller med Grodan. En informativ bra text. Dock förenklad och många aspekter och svårigheter som är viktiga att belysa skulle kunna läggas till.
Lägg till, Alwyn!
Jag vill gärna ha en diskussion omkring det här, och avel över huvud taget. 🧡
Intressant läsning. Har inte jättemycket att komma med själv på just inavel men jag ser fram emot bra diskussioner!
Emma, medarbetare på Mus och Råttor🖤
#6 mmm fast jag åååårkar inte 😔
#8. Synd. Skulle vara trevligt om fler än jag skrev. Jag är ju långt ifrån någon expert på avel, än mindre långsiktig sådan.
Några viktiga aspekter jag inte betonade:
Det är mycket svårt att få långsiktig framgång. De flesta linjer dör faktiskt ut, förr eller senare.
Just på grund av svårighetsgraden krävs massor med möss.
Vad gör man med alla de som inte duger? Att sälja en massa undermåliga möss är ingen lösning.
Att jag själv ökat inavelsgraden så mycket beror på tre saker.
Pandemin. Den eller de hanar jag tänkt köpa "frös inne" pga isoleringen.
Då jobbar jag med det jag har. Kör lite olika "testlinjer", både så hög inavelsgrad som möjligt, och så låg som möjligt med de jag har. Men "uppfödningen" är mycket liten!
Syftet är "Kvällskurs hos mig själv". Nyfikenhet (som vanligt) och se vad som händer och hur det går.
- Jag planerar ändå trappa ner min uppfödning rejält! Och så sakteliga sluta, bara ha några få sällskapsmöss kvar (som får föryngra sig vid behov så de inte tar helt slut)
Jag har kunnat köpa in avelsmöss igen men har låtit bli. Nu kör jag på det jag har. Att de kommer minska är bara bra. (Och förhoppningsvis blir de bästa kvar längst)
Jag säljer ju inte heller möss pga tumörerna. Vilket också är något jag försöker jobba med, motståndskraft mot alltså.
(Däremot har jag några "typ fodervärdar". I "närområdet" för att kunna hoppa in vid behov av avlivning, samt få återkoppling.)
Det är intressant att SVA påpekade att inavel ökade tumörernas aggressivitet, medan jag inte upplever det så.
Alltså, möss är ju mer eller mindre drabbade, somliga har motståndskraft och lyckas man samla ihop de premisser som behövs så gynnas de ju av inavel tänker jag. (Handlar om tre olika genkomplex, så det är inte det lättaste)
Till sist vill jag framhålla än en gång, att när jag skriver handlar det enbart om mina egna tankar och slutsatser. Somliga av dem kan vara helt uppåt väggarna!!
Ingen får ta mina skriverier på annat vis!!!
Jag är väldigt kritisk och tycker inte att mina djur är tillräckligt bra utseendemässigt eller hälsomässigt för att bedriva hård inavel på och ändå är inte mina djur sämre än andra som bedriver hård inavel, utan det är JAG som helt enkelt ser en gräns. Eller jag ser rättare skrivet inte att det i längden faller sig bra ut och att jag snarare kommer att förlora på det.
Så jag försöker att hålla inavelsgraden lägre än jag gjort tidigare, då jag vill ha stora kullar och variation. Jag vill fortfarande kunna välja ut den bästa ur kullarna. Men jag vill inte att de sämsta i kullarna ska vara riktigt urdåliga. Jag kan inte med en sådan utrensning. Och faran är att det "dåliga" kanske inte är synligt. Så då är det lättare för mig att hålla mig till en slags linjeavel där inavelsgraden är lägre och jag kan sålla ut dåliga och bra på det sätt jag VET att jag kan.
En dag när jag har någon kull där alla är superbra och har ALLT det jag vill kan jag absolut fundera på att inavla den släkten för sig. Fast jag tror det är omöjligt att få ALLT på en mus. En mus utan fel?
Men det är för att det är JAG som gör den bedömningen. Jag är stenhård.
Det enda som kan få mig att vilja linjeavla eller para närbesläktade individer, är för hälsans skull faktiskt. Möss har generellt för mycket problem med tumörer idag så jag avlar gärna möss med sämre utseende om de har haft lång livslängd i släkten och ett trevligt temperament. För att bevara motståndskraften. Jag känner att det är där fokus bör ligga när läget är så illa. Så mina möss blir nog inte så vackra i framtiden.
Starta ny diskussion
