Här en splash-tjej i silver agouti med mörkare silver-agouti-fläckar och lite agouti-strimmor. Jag tycker det ser gräsligt ut. 😁
Silver-agotui är inte "min färg". och med agouti-strimmor ser hon bara smutsig ut, stackars lilla. (syns visst inte på fotot)

Cinnamon splash har jag också. Inte heller min grej, då jag inte är så förtjust i "icke-färger", som blekta färger ofta är.

Men guud vilka läckra små sötnosar de där två grabbarna är! Hoppas att hans teckning förblir fin även som äldre. :)

Jo, det är faktiskt jätteläckert! I alla fall just nu.
I övrigt har jag besinnat mig 😊. Inga problem med "hur det ska gå", det vara bara min uppfödar-drifts sista dödsryckning.

Varför ska jag promt ha fler för? Det vet jag inte. Jag har ju två! De räcker i två år. Jag behöver inga fler.

Jag är fullständigt nöjd med hur det är och vad jag har.

13 dagar, små ögonspringor anas. Kritvita magar, förutom några små tanfläckar precis i gränsen mellan rygg och magfärg.
Har ljusat upp bilden lite, svårt att fota så färgen/färgerna syns.

Jag gillar inte Splash alls. En av anledningarna till att jag skulle sluta med möss är att det inte finns några Standardvarianter längre, utan bara massa splash som är genetiska fällor för mig.
Så jag kan inte förstå hur Splash är något som vill få dig att fortsätta. Fortsätt med sådant vi behöver istället.
Gör Black enfärgat tack. Behöver sådant.

Black enfärgat - hur kul är det liksom?
Splash tycker inte jag heller är något speciellt, men dessa grabbar jag fått är faktiskt lite speciella.

Svarta och bruna och fox.
Svart och chocolate i samma mus. Och så kritvit mage på det. Det är faktiskt läckert💖 och inget jag sett förut.

Men var lugn, jag kommer inte avla på det heller. Jag vill bara ha "mina egna möss", i fåtal, på sikt.

Att standardfärgerna tillhör sällsyntheterna är verkligen sorgligt! Instämmer helt och fullt. Vad är vackrare än en renavlad … black, t.ex. Extreme black engelsk typ … blir lyriskt vid tanken. Hade ju några en gång i tiden. Härstammade från Artlink.
En stor förlust när hon slutade.

Lite random bilder på grabbarna. De är tokigt långhåriga, men på väg att tappa bebispälsen så det blir väl ordning på det hela snart. Då får jag också se hur de ser ut, egentligen.

De har fått var sin bur, inte för att de bråkar, utan för att jag bor i ett annat hus och inte har koll, och det är lika bra att få det gjort. Däremot har de fortfarande sällskap. Får se om de kommer gilla det, eller bli stressade av det i framtiden.

Jag kan tänka mig att sälja ena, men dessa är skygga, pappan har sämre beteenden, och jag vill veta att dessa är bra först, vilket jag lär vara säker på först framåt hösten antar jag.

De är chocolatefärgade med svarta fält, och fox, men dålig fox (ej färgavlade) och svagt gulaktig rand mellan mag- och ryggfärg.

Egentligen är de inget speciella, men ganska gulliga ändå, och lite kul. Fast de gömmer sig för mig hela tiden, och gillar hittills inte när jag tar upp dem.

(Edit: blev en bild för mycket, orkar inte ändra. Kan också tillägga att jag inte klarar att skilja dem åt, annat än vilken bur de är i. De heter Pan och Panter.

#8: Väldigt söta och härligt lurviga, precis så som LH ska vara ❤

#8: Jättesöta! Man måste inte vara färgavlad för att var söt, som tur är. 💕 (Men kanske för att få klassas som snygg… kanske.)

Färgavel är en svår konst. Möss att tävla med, ha utställningar med.

Man kan tycka vad man vill om det, men vackrare möss än sådana finns inte.
Vackra. Ädla. Som att jämföra lurviga ponnys med ädla fullblod.

De ska egentligen inte jämföras alls med varandra, mer än man jämför hundar och katter i "skönhet". Det går ju inte.

De vackert färgavlade engelskypade mössen, de är så sällsynta numera. Jag hoppas det beror på tidsandan - vi begriper mycket mer nu, vad ett djur är och hur vi vill hålla dem (gäller inte fabriksdjuren tyvärr).

För sådär 50 år sedan var nog uppfödning och avel på modet, särskilt i England, och gällde möss, undulater, duvor, m.fl. smådjur. Utställningar och stor ära!

Hundratals möss i små lådor i uthus, regel nummer ett: Ruthless elimination" och "Inevitable threw-outs". Nä tack.

Men konsten och utmaningen kvarstår, om än att resultatet blir i lägre grad, med mer "mänsklighet" i uppfödandet. När det är tävling så säger det sig självt att det blir svårare ju närmare toppen man kommer. och kanske även mer hänsynslöst.

Jag slutar aldrig aldrig aldrig hänföras av de vackraste varianterna! Aldrig!
Lika lite som jag slutar hänföras över den tillit och glädje de ger mig, när de får vara de de är.

Den allra vackraste musen som "mår dåligt" (av gener eller boende) ger mig magvärk. Ändå går det att ha kvar "de vackra"! Med lite mer kunskap och lite mindre "slarv-avel". Som sagt, det är en konst och inte alltid lätt.