Jag önskar Svenska Musklubbens död.
(Och ja, den är ju så gott som död i nuläget.)

Sedan önskar jag den återuppstånden, som Fågel Fenix ur askan, med nya generationer människor, nya idéer, en NY SYN på vad ett djur ÄR, en ny syn på … hur relationen mellan mellan människa och djur kan och bör vara!
Jag fyller 75 år i år. När jag var barn spelades ”Vad tar ni för valpen där i fönstret? Voff, voff” i radion. Ja, så sålde djuraffärer hundar, valpar i skyltfönster.

I skuggan av krigen var militären en grundbult i samhället. Människor, hästar och hundar skulle lyda auktoriteter, omedelbart. De som gick på ridskola under 60-talet, drillades hårt.
Ordet ”relationer” var inte uppfunnet. Än mindre i samband med ”själlösa djur”.

Jag anser att vi fortfarande i vissa sammanhang lever i dess efterdyningar, även om mycket också har förändrats.

Uttryck som ”dum som en höna”, och ”fem sekunders minne” om en guldfisk, lever fortfarande kvar.

Nya generationer kommer med nya erfarenheter, en annan uppväxt ger andra tankar. Vårt samhälle har mjuknat oerhört, även fast det just nu verkar gå åt motsatt håll.
Psykologin har tillkommit och normaliserats, människor först, sen spiller det över till djuren.

Inte mycket har spillts över mössen än dock.
Hundar är de första djuren som mer generellt fått ta del av vår ökade medvetenhet om psykologins delaktighet i våra liv. Kunskapen ökar exponentiellt.

Antalet böcker om hundpsykologi, ur hundens perspektiv, ökar också, byggda på forskning och vetenskap. Resultat?
Ökad förståelse och bättre relationer. Ömsesidiga relationer, åt två håll.
Vi får två perspektiv, inte bara ett (vårt eget).

Finns det egentligen någon större tillfredsställelse och lycka i livet, än väl fungerande relationer?

Det minskar inte heller vår egen lycka att önska andra levande varelser, människa som djur, ett liv som känns meningsfullt. (Att ha den inre friheten att kunna önska andra det, så är det inte alltid tyvärr)

Idag vet vi att djur har känslor. Självklart säger många, och så går vi ut i naturen och kopplar av med ett metspö med krok. Som de goda människor vi är, pillar vi sedan bort kroken och kastar tillbaka fisken.

Men mössen var det. Behövs det böcker om muspsykologi? Kanske.

Det är KUL med avel, med genetik, med alla dessa färger och typer och hårlag som vi kan få fram. KUL! För oss.

Ju bättre (oavsett mål) möss vi vill få fram, desto fler möss behövs i vår avel. Ju fler möss desto svårare att få plats med alla. Det blir många burar, och då måste de av nödvändighet vara små.

I engelska avelshandböcker framhålls till och med ”ruthless elimination” som avelsmetod för att få resultat, dvs vara vinnare på utställningar.

Ju fler möss, desto mindre tid att umgås. Behöver de det? Behöver de vårt umgänge? Vill de ens ha det?

Ja, det är där jag anser att vi, i vår okunnighet, missar något väsentligt, och det gör mig sorgsen.
Många hundentusiaster har funnit kunskapen, i relationen med sina hundar. De upptäcker hundens själ. I ömsesidighet. (Ibland behöver man upptäcka även sin egen själ för detta.)
Givetvis är relationen med en hund mer djupgående än med en mus. (obs ordet med, inte till)

Men hur vi uppfödare håller våra möss, ja, gemenskapen går oss fullständigt förbi! Vi föder upp möss, och dödar deras själ. Deras ”spirit”, deras livsandar. Det som får oss att mötas, ”själ till själ” – för jag lovar, det går att mötas på detta vis, inte bara med en hund, eller häst, eller andra stora djur, det går även med en liten mus!

Det behöver inte vara ömsesidig kärlek, men det handlar om att SE den andre! Att se in i den andres ”själ”, därför att den andre visar den för oss. Både att den har en själ att visa upp, och att den VILL visa oss.
Den har den tilliten att vilja, för vi har en ömsesidig relation som inte i första hand bygger på mina behov och min kontroll och min vilja. Vi törs se varandra.
Och ja, jag talar om en mus här.
Det är magi.

Okunnighet? Ja, vad menar jag med okunnighet? Ännu inte upplevt, erfarit, förstått?

Människans största okunnighet är att vi inte vet vad vi inte vet. Självklart, eller hur. Men vi vet inte ens att vi inte vet. Egentligen lika självklart, men det ställer ofta till det för oss, personligt och som mänsklighet.

Vill mina möss ha mitt sällskap? Mitt svar blir ett rungande Ja!
De tycker det är såå roligt! De blir såå glada! Så pigga och busiga, spralliga och … ja, lyckliga.

Det är roligt – men … är det möjligt för mig? Inte alltid. Det är mycket lättare, för mig, att avla bort deras själ…

Vad händer med mössen, inombords, när jag ”avlar bort deras naturliga livsande”? Jag vet inte, jag har ingen aning! Men jag har svårt att tro att det kan vara livskvalitet jag ger dem.

Det enda jag vet, är att de, rent naturligt, HAR denna ”livsande” – och att detta kan medföra ren magi när jag får äran att uppleva detta med dem, tillsammans med dem. Se det hos dem. Som lyckan i att vara med en lycklig frimodig hund.

I början av min uppfödning, för 20 år sedan, hade jag tanken att avla möss ”tama som hundar”. Då visste jag inte ens det jag vet idag, om hundar! Än mindre om möss.