Varför har jag då alltid tänkt i termer av domesticering, ända från början när det gäller min egen avel?
För att det första jag tyckte mig upptäcka, var möss som jag inte ansåg var ”domesticerade”.
Det andra jag tänkte var att tammöss inte är fullständigt domesticerade.
Numera tänker jag att domesticering handlar om till vad man domesticerar djuren.

Det absolut övergripande antalet möss finner man i världens laboratorier. Det rör sig om miljoner möss som förbrukas årligen. (10-20 miljoner råttor och möss/år är en siffra jag finner)

Många av mössens varianter kommer ursprungligen från labb, och sedan har olika uppfödare i världen tagit fasta på dem för att utveckla färger och varianter vidare.

Här är ”hanterbarhet” en aspekt, men ”sällskapsdjur” är inte intressant i sammanhanget, och pyttesmå burar en nödvändighet.

Så ”inte tillräckligt domesticerade” blev min slutsats. I bemärkelsen att interagera med människor och kunna ”utveckla sig själva” i samverkan med människor. Och jag försökte mig på den sidan själv i stället.
Men med en sådan inriktning på aveln medföljer vissa problem.

Inte att möss inte passar som sällskapsdjur (förutom att den ringa storleken ställer till problem), utan att de både kräver mycket mer av mig som människa, och att det helt enkelt inte finns någon ”marknad” för sådana.

Sällskapsmössen behöver andra förutsättningar än ”de vanliga burmössen” som vi mestadels håller oss med.

Min tanke när jag närmare lär känna de möss som utvecklas som sällskapsmöss mer än burmöss, är … vilka behov har alla dessa burmöss som finns, egentligen? Under ytan? Hur missförstådda är de?
(att de överlever är ju tydligt, det brukar våra husdjur göra)

Att de är ”domesticerade” till att klara sig utmärkt i sina små burar, okej. Men vad är det vi ”kväver”? Av livslust och livsglädje?
Vad ska de liksom göra där? Hur ska de ”utveckla sig själva”?

Intresset för möss som hobby gäller i första hand avel, sällan sällskap. Jag säger inget emot det!! Det är roligt, spännande, och lärorikt på tusen olika vis. Och det är ”beroendeframkallande” (jag vet).

Den snabba generationsväxlingen ger avels-erfarenheter som inte mycket annat kan ge, om man håller på ett tag och är intresserad av vad som händer i avel med många generationer.

Varför hund – och inte katt?

När jag pratar om mössens domesticering, jämför jag hela tiden med hund.

Hund är det djur som vi har levt samman med längst av alla husdjur, och det har varit domesticerat sedan ”tidernas begynnelse”.
Det finns inget annat djur som vi kommer så nära! Hunden lägger sin själ i våra händer! Och vi vår i dess tassar.

Vår förståelse (och tolkning) av hundar är inte bara inlärd, utan det finns en djupt rotad biologisk och genetisk aspekt som formats under tusentals år av samlevnad (koevolution).
Det är denna förståelse som jag vill använda som brygga till ökad förståelse även när det gäller andra djur, som t.ex. mössen.
Det finns såå många likheter i mössens "varande" som är alltför lätta att missa.

Och så det där med tolkning igen.

Som Elin Vattnadal så klokt säger: Först observerar man, sedan tolkar man.

Okej, men sen?
Vad ska vi tro på, respektive inte tro på?
Tolkar jag rätt, tolkar jag fel? Det jag hör/läser, tolkar denne rätt eller fel? Förstår jag på rätt vis eller fel vis?
Hur ska jag kunna veta det?

Att förändra ett ”troende” (egentligen något jag VET) låter sig inte göras hur som helst, vilket är som det ska det med.

Vad ska jag tro på?
Vad klarar jag att tro på?
Vad vill jag tro på?

Ofta handlar det om vad jag har lärt mig. Rätt eller fel, det ligger där som en klump; en startbräda eller sten. Ska jag gå vidare? Stanna kvar? Förkasta?

Vi har en inneboende tröghet. Det finns en inneboende tröghet i det mesta, återigen exakt som det ska vara. Alternativet är att bli som ett rö för vinden, hatta hit och dit i tro och ”vetskap” utifrån information jag serveras i stunden. Det går ju inte.

Först innan jag skriver något annat, alltså… är detta en favorit i repris? Känns som om du redan publicerat precis denna, även under samma rubrik… hm..

Är inte domesticering det vi uppfödare pysslar med?
Vi är flera som har tydliga mallar för vilka beteenden och utseenden vi vill ha och väljer att avla vidare på de individer som passar vår mall. Det är väl domesticering?

Direkt från wiki.

Det finns en betydande skillnad mellan begreppen tam och domesticerad. Domesticerad avser en hel art eller ras, medan tam kan vara en enskild individ. Människan har tämjt tusentals djur som aldrig blivit domesticerade. Till dessa kan elefanter, giraffer och björnar räknas. Likaså finns det exempel på djurarter som är domesticerade, men ändå i egentlig mening inte tama, som honungsbiet.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Domesticering

#4. Jo, jag har skrivit på samma tema många gånger. Domesticering har ju varit min tanke i 20 år. Och "som små hundar" har varit min paroll.

Själv tycker jag ju att detta har en lite annan vinkling. "Gammal skåpmat" brukar jag inte orka skriva om, och jag skriver ju när det i botten handlar om sådant jag själv behöver bearbeta.

Om du tycker det blir för mycket, eller inte platsar in här, så är det helt okej om du tar bort det! Eller, jag tar bort det om du vill. För mig har det fyllt sitt syfte. 🙂

"Vi är flera som har tydliga mallar för vilka beteenden och utseenden vi vill ha och väljer att avla vidare på de individer som passar vår mall. Det är väl domesticering?"

Ja precis! Det är det jag menar. Att domesticering alltid speglar uppfödaren. Och vi har alla lite olika idéer, vilket är precis som det ska vara!
(bland annat ger det en bra mångfald)

Milemule. Tack för ditt wikibidrag. 😘

Och tack båda för svar.