Tass. Intressant diskussion egentligen. Vet inte riktigt hur jag ska se på det (men så är jag ju inte uppfödare heller). Att hålla mössen i streil miljö och kalla dom friska, nja… Det funkar ju, men om man avlar måste man ju sälja och då hamnar ju mössen i en annan miljö med andra bakterier, och blir kanske sjuka. Men frågan är, i vilken utsträckning ska man utsätta mössen för smitta och hur? Att åka på utställning kan ju vara en ide, men tydligen finns det mycket mindre risk för smitta på musutställningar än råttutställningar? Kanske man ska göra som föräldrar gör med sina barn när någon får vattkoppor, skicka dit ungarna för att leka med den sjuke? Ingen bra ide, jag vet, men hur ska man göra då?

Jag låter mina friska djur få ett bra liv med rätt kost och omhändertagande. Utsätter dem för "osteril" miljö så det skriker om det då vi har balkongdörren öppen en viss tid även under vintern, men då får de oftast ha en filt eller handduk hängande på buren för dragskydd. Grenar och annat tas in till dem som torkas i rumstemperatur, vedklabbar från typ Rusta/Jula köps oxå in för deras pyssel.

Det är omöjligt att hålla steril miljö i en hobbyuppfödning i hemmamiljö. Jag skriver aldrig att jag håller "karantän" eftersom det inte stämmer, jag håller nya djur avskilda i minst 5-6 v så att de inte skall smitta mina andra med virus. Bakterier kan jag inte skydda dem mot.

Jag har aldrig upplevt några större problem förrän för några år sedan då jag importerade väldigt mycket djur. Då belastade jag mitt bestånd med 3 smittor som blev för mycket för mina djur och de med svagast immunförsvar dog.

Idag har jag ungefär samma problem med att mössen har belastats med för många bakterier. Bakterier som tillsammans påfrestar mössen för mycket.

Jag tror på en balans. Det är ju tyvärr så att vissa bakterier tillsammans med Mycoplasma orsakar för mycket besvär hos mössen för att det skall anses normalt. Så frågan är väl, vilka bakterier skall mössen få ha naturligt och vilka ska man medicinera bort?

Jag tycker att det är sunt att man kollar upp vad man har för bakterier på sina möss emellanåt. Har man många dödsfall kan det hända att en lite för svår smitta finns som är skadlig och det kan vara bra att hålla den borta från tammössen.

Jag har det så osterilt man kan. Jag sätter i och för sig nya möss i ett eget rum, minst 40 dagar, och hanterar alltid dem sist. Medicinerar de nya vid behov, kan avmaska nya. Fast medicinerar inte mot Rossel.

Jag vädrar, jag kan byta vattenflaskor mellan burar, jag tvättar inte händer mellan hantering av olika burar och djur, jag har dessutom vilda möss (större skogsmus) som springer runt i stallet och i huset, ibland hittar jag en i fodertunnan, ibland ser jag att de sprungit på burarna.

Jag hör till dem som avlivar rosslare. Jag testar först att ge extra nyttig mat och att vara extra noga med ren bur, blir de inte bra, tar jag bort dem. Tar dock inte syskon ur avel, om de är friska.

Härlig tråd!

Jag börjar med att dela upp frågan i två, och sedan lägga till en följdfråga.

1. Hur gör jag för att stärka immunförsvaret på en svag/sårbar mus jag har? På individnivå alltså.

2. Hur gör jag för att få fram ett starkare immunförsvar rent allmänt på mina möss. På avelsnivå, alltså.

3. Och så sista frågan: Immunförsvar, mot vad?

1. Jag gör i stort sett som Elin. Ger en sjuk/sårbar/utsatt mus en extra chans att hämta sig via extra näringsrik mat, extra värme, väl rengjord bur (fast mina möss har rent!), osv. Funkar det inte, tas den bort. Jag medicinerar inte heller mot Rossel.

2. Ja, här ligger svaret på fråga 1 som grund. Och jag är tuff här. Jag anser att det är jag som uppfödare som ska ta smällarna, inte köpare av älskade sällskapsmöss.

De möss jag avlar vidare på, ska vara tåliga och stresståliga, friska och sunda. I alla fall är det min önskan, ibland får jag tumma på mina egna regler, för att jag har så många avelsmål och utbudet av avelsmöss är så litet.

