Tummen upp! Visserligen ger jag tummen upp av en annan anledning än du. Jag har ju bara möss som sällskap och har inga planer på avel, även om det hade varit kul att ta en kull nån gång, men då hade kanske tom alla fått stanna… (med andra ord blir det när jag bor större och har plats med många burar).

Jag är som sällskapsmus-ägare ganska ointresserad av om en mus är "snygg" eller inte för i slutändan är det bara personligheten som är viktig för mig. Som uppfödare förstår jag att man tänker mycket på det, men jag hade lika gärna kunnat tänka mig att köpa möss ifrån någon som inte brydde som om utseende alls och bara la vikt vid hälsa och temperament.

Ibland kan det blir lite tråkigt för mig som inte föder upp att läsa om alla olika varianter och hårlag och allt vad det är. Naturligtvis kan ju jag själv välja om jag vill läsa det eller inte, men ibland är det mest sånt och då tappar jag intresse för mus i fokus lite. Det är liksom inte så många som pratar om mössens personligheter om det inte är nåt problem med den och man vill ha hjälp.

Nu lät det kanske väldigt negativt och som att jag försöker kritisera vad folk skriver och det är inte alls meningen, för naturligtvis skriver man vad som är relevant för en själv, och jag själv har ju inte precis piggat upp med alla mina sjukdomshistorier…

Gah, nu kommer jag säkert få massa kritik, men det jag egentligen försöker säga är att jag bara allmänt vill se lite mer om användarnas möss. Personligheter och tokigheter osv.

# 1 Det var precis så jag menade!!!

Så jag tycker du gör tummen upp av samma orsak som jag!!!

Du skrev:

Ibland kan det blir lite tråkigt för mig som inte föder upp att läsa om alla olika varianter och hårlag och allt vad det är. Naturligtvis kan ju jag själv välja om jag vill läsa det eller inte, men ibland är det mest sånt och då tappar jag intresse för mus i fokus lite. Det är liksom inte så många som pratar om mössens personligheter om det inte är nåt problem med den och man vill ha hjälp.

Precis så tycker jag med

Jag tycker det låter jättebra. Hellre mindre skala och många kompisar. :) Fördelen med att bli deras kompisar på det viset är att man har mycket mer tid för de man väl har. När de inte längre "går" att avla på sitter de ju och är söta, kostar pengar och tar plats men oavsett kan man ju inte göra sig av med sina vänner. Där har vi ju sällskapsmusen.

Åh, då var jag inte ute och cyklade då!

Jag skulle vilja höra mer om mössen i vardagen liksom. Typ: idag gjorde Xantippa det här! Heltokigt!

#3

#4 Precis!! Mer såna grejer vill vi se!!!

#5 haha och här sitter jag och tror att alla är totalt ointresserade av att Fantasticka idag pussade bebis och somnade i babysittern (och allt annat skoj som händer här) har många gånger påbörjat inlägg om musarna men sen suddat.. för nej, det kan ju inte vara intressant för någon annan om Daimtårta eller Deja vu pussas men det är klart, alla mina är ju sällskapsdjur, även om de är många nu.. så vill ni höra om dem så lär ni inte få stopp på mig sen

#6 Sånt vill jag höra! Åhh, tog du nån bild?

#6 Då tog du felsånt vill vi ju höra!!!

Bra inlägg, ajanki!

Jag glömmer bort mig själv emellanåt, kan bli väldigt utseendefixerad, men i grunden är det temperament, livslängd och hälsa jag avlar på. Jag vill ha snälla, friska och snygga sällskapsmöss helt enkelt.

För mig är det en sådan stolthet att ha möss jag fött upp i många generationer. Där jag känner alla möss i stammen, vet saker om dem och kan se hur djuren utvecklas med min avel.

Tyvärr blev det så att de möss jag temperamentsavlade fram i många år dog ut och jag har nu i stort sett fått börja om. Men jag tar nya tag och hoppas att mina val av de som har bäst temperament i kullarna skall leda fram till bra sällskapsmöss igen.

De få möss jag säljer vill jag gärna sälja till hem där de blir pussade på och älskade för de individer de är och inte enbart avelsdjur och jag är glad att du är en av dem som kan erbjuda sådant hem till mina möss, ajanki.

