Uppfödare? Jag? (lååångt)
Uppfödare… eller?
Ja, vad är jag? Vad vill jag, vad är mitt mål?
Jag har tio år på mig, har jag sagt från början. Så numera är det nio.
"Så lång tid behöver det inte ta, ibland förstår jag inte hur du tänker" sa Grodan åt mig.
Ja, hur tänker jag? För mina "tio år" står jag fast vid. Och nej, jag upplever det inte som en begränsning, utan som en förutsättning. Varför då? Vad är mitt mål?
Tja, "målen" är lite olika… dessutom lär de förändras under tidens gång. Men målet nr 1 är "Jag ska lära mig!" Mitt första mål handlar om min egen kunskap.
Och jag älskar det. Jag älskar när jag får kunskap om sånt som jag vill ha kunskap inom, och är djupt nyfiken på.
Mål nr 2 är "Resans gång!" och den inre tillfredsställelse, lycka, och känsla av "rikedom" som jag har ihop med mina möss.
Men dessa två första "mål" delar jag nog med alla andra uppfödare.
Så, det är mera. Att "lära mig" för mig, handlar inte bara om "yttre kunskap" utan i allra högsta grad om inre kunskap. Jag behöver helt enkelt få göra mina egna misstag. I lugn och ro. Eller, med andra ord, få erfarenhet.
Så det är det jag håller på med. Skaffar mig min erfarenhet.
Och ja, erfarenhet är alltid viktigt, och det slutar man aldrig att få mera av, liksom kunskap inte har någon gräns.
Men till skillnad från "de erfarna" uppfödarna, som har sådär 15 - 20 års erfarenhet, har jag 0. (1 nu)
Jag har mycket kunskap med mig i bagaget. Och jag har även mycket erfarenhet med mig vad gäller djur i allmänhet. Men när det gäller mössen, och framför allt planerad och selekterad långsiktig avel, och att lära mig se skillnad mellan bra och dåliga djur, så saknar jag erfarenhet.
Jag kan ju köpa in fina avelsdjur, ställa ut dem och få utmärkelser, och avla vidare på dem - och kanske "förstöra" andra uppfödares fina linjer och avelsarbeten som tagit många år att uppnå. Sånt är inte så svårt. Och det är också ett sätt att få erfarenhet på.
Och jag vill börja från början.
Om de möss jag har nu, kommer att ingå i min framtida avel, det vet jag ingenting om. Men det är de jag "jobbar" med nu. Och jag provar mig fram.
Vad vill jag då ha för mus, om tio (nio) år?
Ja, då ska jag ha "min älsklingsmus" (i en stam) som jag är helt nöjd med. (Obs. "nöjd" och "felfri" är inte samma sak)
Vad färgen/färgerna kommer att vara, det vet jag inte, och det är inte viktigt just nu. Men jag vet vad jag önskar av den. Och det är i första hand ett beteende!
Jag har någon sorts inre vision - och den baserar sig på beteende. Hela min inre vision baserar sig faktiskt på … de möss jag hade för 40 år sedan, och relationen jag hade med dessa möss.
Lite grann tänker jag, att dessa "urtyper" av den svensktypade musen, är en utrotningshotad "lantras", liksom det finns så många andra hotade lantraser av t.ex. höns, kor, hästar, getter, mm, mm.
Exempelvis försvann de lokala "lantrashönsen" när storproduktionen av värphöns tog fart, och alla skulle ha "de moderna" hönsraserna som var framavlade för att värpa extra mycket. Bara några "gamla envisa konstiga stofiler" vägrade skaffa dessa nyheter, utan höll envist kvar vid sina gamla djur.
Dessa "envisa gamla konstiga stofiler" blev sedan hjältarna i historien. De "moderna" djuren, oavsett häst eller kanin eller höna, visade sig ha sina genetiska brister, när man avlat så hårt på endast en specifik egenskap. De ursprungliga lantraserna var sedan långa tider tillbaka väl anpassade för de lokala förhållandena, både vad gällde friskhet, sundhet, härdighet, temperament, avelsförmåga, osv.