Då får jag skjuta upp mina urval till kommande kullar.

Ja, grunden, och A och O för min avel, är urval i kullarna. Jag väljer de mest lämpade individerna ur mina kullar! För att kunna göra det, kan jag inte sälja "ungar".

3. Den viktigaste frågan, immunförsvar, mot vad? En mus kan ha världens bästa immunförsvar mot Rossel, men trilla av pinn för första bästa bakterie av mycoplasma. Som exempel.

Och också, ett bra immunförsvar mot de vanliga förekommande sjukdomarna, säger ingenting om vad som händer när en ny smitta visar sig.

Bästa sättet att skydda sin uppfödning, är att ha så lite inavlat som möjligt. Eftersom immunförsvaret styrs av många olika gener, där varje gen kan ha olika alleller. Inavlade möss har samma alleller på sina gener, och alltså ett snävare immunförsvar.

Det jag medvetet försöker avla mot (mål, alltså) är möss med ett bra immunförsvar mot Rossel och invärtes parasiter. Eftersom det är smittor som är svåra att undvika, och möss med ett bra immunförsvar mot just detta, klarar av såna smittor galant.

Övrigt: För att immunförsvaret ska kunna arbeta bra, behöver det först utsättas för en liten dos av smittan, för att få igång försvarsberredskapen.

Ja, det gäller smittor. Sedan tycker jag att möss ska ha ett sunt beteende, klara av stress, och även klara en normal vardag. Liksom att de ska kunna leva på en normal musmanskost - som givetvis är näringsriktig och innehåller det de behöver.

Jag blandar inte ihop mössens foder till ett enda, jag kan inte tänka på det viset, det blir fel för mig, som kommer från "stordjurens värld" .

Tänk om hästägare blandade ihop hö, havre, korn, betfor, lusern, vitaminer och mineraler, och lite till, i en enda härlig röra, och pytsade ut till alla hästarna, oavssett status, ålder, arbete, avel, kondition och skick över huvud taget. Hur skulle det se ut!! ??? Det funkar ju inte!

Varför skulle möss vara "mindre djur" än andra djur?

Jo, jag tänker också som så, att om EN mus i en kull av sjuka möss, förblir frisk och glad, är det givetvis DEN musen jag ska avla vidare på, eftersom det här, alldeles tydligt, finns en utvecklad motståndskraft.

Jag gör alltså inte som så, att jag inte heller avlar på släktingar till sjuka möss, utan tvärtom. Som regeln tycks vara i råttvärlden t.ex.  Efter vad jag hört, jag vet inte.

Ja, såhär tänker jag just nu i alla fall. Jag gör sånt som FUNKAR. När det inte funkar, får jag göra på något annat vis. Just nu funkar det, men varför vet jag ju inte med säkerhet. Det kan alltid slå till ett bakslag med kraft. Vem vet?

Tack för intressanta svar! Allihop!

Jag själv får inte ihop det med att man ena stunden hävdar att man är FÖR att inte hålla sin uppfödning steril för att i nästa stund högljudt ifrågasätta att det anordnas en utställning UTAN en-gångshandskar men med handsprit… Känns som dubbelmoral, tycker jag.

Hur ser ni andra på utställningar över huvudtaget när det gäller att utsättas för smitta? (vet inte om det här borde bli en ny tråd?)

#6

Jag gör alltså inte som så, att jag inte heller avlar på släktingar till sjuka möss, utan tvärtom. Som regeln tycks vara i råttvärlden t.ex.  Efter vad jag hört, jag vet inte.

Nja riktigt så tror jag inte det är, för då skulle vi inte ha ngt avelsmaterial alls. Det är nog sällan en hel kull som överlever och där alla dör av ålder. Jag tittar på helheten, har jag fått 15 bebisar i en kull och 12 av de håller sig friska och blir över 2 år, då är det en riktigt bra kull. Man får ju också se till att det inte är meningen att alla i en kull ska överleva och producera avkommor, det är ju så mot naturen som det kan bli, i naturen ska endast 1 individ överleva länge nog för att i sin tur producera 1 individ som ska överleva och producera 1 individ till, annars blir hela balansen fel.