#9 Tack

Väldigt tråkigt med dina temperamentsavlade möss som dog ut!

Men mina möss från dig är väldigt trevliga, så det är på gång igen, det vet jag!

De få möss jag säljer vill jag gärna sälja till hem där de blir pussade på och älskade för de individer de är och inte enbart avelsdjur och jag är glad att du är en av dem som kan erbjuda sådant hem till mina möss, ajanki.

Åh, vad glad jag blev av dom orden

#7 nää :( kameran la av precis när jag knäppte bilden så tror inte det fastnade men har en gullig bild på Blåbärspaj med lille kevin ska göra en bild tråd med de bilderna nu faktiskt..

#11

#11 Haha, tycker inte Kevin att det kittlas?

#13 han har inte sagt något iallafall han verkar tycka att mössen är precis lagom stora att mysa med

Var lite roligt att läsa det här för jag skrev någonting liknande angående guldhamster för ett tag sedan.

Folk skriver till mig och vill köpa hamster till avel i en speciell färg utan att ens ha ägt en hamster förut. Vill man inte känna djuret först?

Sen folk som annonserar efter honor eller hanar i "parningsklar" ålder. Om man inte lär känna dem innan kull hur ska man då veta ifall de ens är bra avelsdjur, eller hur ser man att någonting kanske är fel med honan vid födseln.

Möss och hamstrar har blivit djur som är ok att avla på som barn och nybörjare. För de är ju "bara" smådjur. Lätt och smidigt och tar inte så stor plats.

Men de glömmer att även de ska ha kärleksfulla hem i slutändan, vilket kanske inte är det lättaste.

Men otroligt många föräldrar verka vara helt ok med att deras 12,13,14 åriga barn tar en kull för "skoj skull". När jag var liten var det tre års tjat innan man fick husdjur överhuvudtaget.

Fastän jag är uppfödare så är alla mina djur sällskapsdjur och familjemedlemmar i första hand.

#15 Håller med dig på flera punkter. Men detta med att det skulle vara lättare att få skaffa ett djur idag är jag inte säker på, det beror ju snarare på vad man har för föräldrar. Jag är ett antal år yngre än dig men fick ändå skriva "en egen hund" högst upp på önskelistan varje år från att jag var 9 tills jag blev 13. Min första hamster var inte bara "OK" från mina föräldrar utan jag gick igenom både argument, information om de olika arterna samt skrev kontrakt. Så tycker du drar lite alla över en kam för hur det skett drastiska förändringar genom åren. För även idag finns väldigt många djurlösa barn som bara sitter och önskar, men de framträder ju inte av just den anledningen.

#16 Jag drar absolut inte alla över en kam. Men helt ärligt så var det inte särskilt vanligt att barn tog kullar på sina djur för 30 år sedan. Nu är de flesta som håller på med avel väldigt unga rent generellt.

#17 Det kan du säkert ha rätt i, jag kan ju inte riktigt uttala mig om det då jag inte levde för 30 år sedan. Så varken bu eller bä. Men att människor som håller på med avel är unga behöver ju inte nödvändigtvis vara dåligt. Jag fyller 18 i höst och har min första hamsterkull precis nu, jag är ung och jag vet vad jag håller på med. Sålänge det går hand i hand är det ju helt okej tycker jag. Då behöver vi ju inte döma människor efter ålder enbart. Värre är det med alla barn som utan att tänka sig för köper en hona och en hane på närmsta djuraffär och inte har tänlt så mycket längre… Men jag känner att det är ungefär på samma nivå djuraffärer ser ut idag. Grossister ännu värre.

#18 Det var väl inte riktigt det jag menade heller.

Utan att förut så köpte man djur för att vara sällskapsdjur, nu är det mer vanligt att folk, då även barn köper djur för att avla på direkt.

Det är skillnaden.

#19 Det var iaf min tolkning av "Men helt ärligt så var det inte särskilt vanligt att barn tog kull på sina djur för 30 år sedan. Nu är de flesta som håller på med avel väldigt unga rent generellt."

Men okej, visst märker jag också att det verkar bli vanligare bara under de senaste åren jag levt. Det syns också på våra olika smådjursinriktade forum här på sajten. Tror vi är överens om att det är en lte knepig inställning.

