Den perfekta buren (Ett litet kåseri)

Mandymoo skrev i ett annat inlägg om "den perfekta buren" att när man väl har skaffat/fått/gjort en bur man tycker är perfekt, så finner man alltid något som man önskar förändra efter ett tag.

Jag tror det kräver en oerhörd erfarenhet för att skapa en bur som verkligen är "perfekt". Det är så många små detaljer som man behöver ha kunskap om redan från början, som annars dyker upp med tiden; små störande moment som man inte tänkt på, eller bara detaljer som kan förbättras.

Jag gjorde en gång Den Perfekta Kaninburen! Som ni säkerligen vet vid det här laget, avskyr jag små burar. Nu hade jag en vision om hur jag önskade att mina utekaniner skulle ha det.

Ganska mycket erfarenhet hade jag med mig i bagaget. Till exempel skulle varken räv, grävling, katter eller duvhök få komma åt mina skyddslingar. Buren skulle vara en inhägnad på marken, inte kunna gå att gräva sig in (eller ut), och det skulle kunna gå att stå rak i den.

Jaha, idén hade tagit form, och jag kan vara både praktisk, handlingskraftig och händig när jag börjar. Mina barns far ägde en stoooor svets, bravo! Nää, inte han, jag kan själv! Minsann! Inte för att jag gjort det varken förr eller senare, och dessutom är livrädd för svetslågan och gaserna som jag tror ska explodera. Men får jag en idé i huvudet är det inte mycket som kan hindra mig (så länge jag slipper uppvisa husmoderliga talanger).

Efter att ha inhandlat material på byggmarknaden - som de fick köra hem till mig - det var liksom inga "små" grejer, jag avskyr små burar som sagt - satte jag igång. Jag bor på landet på en gård. En åker beväxt med vall, utanför huset, var helt perfekt. Arbetsglädjen var stor och svetten lackade.

Sedan stod den färdig, min skapelse, och kaninerna fick flytta in.

Tyvärr fungerade det inte riktigt lika bra som jag tänkt mig i min fantasi. Först och främst blev det ganska snabbt en "bajshörna" som inte var lätt att göra ren. Urinen blötte ner och geggade även bajset, och allt gick ner i jorden och stannade kvar. Ur parasithänsyn var det knappast bra, inälvsparastier framför allt men även fluglarver och annat, klarade jag inte av att hålla borta.

Sedan kunde jag bara komma in i deras hus från utsidan, via lucka i taket. När jag hade ungar som ännu inte var tama, sprang de in i huset när jag var i buren, och ut i buren när jag var i huset. De blev inte heller tama.

Faktiskt var det bara konstatera att bygget var ett fiasko… men riva det igen? Min rovdjurssäkra, rymningssäkra skapelse? Haha! Eller som min väninna fascinerat uttryckte det, med stora uppspärrade ögon, när hon första gången fick se den: "Titta! Ett nytt Auswitzsch!"

Några år senare blev jag äntligen av med det hela, när grannen kom med sin stoooora grävskopa och lyckades slita upp det och få det i bitar. Att han gjorde det åt mig, berodde på att han ville åt armeringsjärnen som jag lovade honom att ta - om han kunde!

En dag ska jag skapa Den Perfekta Buren även åt mina möss. Förhoppningsvis ska den inte vara lika svår att demontera igen om den inte blir till belåtenhet.

Men erfarenhet har jag i alla fall skaffat mig! Även om det kanske inte blir bättre burar av det.