Så vi avlar ju alla i "motvind" när vi helst vill att alla ska överleva och gärna att flera ska producera nya individer.

Men blir en av föräldrarna sjuka tidigt (men efter att de fått en kull) tex tumörer innan 2 års ålder, då drar jag mig väldigt för att avla vidare på avkomman.

TomasH: Det finns ingen som kan hålla en steril miljö hemma, däremot kan göra sitt bästa för att inte få in smittor som bärs av andra djur. En utställning är verkligen inte steril trots handskar och handsprit, men det minskar åtminstonde smittorisken väldigt mycket.

Jag har kort erfarenhet, till skillnad från andra här på forumet, när det gäller musavel. Jag har ägt möss i två år, men har erfarenhet av en hoper andra djurarter som jag har hållit och avlat under perioder sedan jag var tonåring.

Jag vet därför inte hur mycket min lilla erfarenhetväger i sammanhanget, men jag måste ändå få dela med mig av min resa. det kommer kanske en dag när jag ser tillbaka och ler åt min dumdristighet, vad vet jag?

men så här är det:

När jag startade med möss i januari 2010 fick jag höra hur lätt mössen blir sjuka och hur man skulle försöka att inte blanda mössen med varann för att på så sätt minska ev smittspridning.
Jag är utbildad undersköterska och har därför kunskaper om just hygien och smittspridning i från vården.
Den erfarenheten och kunskapen gjorde att jag inredde mina burar med engångsmaterial, gärna i terrarier av stål och glas, spritade hela burar/terrarier mellan varje städning, använde i bland handskar (!) och sprit, dock ej handtvätt med tvål och vatten, mellan musgrupper. Ändå fick jag hösten 2010 stor spridning av Rossel bland mössen. jag har medicinerat för åtskilliga tusenlappar och skickat möss på obduktion. jag har verkligen gett veterinärerna en chans och jag har försökt att hålla kvar de djur som insjuknat. kämpat och faktiskt plågat dem genom att förlänga deras lidande

Efter november för exakt ett år sedan avlivade jag 20 möss och bytte strategi.

Sedan dess har jag varit mer radikal, lite tuffae och vågat gå ifrån allas olika råd. jag gör nu "som jag vill". Det betyder att starkast överlever. jag har insett att bekterier/virus och smittor finns hos alla. man kan inte skylla en enskild uppfödare för att "man fått med sig något hem" som sedan slagit ut hela beståndet. dels får man ta på eget ansvar att hålla djur i karantän för att se om flytten och stressen tagit hårt på någon som insjuknat. men under karantänen kan jag säga att jag är inte petnoga alls längre. En liiiten dos av de nyas bakterieflora förs in i mitt bestånd genom luften, för de får gå i samma rum. jag använder dessutom samma slev att mata alla med och ibland vidrör den kanske spånet i buren? De som insjuknar anser jag ha sämre immunförsvar än de som inte insjuknar och jag avlivar snarare än medicinerar om de inte kryar på sig av egen kraft.

Så här radikal hade jag inte råd att vara förra året, närde jag ägde var dyrbara importer vars linjer inte gick att ersätta. Där är nog den stora förändringen. Nu är det "mina" linjer jag har här hemma och de vill jag stärka så gott jag kan, dels genom god omvårdnad och bra djurhållning, men också genom selektiv avel.

jag kullar av skruttiga ungar, som tex vissa satiner, medan de större får växa upp. Jag kan också tala om att alla möss hos mig får samma mat, rakt över. Näringsriktig och välbalanserad med stort innehåll av blötmat. De som inte klarar det ska inte bo hos mig. Därmed är svensktypade och tickade borta ur min avel. Det går bara inte! De blir som tennisbollar allihop! Men hellre feta svesktypade än magra engelsktypade, då det är för de engelsktypade mitt hjärta klappar mest. Man kan inte fodra ut ponnier och araber med samma foder, det går inte, och då ska man inte hålla dem ihop.

jag tycker att resorna för importeringar och/eller utställningar testar stresståligheten på mössen. Tål de inte detta så tycker jag inte de är starka nog. De får bli sjuka, men de ska klara att bli friska igen. Naturligtvis med god omvårdnad och en extra tanke vad gäller mat eller värme. Det är DÄR vinsten kommer. Bildandet av antikroppar och stärkt immunförsvar.