Bra inlägg Ajanki!! *gillar*

Liksom Grodan har jag "blivit av med" mina bästa möss, mina "egna". Det dök upp tumörer hos alltför många av dem, trots att jag aldrig avlat vidare på tumörmöss, och tagit eventuell avkomma ur aveln.

Så, det fick bli att börja om på nytt.

Att det inte finns "bra möss" ur hälso- och temperaments-avseende, är tyvärr alltför uppenbart. Sällskapsmössen vet jag inte var man får tag i.

Jag har finska Rapunzel-möss i min nya grund. Och en liten svensktypd hane Neptunus, ej uppfödarmus. Rapunzel´s möss är okej på många vis. Att föda upp möss är en långsiktig och mycket svår konst. Rapunzel är duktig.

Det är lättare i teorin än i praktiken. Och ens egna uppfödarmödor märks först många generationer efter att man börjat, med andras uppfödarmödor som grund.

Inte bara för att man kanske har olika inriktningar, utan för att avel handlar om att "vaska guld", och det är mer än "de vanliga generna" det handlar om. Både i avseende på färg, typ, temperament och beteende.

Själv tycker jag det är - rent ut sagt - skitsvårt!! De flesta uppfödare slutar innan de kommit till det stadiet.

Att få rätt färggener, är lätt. (Även om det är svårt att få tag i möss som bär det man önskar). Att få fram rätt nyans (om man inte börjar med det hos båda föräldrarna) är jättesvårt!! Att få det i en stabil linje som nedärver detta i generation efter generation - ja, då måste man ha tillgång till bra många möss.

Att få fram sällskapsmöss som har både ett hanterbart och lugnt temperament, och är vänliga, sällskapliga och verkligen gillar människor (på det vis som ett sällskapsdjur bör göra) - ja, då talar vi verkligt avancerad avel!!

Jag kan förstå att inte så många ägnar sig åt det.

Jag är inte heller så förtjust i hur mössen bedöms i petklass, fast jag inte vet riktigt hur jag skulle vilja ha det i stället.

En sällskapsmus behöver inte avancerade tämjningsprocedurer, utan "blir tam av sig självt" när den växer upp i ett hem med människor.

Det finns möss som "blir tama av sig själv", men de är väldigt ovanliga! Möss är av naturen skygga, och det faller sig inte naturligt för dem, ens som ungar, att ty sig till människor, de har en stor del "vilt-tänk" kvar i huvudet, även om popcornet är bortavlat, och de hellre "freeze" än flyr.

När jag säger "tam" så menar jag inte att de snabbt lär sig att handen är en bro till frihet, utan att handen handlar om umgänge med människa. Många möss "hoppar över" handen och direkt till ärmen, som verkar mindre otrevlig.

Att springa uppför armen, är inte "kontakt" eller "umgänge", med mina ögon att se det.

Jag har en hemsida om möss, där jag "sticker ut hakan" en del. Där står mera omkring hur jag resonerar omkring det här med möss och avel:

http://www.muse.n.nu/musavel

En sällskapsmus ska inte tycka det är så obahagligt att få pälsen kollad, att den "kissar på sig" .

#21 Jag skumläser snabbt igenom din text. Lite stressad och disträ för att orka annat just nu. Jag ser i a f att vi har en liknande uppfattning om Rapunzel´s vilket jag tycker är oerhört trevligt.

Jag har själv två hanar från Rapunzel´s just nu som har otroligt bra temperament. Den ena är en Champagne Tan SH och jag skaffade inte honom för att jag vill hålla på med tan, nej, utan för att Rapunzel´s Tan-linje är en gammal och känd linje och jag har träffat och ägt många från den och ville helt enkelt ha en sådan. De har utmärkt temperament, är snälla och trevliga. Inte superlugna som jag gillar, utan nyfikna och vakna. Och jag tror att de är relativt starka och friska.

Jag får så dåligt samvete….jag har nämligen ingen möjlighet att ha mina möss så nära som jag egentligen vill. Så nära och med sådan kontakt som Amaira har till sina :(….att ha mina möss i min djurstuga är enda tänkbara sättet att hålla dem pga familjens allergi, och eftersom jag har dem så diskuterar jag mest genetik. Ändå håller jag med er i allt ni säger. jag vill också få ut alla mina ungar till pussiga ägare där mössen är deras inneliga vänner och bebisar.