Så, den svensktypade musen, så som jag minns den, har jag inte sett idag! De engelsktypade är helt annorlunda. De "rent" svensktypade är nära, men ett och annat brister. Främst vad gäller "aggression" men också typ och storlek…
Mitt fotoalbum från sommaren 1967, mina första möss. (större bild i länken)
Å andra sidan - hur ska jag kunna minnas hur mina möss var, för 40 år sedan! Jag har som sagt bara en inre vision, och jag försöker följa den. Vart det hela tar vägen "om tio år" det vet jag inte. Men min vision kvarstår i alla fall! Och min lycka kvarstår.
Å tredje sidan - det har knappast förekommit någon riktig avel på min barndoms svensktypade mus. De har nog till stor del hållits vid liv av stora portioner okunskap. Ormmatsuppfödare, djuraffärer som inte särar på könen, ägare som inte förstår att honor och hanar ihop resulterar i en ständig ström av ungar, ägare som tar någon kull för att det är kul med ungar, osv.
Men jag vill inte kalla mig "uppfödare". För jag har så få djur att sälja, eftersom jag inte vill sälja djur som är aggressiva, rädda, eller med starkt flyktbeteende. För de är inga roliga vänner och husdjur. Och många av mina ungar har dessa defekter. Fast, många av dem som har dessa "defekter" är dessutom djuren med stamtavla från uppfödare…
Ändå, när någon av "de stora" och erfarna uppfödarna säljer ett "dåligt djur", kan det för "vanligt folk" vara ett mycket bra djur. Mina dåliga djur är tyvärr - dåliga.
Men jag får motsatsen också, och där hittar jag delar av sånt som ingår i min vision. Och det är det jag jobbar vidare på.
Dina barndomsmöss ser ut som minimöss! (bara en snabb reflektion sådär)
Ja, jag tänkte på det när jag tittade på fotot, som för övrigt är det enda jag har på dem. Men de var inte minimöss.
De var inte fullt så små, de hade lång svans, och så till sist … de var söta!
…vilket betyder att jag … ähum … 
… tycker minimöss är fula…
Jag praktiserade i en djuraffär, och fick med mig en mus hem när jag slutade - åh vad lycklig jag var.
Alla möss såg ut sådär då. Svartvita alltså, och de kallades för "dansmöss". De fanns i djuraffärerna och såldes som "husdjur", inte som ormmat. Jag tror inte det var särskilt vanligt att folk hade ormar då.
Några rödögda vita såg jag aldrig. Inte några andra färger heller.
Först hade jag min hona jag fått. Strax köpte jag en till, i en annan djuraffär. Hon fick sedan fyra ungar - alla honor.
Jag hade dem alla lösa i en kartong jag gjort i ordning i mitt rum. På nätterna var de lite överallt 
men varje dag sov de så sött i sin egen sovlåda som de hade.
Fortfarande har jag några böcker på vinden som är gnagda i kanterna, som ett litet minne…
Jag har en bekant som även hon hade dansmöss när hon var liten. Fast hennes var dansmöss, dvs gick i cirklar eller gungade. Var dina oxå riktiga dansmöss, eller kallades de bara dansmöss?
Enligt L80 räknas väl alla som tar en kull för uppfödare!
Jag håller med lite grann om den svenska musen. Den lever längre och är friskare. Vidare verkar de i alla fall hittills ha bättre temperament, då det är vanligare med hanar som kan gå ihop på svenska linjer. Men det går ju att jobba fram på de engelska med, kanske…
De engelska är vackra, men jag föredrar fortfarande de svenska. Tycker att även en svensk mus kan vara vacker och proportionerlig.
