Tankar utifrån Vetenskapens Världs program nr 18, om hundens domesticering.

För mig, talar det här programmet om vad jag sysslar med, i min avel, och vad det är jag vill. Och vad jag saknar hos mössen, och varför.

För mig, får jag också mitt eget svar på en av anledningarna till min "opposition" mot utställningar och dess konsekvenser.

OBS jag är inte emot utställningar, jag önskar bara ett bredare synsätt, och en större medvetenhet om vad det är vi gör när vi avlar utifrån utställningsmeriter.

Det är är förstås enbart mina egna tankar som följer nu, och inte alls något jag kan "bevisa".

Är tammöss domesticerade?

Ja, tror jag de flesta svarar, som håller på med möss. Många kriterier stämmer ju så väl in. De har avlats av människor i över hundra år - de vi har nu alltså, de har avlats i kanske tusen år på olika platser i världen.

Exakt varifrån våra tammöss kommer ursprungligen har jag dålig koll på, men att Abbie Lathrop (Massachusetts förra sekelskiftet) har ett finger med i spelet, vet jag.

http://library.jax.org/archives/personal_papers/lathrop.html

http://www.informatics.jax.org/morsebook/

Miss Abbie Lathrop var inte ensam om att börja föda upp möss för hobby i slutet av 1800-talet, men det blev hon som försåg laboratorierna med möss, och hade ett samarbete med med den gryende "djurförsöks-vetenskapen" i början på förra århundradet.

Hon lär ha haft uppåt 11 000 möss och huvuddelen av dem kom från viltfångade möss. Jag tror att även en del var importer från Kina, eller var det Japan, men jag vet inte.

Intresset för avel växte ju fram under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, inte bara när det gällde möss, utan överlag. De Mendelska Lagarna var nyupptäckta, och folk hade dessutom en social möjlighet som de aldrig hade haft tidigare i historien.

_Flertalet av våra hundraser har ju faktiskt utvecklats enbart under de senaste 100 åren! Inte alls under "tusentals år" som man kanske tror. _Det är domesticeringen som pågått så länge, vilket är en helt annan sak!!! Fast de förstås hör ihop, vilket vetenskaps-programmet tydligt visar.

 Jag hade möss i min ungdom. "Dansmöss". Goa söta tama möss, som "sprang lösa" i mitt rum (faktiskt!). De hade en öppen kartong som de bodde i, men denna kunde de gå som de ville ifrån, och gjorde så varje natt.

Varje morgon sov de alla sött i sin sovlåda igen. Snuttisar!!!

Sedan hade jag någon mus när barnen var små, men sedan inga möss under herrans många år. Sonen blev i alla fall indoktrinerad som barn, och som vuxen köpte han en liten vit mus i djuraffär. Ensam, javisst, han (och även jag) visste inte bättre då.

Denna tjej som hette "Bruden" var även hon en sådan där "tamis" som kunde springa lös i deras lägenhet, och gillade honom, och sökte sig till honom.

Efter ett par år gick hon bort, såsom möss brukar. Då ville sonen köpa nya, och denna gång fann han SVEMUS via internet! Han läste på, köpte ett par väldigt fina och vackra musdamer med stamtavla från etablerad uppfödare.

Fiasko! (vill jag kalla det). Dessa möss blev aldrig tama!!! Hanterbara? Javisst!
Tama, tillitsfulla, glada, lyckliga, busiga? Nej.
Tillfreds i sin lilla bur? Ja.

Skillnaden var slående, och musintresset falnade hos sonen. (Själv fann jag SVEMUS via honom  )

Mössen bodde kvar i sina obligatoriska två livs-år, men de lärde sig aldrig gilla honom!! De kom aldrig fram och hälsade när han kom hem, och de var definitivt inte intresserade av att komma upp i handen!!

Är det kul att ha djur på dessa premisser? Mitt svar är: Nej!
Jag tycker inte det.

Och jag tror också, att de människor som tröttnar på sina husdjur, barn ofta, helt enkelt tröttnar på "bemötandet" de får av sina djur.

Inte "Hurra, där kommer hon/han!", utan "Nää, där kommer den där läskiga människan igen!" i bästa fall "Jag får väl `gilla läget´ då…"

Detta gäller inte bara möss, utan även kaniner, undulater, marsvin, och andra smådjur som kan vara sååå goa och oemotståndliga när de är tama och tillitsfulla, och bara ge besvikelse när de inte är det.

Vem vill bli bemött med ett: Nä, ursch, där kommer hon/han igen!"

Mina tamaste/roligaste möss, faktiskt, har jag fått från "utanför uppfödare".

De kommer från "privatfolk" som inte "vet bättre" än att hålla möss som sällskapsdjur. De avlar på "älsklingsmusen" - och här börjar domesticeringen ta fart!!

Ibland lyckat, ibland inte alls lyckat, men det händer annorlunda saker där!! På avstånd från utställningar och färgkriterier och petklass-krav och "kunskaper"!!

Nu har jag förstås hårddragit det hela till sins spets! Det är "tendenser" jag pratar om. Och faktum kvarstår:

Jag kan inte få tag i avelsdjur!!! Mina kriterier? En mus som är "som en liten hund"!!

Går det?

Ja, det går. Det är inte vanligt, men det finns! Jag har själv haft flera stycken, men tyvärr är de inte lätta att finna, eller få fram.

Det jag vill ha sagt, är att våra möss faktiskt är dåligt domesticerade!!!

De har inte hållts som "husdjur", utan alltid i första hand som "något annat".

I vetenskapens tjänst var det första kriteriet att få fram inavlade linjer. Det behövs nog 11 000 möss för det :P , för att få bort de skadliga generna när de dubbleras, och finna gendubletter som är friska.

Det krävs uppåt 20 generationer bror-syster-inavel för att nå dit. Det är ingen lätt historia, för dess har flertalet linjer dött ut.

Här kan man inte samtidigt avla efter "sällskaplighet".

I laboratorierna ville man förstås också ha möss som utvecklade tumörer, för det var det första som man använde musforskningen till.

Att ha [i]lätthanterade[/i] möss, ja, det ingick säkerligen i urvalet, med- eller omedvetet. Och det gäller för all avel med mus: lätthanterlighet!

Det är i stort sett ett måste.

Men "lätthanterlighet" och "tamhet" och "tillit" och "förtroende" och "ömsesidighet", det är helt olika saker!!!!!

Inte bara laboratoriemöss började "odlas" i slutet av 1800-talet, utan även "sällskapsmöss". De avlades för sina färgers skull!! Och snart växte också utställningarna fram, även för möss. Liksom utställningar för hundar och andra djur växte fram, och bidrog till uppdelningen i olika raser; färger, typ, storlek, och utseenden. Det gick fort!

Skillnaden mellan möss och hundar, är att hundar var domesticerade från början, i 1000-tals år! Mössen var vilda (i alla fall inte domesticerade som tamdjur).

England är utställningarnas förlovade land. Möss växte fram som var vackrare än vackra, större och annorlunda typade, och i "tusen" olika färger. Många av färgerna kommer också ursprungligen från laboratorierna.

Med detta helt enorma underlag av möss (många miljoner!!! årligen!!) dök många färgmutationer upp, och inget annat djur kan uppvisa så många olika färger som tammusen!!

Sedan avlades de vidare utifrån färg och utställningsmeriter. "Äldre farbröder" som hade många hundra möss i "små burar i uthus". Hanterbara, ja visst, det måste mössen vara. Men de avlades verkligen inte efter "sällskaplighet", för då hade de fina utställningsfärgerna försvunnit!!