Jag har under min korta tid som musägare lärt mig att läsa mössen ganska bra. jag ser och känner skillnad i temperament, men säkert inte så nyansrikt som beskrivs i tråden, även om jag inbillar mig det. Jag vet nog inte bättre helt enkelt. Däremot framhäver jag till varje ny köpare hur tama och tillgivna de kan bli. Ju mer tid man ger dem desto mer får man tillbaka. jag önskar jag kunde ha en lös mus, en fick mus, en mysmus som alltid rider med och som finns nära hela tiden men jag vet att det är ett för högt krav och därför önskar jag istället att mina köpare tar hand om mina möss mycket bättre än jag själv någonsin kan komma att göra. Det svider lite i hjärtat varje gång jag läser om allt rart ni upplever med era möss…

men…ska jag känna mig som en sämre uppfödare för det?

#23 Sådana här trådar gör lätt att man får dåligt samvete. Jag har under årens lopp haft dåligt samvete många gånger, men det har främst gällt mina burars storlek. Jag har minsta tillåtna burar, labburar.

Därför att jag har haft mina möss i ett litet utrymme med ventilation och kunde då inte få plats med alla om jag hade större burar. Vissa går givetvis större och jag försöker att pyssla mycket med dem.

Eftersom jag har många möss går det också väldigt fort att städa när alla har likadana burar. Den sak jag diskar bara en gång i månaden är gallret. Hängmattan byter jag en gång i månaden eller när det behövs.

Mina möss talar om för mig om de inte trivs i sådana burar genom att tugga morrhår eller annat sterotypt beteende och jag måste då ge musen ett annat hem. Jag avlar inte på djur med låg stresstålighet så att ha den minsta tillåtna buren är också för mig som uppfödare ett sätt att ta reda på musens stresstålighet.

---------------------

Sällskapsmöss kan vara så olika i temperamentet. Själv uppskattar jag en mus som är nyfiken på mig, som vill vara med mig. Som ser mig i ögonen, nosar på mitt ansikte och kanske slickar mig i mungipan (ok, det är sällsynt men jag har haft en sådan mus och hon sitter stenhårt i mitt hjärta och hon var faktiskt engelsktypad riktigt snygg!!!)

I mina ögon är det ej de som är springiga och busiga, utan de ska kännas trygga och lugna i handen. Inte vara på väg någon annanstans. De ska inte krafsa eller nafsas. De ska kunna hanteras och de ska tycka om att bli hanterade.

#23 Det var definitivt inte min mening att ge folk dåligt samvete…

Jag skrev bara hur jag känner det och upplever det!

Det är väl klart att man kan skriva om avel o.s.v men jag vill inte bara se mina möss som avelsmaskiner utan som mina vänner!

Och jag vill så gärna läsa och se bilder på "vanliga" sällskapsmöss också.

Varför dåligt samvete?

Varför inte inspiration och nytänk?

Jag vill inte behöva "stryka medhårs", jag vill säga mitt sätt att se på saker, det betyder inte att det är andras sätt att se på samma sak, eller ens att jag har rätt. MEN, det kan vara värt att TÄNKA PÅ!

Behöver allt alltid vara "likriktat", skapar det inte annat än "enfald"? Däremot tycker jag gott och väl att det man sysslar med - särskilt när det handlar om levande varelser - bör vara GENOMTÄNKT. Ur både människans OCH DJURETS synvinkel. MED ANSVAR!

Jag är emot små burar, det vet alla vid det här laget. Det betyder att JAG inte vill ha små burar till mina djur, för då mår inte JAG bra. Det är inte så som jag vill ha det.

Däremot är jag ganska ensam i världen, om att HÅLLA mina djur i rymliga och öppna burar. Verkligheten ser inte ut så (som jag skulle önska).

Men om alla människor fick sina egna önskningar uppfyllda, skulle verkligheten kollapsa under sin egen tyngd. Det går ju inte!!

