Vila i frid Oddish
I onsdags (den 5/10-2011), flyttade lilla Oddish hem till min kompis, där hans lillebror Slowpoke bott i ett par månader.
Här hemma hade både jag och Timmy fastnat något så otroligt mycket för honom. Därför ville vi inte att han skulle flytta så långt, och de tog emot honom med öppna armar.
De fastnade lika mycket för honom på de få dagarna han bodde hos dem.
Igår (Söndag den 9/10 2011) ringde dom och sa att han var helt lealös.
Vi fick bråttom att ta oss hem till dem, där vi möttes av en mycket riktigt, lealös musherre. Han var uttorkad, insjunken på sidorna och hela kroppen var avslappnad och knappt fungerande. Bara ett par timmar tidigare hade han varit aktiv och klättrande.
Jag försökte få i honom lite vatten, men utan resultat.
Jag fick panik, då Oddish och jag kommit varandra väldigt nära.
Men jag förstod redan när jag såg honom, att hans tid var ute.
Vi försökte komma överrens om hur vi skulle avsluta hans lidande, och när vi gjorde det så drog han sina sista andetag i mina händer, blott 10 månader gammal.
Han fick sin sista vila på en plats under några träd, en plats jag passerar dagligen. Han vilar nu i sin virkade sovpåse, inbäddad i varmt papper. Med sig fick han lite solrosfrön, som alltid varit hans stora favoriter.
Mitt hjärta går nästan sönder när jag tänker på min stora, fina muspojke, som nu ligger där ute i det kalla regnet.
Vila i frid Poddegubben, du kommer aldrig att vara "bara en mus" för oss <3
/ Denice, Oddpaws Råttuppfödning
Bloggar på Tassliv, hur det är att leva med tre hundar och övriga djur!
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Åh fy, vad sorgligt
Tänker på er och skickar tröstkramar
Vila i frid fina Oddish
http://anettesmousery.weebly.com/
http://kennel-al-shen.weebly.com
http://minarexkaniner.weebly.com
Medarbetare på mus ifokus❤️
Tråkigt när de försvinner så fort från en! Men ibland kan man inget göra. Du får tänka på hur bra han haft det och att ni fick njuta av hans sällskap i 10 månader iaf :)
Ja det var jättetråkigt, speciellt med att det gick så fort! Från det att han började bli dålig gick det en timme tills hans somnade in.
Jag försöker att bara tänka på alla de roliga och mysiga stunderna jag fick ha med honom, de var många!
Men att förlora en vän på det sättet, dessutom en som jag haft sen han föddes, var svårt. Jag har aldrig sett ett djur dö innan, så det blev lite extra jobbigt 
<3
/ Denice, Oddpaws Råttuppfödning
Bloggar på Tassliv, hur det är att leva med tre hundar och övriga djur!
Gah, vad jobbigt. Stor tröstkram.
Jag vet att det kan låta knasigt, men det var bra att din vän hann hem till dig med honom och att du faktiskt fick se honom dö. Det är alltid bra att slippa fundera på hur det gått till, om det var något någon kunde göra osv…
Ja. Hade inte jag fått vara med honom hans sista stund, så hade jag nog aldrig kunnat förlåta mig själv. Med tanke på att när dom ringde, så visste jag mer eller mindre att han inte skulle klara det. Och att då inte ens försöka göra något, nej, det hade knäckt mig.
Och med tanke på den kontakten vi fick med varandra så hoppas en liten del i mig att det blev lättare för honom. trots att han var så himla dålig, så märktes det ändå att han kände igen mig när jag fick honom i mina händer. Pussmusen min 
Jag går och pratar med honom varje dag, och jag tror faktiskt att han busar med oss, för det dyker upp solrosfrön lite varstans. Som i den nydammsugna hallen där INGEN förutom jag hade gått. Och UNDER oss i den helt nybäddade sängen. Han och hans förbaskade jäkla solrosfrön!
/ Denice, Oddpaws Råttuppfödning
Bloggar på Tassliv, hur det är att leva med tre hundar och övriga djur!
det gör ont i hjärtat när man förlorar dem. det är bara att minnas det fina.
#5 Ja, tvivla aldrig på att en mus inte känner igen dig… Det gör de!
#6 ja och det är alltid skönt om man har ett foto eller något som kan kan titta på ibland…
Starta ny diskussion