Så här kan man inte göra om man har ett par älsklingsmöss som man är nära att gå i döden för. De tar man så klart till veterinären och medicinerar om och om igen med syftet att göra det rätta och hjälpa sin vän så långt det går. Det förstår jag, men det här är mitt sätt att långsiktigt förstärka vår musstam i sverige.

Jag tycker också att Davids tanke med rakborsten är värd att reflektera över… apropå utställningar och hygien…

Jag har en tanke till.
Grodan säger att mössens ohyra har "försvunnit" med hjälp av handskarna på utställningarna.
-Kan möjligen Stronghold ha en viss inverkan?
När jag startade med möss för två år sedan vet jag en stor uppfödare som fick nästan alla sina möss diskade pa både mask och kvalster. Jag köpte möss av den uppfödaren som bar ohyran och skaffade då stronghold eftersom det var enkelt att medicinera många möss med. Då var det inte så vanligt med stronghold. Jag testade även att droppa på 2veckors ungar utan att de dog. ja, för så var diskussionen då, att det kunde vara för starkt för mössen. Idag används stronghold regelbundet hos många.

en sista tanke:

Jag är öppen för reflektioner, omprövningar och lär ständigt. Allt är en lång process som måste få ha sina svängningar. Att vara konservativ och stampa hårt i golvet för att hålla på att MITT sätt är det enda rätta, det är inte my bag. Och det är en egenskap hos andra som jag har svårt att förstå…man måste våga vara självreflekterande ibland för att utvecklas. man måste också våga prova nytt och kanske till och med kunna erkänna att någon annan har rätt. Det är för många svårt. inom djurhobbyn går så mycket av värdefulla diskussioner till prestige och personliga vandettor, istället för att hållas sakligt.

den sista tanken är inget jag behöver ha något svar eller reaktion på. jag kommer inte heller försvara den, jag bara ger den, så där, rakt ut. Värd att fundera lite över kanske?

#9 Hum, artlink, ditt inlägg får mig att tänka till. Ditt sätt låter lite grymt men det känns ändå som om det är det rätta. Efter ett tag har man väl för hoppningsvis endast möss med strakt imunförsvar kvar.

Ja i alla fall.. jag har sätt väldigt mycket om detta stronghold, vart köper ni det?

#10 Det jag slutligen menar i mitt inlägg är att var och en hittar sitt sätt. Det finns liksom inget världsomspunnet "rätt", tror jag. Och jag menar inte heller att alla ska göra som jag. Det funkar för mig, just nu. Kanske inte i framtiden för det kan jag omöjligt sia om just nu.

Stronghold skrivs ut av veterinärer. Det går inte att köpa utan recept.

#11 Jo, jag förstår. men om jag ska börja föda upp måste jag ju börja någon stans, vid en utgångspunkt och då tar man ju vad man tror är rätt och inte vad man är fel så man kan utesluta det sedan.

Så jag måste alltså gå till vetrenär met ett djur med ohyra?

Oj, vad bra skrivit, Artlink! Jag håller med i allt!

#12 ja, precis :)

#13 åh, tack!

Jag har inte skrivit ingående hur jag gör idag, men jag jobbar aktivt på att höja mina avelsdjurs immunförsvar.

Vad jag läser här så tycker jag nog att vi alla gör samma sak. Vi väljer att avla på de starkaste och för att ta reda på vilka som är de starkaste så ser vi vilka som är friska och lever längst.

Att aktivt försöka hjälpa folk som har sällskapsmöss innebär att man kan behöva säga/skriva saker som man själv inte står för eller ens praktiserar. Man förmedlar bara olika sätt att hantera ett problem.

SVEMUS måste skydda möss och utställare. Det är inte rätt och riktigt att en klubb skall anordna tillställningar där djuren utsätts för fara. Det är heller inte korrekt att en klubb skall ställa sig bakom ett förfarande som att sprida bakterier för att höja mössens immunförsvar. En ung musägare på 8 år med sin sällskapsmus som blir sjuk efter utställning har väldigt svårt att förstå sådant.