Verkligheten ÄR, att människor har och kommer fortsätta ha små möss i små burar. Att då avla fram stresståliga möss som inte far illa av att leva i små burar, ja, det fyller också ett syfte! Men JAG villi nte ha det så.

Den allra viktigaste frågan tycker jag, är: Vad är en mus? Och vad kan den vara, och bli?

Möss är inte domisticerade. Det är min övertygelse. Det faller sig inte naturligt för dem, att ty sig till människor.

Många av dem (inte alla) går att tämja, mer eller mindre. Liksom en vild skogsmus tagen som unge, går att tämja. 

Mössen är också framavlade (på ett vis "domesticerade") att utesluta popcornstadiet som vuxna, många gånger som ungar också. Att i otäcka situationer sitta still/orörlig, istället för att fly.

Ett djur är och förblir det de är i grunden. Det avel kan göra, är att förstärka och försvaga det som redan finns. Och så har skett till en del.

Vad VILL VI med våra möss?? Vad VILL VI att de ska utvecklas till, i deras kommande generationer med människor? Och vad är MÖJLIGT att utveckla dem TILL?

Ingen behöver vara avundsjuk på mig. Jag avlar sällskapsmöss. Det är mitt MÅL. Det jag HAR, är inte särskilt bra sällskapsmöss. Tyvärr. Men jag jobbar på.

Liksom Grodan har jag haft riktiga pärlor som sitter kvar i hjärtat. Jag har haft möss som betett sig som små hundar. Tre styckern för att vara exakt. Ett fåtal till som kunnat släppas på golvet. Under sex års tid.

Det gör att jag vet att det går!

Jag har INGEN nu. Jag har INGEN som "tyr sig" till mig, så som jag önskar!! Jag har TEORIER, och vilja, och önskemål, och avelsmål.

Och massor med tankar!! Det är stimulerande, interessant, roligt (ibland frustrerande) och jag njuter av de möss jag har nu, bara precis så som de är, på gott och ont. De är mina må hjärtan.

Jag har 23 stycken. Ingen helt vuxen hane - jag står inte ut med lukten.

Jag har MITT sätt att avla på, som säkerligen fördöms av tusen andra! Så, vem är JAG att döma?

Vad gäller hanarna, så kullar jag. Ibland redan som en vecka gammal, och några närmare fem veckor då jag sett mer av deras potential. Sedan har jag tur, för jag har en kusin som tar några av mina hanar (men hon vill aldrig ha fler än två, sällsynt tre).

Alla möss som inte duger i mina ögon, tar jag bort ( = avlivar).

MITT VIKTIGASTE ANSVAR är inte att "ha levande djur", utan att DE JAG HAR lever ett fullgott liv med kvalitet!! Och INGEN mus ska lida.

Även de som ska tas bort, ska ha ett ypperligt bra liv, medans de lever, och sedan inte veta om att de dör!!! Snabb, smärt- och ångestfri avlivning, där de inte hinner fatta någonting.

Jag tar inte många kullar!! De är välplanerade!! De har ett väl uttalat syfte!! Och varje mus som är bra och trevlig, behålls eller säljs!!

Men de möss som är alltför rädda, och INTE gillar människligt umgänge - jodå, de är inte så ovanliga!! - vill jag inte sälja.  Såna möss är ett bra sätt att få folk att tröttna på sina husdjur!!!

Vem vill ha en mus som husdjur, som "skriker": - Hjälpt! Här kommer hon/han!!

Även om musen sedan sitter still i handen och "uthärdar" det mesta.

En mus - liksom vilket husdjur som helst - ska säga:

- Hurra! Här kommer hon! Vad KUL! Kom HIT. Nu gör vi något!

Det är MÖJLIGT!! Jag har haft såna. Så därför är det något jag avlar mot. Men det är inget jag HAR.

Det är också oerhört viktigt för mig, att INTE HA FÖR MÅNGA MÖSS!! För då förlorar jag både kontakt och glädje med och över dem.

Men, det är MITT sätt att ha djur. Och ajg tycker gott och väl att man kan framhäva att det finns en sådan aspekt och möjlighet, också. Till och med om man avlar.

Dåligt samvete är ju en BRA sak! Inget samvete alls är däremot inte så lyckat…

Mera sällskapsmöss!