På SM i år var det första jag hittade i de små burarna med möss till salu en liten, guldfärgad boll med de vackraste små pärlformade rubinögon någon kan föreställa sig.

Jag paxade henne omedelbart och sprang sedan runt som en nykär fåne och visade henne för alla som gick förbi. Det var många år sedan jag verkligen kände att jag ville ha en mus uppe mer än tio-femton minuter max. Efter det känner jag mig bara som ett klätterträd.

Men den här lilla bedårande fluffbollen satt i min hand, ihopkurad och myste. Länge länge, mjukt vibrerandes.

Jag har suttit med henne i bara femton minuter, efter att ha hittat henne stilla i buren. Och då jag nådde den övre paragrafen ryckte hon våldsamt och slutade andas. Jag grät redan innan. Det slutar inte, och jag kan inte för mitt liv lägga henne ifrån mig. Ner i en mörk låda eller påse i en kall frys. 

Jag har inte känt en förlust som den här när en mus dött på många, många år och jag känner hur depressionen drar i mig. Jag vet att jag har flera underbara möss som behöver mig, men det är svårt att tänka på den vackra vallmon när ens underbaraste ros just vissnat. 

Jag hoppas nu mer än på länge att det finns ett liv efter detta, för efter sex veckor i denna värld förtjänar du en evighet i en annan. Vila i evig frid min älskade Gulddroppe.