Idag när jag gick in i mitt rum - som har blivit mer mina djurs rum än mitt eget, så hälsade jag glatt på mina råttor i tjejburen - och upptäckte att "hmm, det saknas väl någon?" Jag såg mig omkring, och att jag inte hade märkt det innan var ett under; nedrivna böcker, cd-skivor, utriven mat och alspån, med mer. En svinstia var snyggare än mitt rum, men allt det kunde jag ta. Allt det, men så fort jag kopplade att "f*n, någon råtta är ute" så svängde jag runt och tittade mot Rasmus "låda"(han bor inte i en bur eller ett terrarium för ögonblicket då jag var tvungen att snabb-skilja grabbarna åt för närmare en vecka sedan), och såg till min förskräckelse att locket var på glänt.
Jag visste nästan säkert vad som väntade mig när jag lyfte på det, men det kom ändå som en chock. Min älskade lilla Rasmus som just hade blivit så social, som satt och såg på tv med mig och min mamma om kvällarna, som hälsade så glatt så fort jag lyfte på locket som om han väntade mig. Hans vackra lilla själ var borta, det var bara kroppen kvar. Kroppen var någorlunda hel, men huvudet var upprivet. De honor som var ute, hade ätit upp det proteinrikaste som finns på ett djur, nämligen hjärnan. Det känns så fruktansvärt! Rasmus har funnits hos mig sedan han föddes!
Sju råtthonor av elva hade rymt ut ur buren. Sju stycken, varav en eller flera har dödat en liten mus som inte hade kunnat fly någonstans. Jag kan inte ens föreställa mig den rädsla han måste ha känt när det kom in stora råttor till honom.

Om ni undrar hur råttorna hade rymt, så hade de lyckats gnaga lös hönsnätet som är för "mathålen" i fågelburen och pressa sig där igenom. Jag kan inte sluta beskylla mig själv över vad som har hänt, trots att jag ju vet att det egentligen inte var mitt fel. Egentligen inte, men samtidigt så var det ju det. Om jag hade gått in tidigare på dagen så hade jag kanske upptäckt råttorna innan de hade tagit sig in till Rasmus. Om jag bara hade tagit i beräkning att råttorna hade kunnat smita ut ur buren. Om. Om, om, om. Jag kan inte göra något ogjort, men det känns bara så vidrigt hemskt, och jag hoppas att ni förstår precis hur jag känner?

Nu är min lilla muspojke begravd under en stor tall i skogen bakom oss, precis bredvid en åker med havre där det finns tusentals möss. Så spring fritt min lilla Rasmus, och vet att du är saknad. 
/Moa