Igår, den 12/10, var jag tvungen att avliva min möss Maud och Myrten. De var systrar och de uppnådde en ålder på ett år och sju månader.

Myrten fick ett par veckor sedan en knöl bakom ena frambenet. Jag tänkte ju genast att det var en tumör och jag gick till en veterinär. Men hon sa att det bara var ett hematom (en blodutgjutelse) och att det skulle gå över. Otroligt lycklig åkte jag hem med mössen. Men knölen bara växte och växte och skulle jag väntat ett par dagar till så hade hon inte kunnat gå. Jag har en gång lovat mig själv som husdjursägare att aldrig låta mina djur lida i onödan för att jag inte kan skiljas ifån dem. Så jag insåg att det var dags för lilla Myrten. Och för Maud. Som ju egentligen var helt frisk. Men att hon skulle bli ensam var ett hemskt alternativ och att ge henne ett nytt hem var inget jag ville heller. Hon var en mycket blyg mus och mycket beroende av sin syster och hon var ju dessutom ganska gammal. Men det var HEMSKT ändå att göra så mot henne.

Sorgen och saknaden. jag är så otroligt ledsen över att ha förlorat dem. Att inte få komma hem och kolla om de är vakna och sugna på att umgås. Att inte få stå i köket o laga mat med två intresserade möss vid fötterna. Och som väldigt ofta (mest Myrten) klättrade upp via byxbenet för att få smaka på det man lagade. Att inte behöva kolla igenom soppåsen innan man slänger den efter Myrten som ofta fanns i den. Att inte efter en fest eller krogen få komma hem till ett lugnt kök med två möss som kunde springa omkring på en.

Att inte få vakna och höra hemtrevliga läten från köket där Maud gnagde ner tidningspapper och annat i molekyler.

Oh det är så mycket!

Deras olika personligheter. Maud blyg och vild men så fin och rolig ändå. Myrten med ett otroligt lugn och stort intresse av att umgås.

Som musägare får man höra så mycket dumt. "jaha har du möss.. har du dom i ventenskapligt syfte eller?" "varför fäster du dig vid något som bara blir två år?" " Åka till veterinären med möss? Dom är väl bara att slå i huvudet och köpa nya" O.s.v o.s.v..

Och råkar man säga att man har möss så ska alla plötsligt mala om alla hemskheter de vet som hänt med möss. Om hur katten gjorde det och det och barn som gjorde så och så. Och alla berättelser resulterar i hur musen dog på ett eller annat sätt. Varför i hela friden skulle jag vilja höra det? Jag berättar väl inte om gräsliga saker som hänt katter, hundar eller hästar för folk som äger de djuren.

Idag gjorde jag rent i deras akvarium som de kunde gå hem till när de skulle sova och det var så sorgligt att ta bort körsbärstomaten som de ätit lite av. Säkert Myrten som älskade att jaga runt efter körbärstomater på golvet för att få hål på dem. När hon väl fått första hålet så åt hon lite av den men roligast var nog att just få hål på den.

Att slänga den vinkartong som de intrett med tidningspapper, bomull och presentpapper var hemskt. Och absolut mest hjärtskärande var att slänga den kartong som de haft sedan första veckan som var proppad med små små flisor papper och annat och som de nästan jämt sov i.

Jag kommer med kärlek att titta på de nästan perfekta fyrkanterna som Maud gnagt i kökstapeten. Och med glädje att minnas Myrtens tillgivenhet och smattrande gång över köksgolvet.

Nu kommer jag inte kunna ha möss eller andra husdjur på ett tag. Jag är gravid och jag tror inte på kombinationen små djur och små barn. Även om barn inte menar något illa så råkar möss och andra smådjur illa ut alldeles för ofta.

Men i framtiden ska jag absolut ha möss igen.

Men jag kommer aldrig, aldrig att glömma Myrten och Maud.

Förlåt att det blev ett långt inlägg. Men tanken på att det finns andra musmänniskor här som kanske förstår vad man känner känns bra.