Det är en bra fråga, tyvärr är det inte många kvar som har hållit på länge, eller ens "ett tag". Hoppas några svarar!

Avelsplaner och -mål har jag nog på ett vis haft samma tankar om, i stort. Det som förändrats är kunskapsnivån, och erfarenheten.

Kunskap är en sak, det är teori. Erfarenhet är vad som fungerar i praktiken. Det kan skilja sig rejält. Båda delarna har förändrats och vuxit enormt från var jag stod när jag började.

Bakslagen? Att avliva en kär liten vän i förtid på rund av olycka, eller att ta tillbaka en mus med tumör för avlivning i förtid, av en ledsen nioårig pojke - då går hjärtat sönder en smula.

Hur jag hanterar det? Jag hanterar det helt enkelt. Jag har gjort mitt val - jag föder upp möss för att jag vill. Jag vill lära mig, få erfarenhet och kunskap (vilket ju är vad jag fått) och jag har en djup kärlek till både mössen och aveln i sig, som överskuggar allt.

Sorgen är kärlekens syster, sägs det. Ingen kärlek utan sorg, men kärleken är störst och är det som blir kvar.

Kanske handlar det till stor del om vad jag har för förväntningar. Jag förväntar mig inte en sorglös tillvaro, livet är inte så. Men jag tar tillvara livets glädjeämnen och slukar dem i stora njutningsbara klunkar - de är ingen självklarhet!

(Det räcker med att se hur världen ser ut där ute för att jag inser hur gynnad jag är, här i "världens hörn", i min egen lilla tillvaro med solsken, barnbarn, blommor och möss 💖)