Om man temperamentsavlar, dvs allid avlar på bra temperament, på det bästa man har, så blir mössen bättre. Det tar lite tid, men resultatet kommer. Man får väl som uppfödare helt enkelt bestämma sig för vad som är viktigast. Vill man ha lugna och trygga möss, avlar man aldrig på rädda och springiga. Rätt enkelt, om man bara vet vad man vill ha!
Öhhh, trött på morgonen. Var uppe halva natten för att hinna med fiskarna oxå…
MVH Elin
Medarbetare på spetsar och urhundar. VD på Draghundcenter
Jag har fått lära mig att Dansmus är ett sjukdomstillstånd, är det så? Folk överlag som tänker på dansmöss tänker på albinos verkar det som.
ja, "dansmus" är en sjukdom.
Mina möss var inte sjuka på något vis, tvärtom friska och sunda och inte det minsta "snurriga". Det var bara det officiella namnet på de möss man köpte som keldjur: Dansmöss. Och för mig är de för alltid förknippade med friska svartvita små oerhört trevliga möss.
Men just den färgen lockar mig inte idag. Det är sättet och temperamentet och "relationen" jag vill ha.
Tror jag… Vad min "älsklingsmus" blir förn åt vet jag inte. men nog blir det en svensktypad som är mycket snäll och "pålitlig" i alla väder.
Faktiskt är jag inte det allra lilla minsta intresserad av en vacker utställningsmus - om den saknar "tillgivenheten" och "pålitligheten". "Rassel-möss" är det värsta jag vet. Efter dem som bits förstås. Såna tänker jag absolut inte ha - i förlängningen!
"Rassel-möss" kallar jag dem som blir så rädda för plötsliga djud och/eller rörelser så det bara säger "rassel" så är det borta. Även om de är tama och gärna kommer upp i handen, kan de vara "rassel-möss" i alla fall. Min vackra, fina, älskade Aura t.ex. 
Och flera andra.
Jag får flera rassel-möss i många av kullarna, och även flera "kolugna" Det är inte svårt att gissa vad jag prioriterar.
*ler* antar att du föredrar samma som jag .. rasselmössen … dom kolugna är ju inte så roliga - ingen sport att fånga in …. ligger bara i handen ;)
Tralalalaaaa *skuttar vidare bland tomtar*
Nej, jag gillar inte rassel-mössen. De är nerviga. De är "bara nerver" på hela ytan oavsett om de är tama och sedan sitter stilla i handen.
Däremot gillar jag de som är pigga och goa och nyfikna och glada. De är inte heller svåra att "fånga in" eftersom de kommer när jag lockar på dem. Även om de ibland roar sig med att "smita" för att exempelvis få springa ännu ett varv fritt på golvet.
Brioche och Blanche är de möss som nog står mitt hjärta närmast, i sina sätt att vara.
I artikeln i sista Husmusen finns mitt kåseri om Blanche Busmusen, det är sånt jag gillar. Bus, egna initiativ, "överraskningar", inte det minsta nerviga - men pigga, glada, nyfikna, "en-mans-hundar" - de kommer till mig överallt, men vänder resolut ryggen till främlingar för de intresserar dem inte.
Och de älskar att ha kontakt med mig.
Jag var lite ironisk… självklart så gillar du precis som jag o alla andra inte den typen av djur oavsett art… man vill ju ha dom sociala, pigga och nyfikna men samtidigt vldigt keliga o kontaktsökande…
Nu har jag en råtta som heter Transparente Blanche… kommer å tänka på dig amaira om jag ska kalla henne Blanche… får väl kalla henne skruttet… hihi
kalla henne amaira ;)
Kalla henne Transan - så blir det inga förväxlingar… 
usch då, nä fröken äpple får det bli
Min Blanche hälsar att hon inte alls tar illa upp om din Blanche kallas för Blanche!
Blanche är ett fint namn tycker jag - så mjukt och vackert
blanjsch
Starta ny diskussion
