Agouti kan finnas i hur många nyanser som helst. En del vackra, andra gråaktigt urvattnade (inte min melodi).
Här är några från mig. Både "vanliga" och mörka (snudd på svart t.o.m. med satin, svår att fota) och med och utan rödhet.

En utställningsagouti (mkt svår att avla fram som riktigt vacker) har både bra rödhet och bra svärta, och kallas ibland för golden agouti.

Här en gammal bild på icke färgavlade möss. Agouti i mitten.

Svart kan väl bara vara svart, tänker man lätt. Men så lätt är inte färgavel, vilket den här bilden visar. På samma vis som tanfärg behöver färgavel för att bli vacker.

Rödfärg (egentligen brunröd, men med det gula färgämnet pheomelanin) är en mycket svårt färg att få fram. jag tror det är den svåraste varianten.
Det är ju gult som ska avlas rött, men som helst vill hålla sig " vanligt brandgult".

Att få gult riktigt gult, är också läckert, och lite svårt. Men "brandgult" är good enought. helt utan färgavel får den gula/röda färgen en blek beige-ton som i mina ögon blir utvattnat intetsägande.

Jag är ju en som gillar starka och klara färger. Och som tycker färgavel på möss är sååå otroligt intressant, och roligt!

#0: Björndalens Katrina ❤

Hon är ju nästan Golden Agouti…!!!

#4. Ja! Mitt sorgebarn!

Tuggade morrhår så det stod härliga till… Så tyvärr. Hon finns inte mer, och någon avkomma har hon definitivt inte.

Morrhårstugg är inget jag vill befatta mig mig - ett elände att börja lista ut vem eller vilka som tuggar, till att börja med. Sen vill jag varken ha någon mus ensamboende, eller med kamrater som saknar morrhår, eller få in det i linjen, ja du vet.
Men jösses så vacker hon var! Jag försöker få såna igen förstås, med hjälp av släktingar till henne.