Häromdagen råkade jag titta på Plus på tv. Bara en snabbis. Men för att hinna se när det gjordes test på vad som är mest effektivt att rengöra händerna med. På första plats kom självklart tvätta händerna med tvål och vatten. På andra plats kom rengöring med rengöringsduk med desinfektionsmedel. På tredje plats kom "spritning av händer" (dvs en icke-gnuggande-rörelse utan bara sprit i händer).

#9 Din "lilla erfarenhet" är viktig. Du har ju så mkt kunskap om djur i grund att du har med dig så mkt i bagaget. Sedan att du orkar skriva så långt och förklarande är ju självklart ett plus.

Med vissa undantag gör jag precis som du.

---------------------------------

Grodan säger att mössens ohyra har "försvunnit" med hjälp av handskarna på utställningarna.
-Kan möjligen Stronghold ha en viss inverkan?

Nope, skabbkvalster "försvann" när vi började med handskar.

Ja, och jag håller ju med både Grodan och Artlink.

Artlink: "… var och en hittar sitt sätt. Det finns liksom inget världsomspunnet "rätt", tror jag. Och jag menar inte heller att alla ska göra som jag. Det funkar för mig, just nu. Kanske inte i framtiden för det kan jag omöjligt sia om just nu."

Exakt!!

Och var och en som börjar med något, behöver börja från början. Det handlar inte bara om kunskap utan även om erfarenhet. Själv har jag kostat på åtskilliga tusenlappar på vetrinär, jag också. Och det anser jag var en oerhört viktig grund för min uppfödning, både kunskaps- och erfarenhetsmässigt.

Det gör också att jag redan har en kontakt, och jag vet vart (och till vem) jag ska vända mig, om jag får problem som jag inte kan lösa.

Det finns lika många erfarenheter och "rätt sätt" som det finns musuppfödare.

Och tyvärr är det alltför lätt att kasta sig in i "tyckanden" om andras förfarings-sätt, fast man inte har en bra grund för det. Den fällan ramlar vi väl alla i? I alla fall gör jag det…

Tomas: Hur ser ni andra på utställningar över huvudtaget när det gäller att utsättas för smitta?

Grodan: Att aktivt försöka hjälpa folk som har sällskapsmöss innebär att man kan behöva säga/skriva saker som man själv inte står för eller ens praktiserar. Man förmedlar bara olika sätt att hantera ett problem.

 SVEMUS måste skydda möss och utställare. Det är inte rätt och riktigt att en klubb skall anordna tillställningar där djuren utsätts för fara. Det är heller inte korrekt att en klubb skall ställa sig bakom ett förfarande som att sprida bakterier för att höja mössens immunförsvar. En ung musägare på 8 år med sin sällskapsmus som blir sjuk efter utställning har väldigt svårt att förstå sådant.

Det här tycker jag är klokt skrivet!

Ålder spelar inte så stor roll, en 18 år eller kanske 28 år eller 108 år kan bli lika förtvivlad över sin sjuka sällskapsmus som vilket barn som helst.

Och om visa av oss vill "utsätta mössen för bakterier", så bör det vara ett frivilligt förfaringssätt!! Frivilligt val alltså, för musägaren.

Så låt de musägare som vill, få sina möss bedömda med handskar i stället för handsprit.  Ha små "stjärnor" som finns tillgängliga, som ägaren kan klistra på sin utställningsbox, och då måste domaren sätta på sig handskar. Haha!

… och det är möjligt, att jag skulle klistra på en liten stjärna … Om bakterier och hygien, såg jag också ett TV-program för en tid sedan. Man gjorde ren en rejält nedskitat diskbänk med respektive några olika rengöringsmedel med stark reklam, t.ex. så var "Bang-och smutsen är väck!" med. Och så gjorde man rent med vanligt diskmedel. Minst bakterier fanns kvar efter rengöringen med vanligt diskmedel! Och skillnaden var dessutom markant. Allt går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt, tra-la-la.

Kanske blir det så att de som anordnar utställningarna i framtiden kommer att skriva "utställning med engångshandskar" eller "utställning med handsprit" så kan man välja redan där om man vill komma.

Tycker man att det t.ex. anordnas för få utställningar MED handskar så får man anordna en utställning själv.

Det är intressant att hävda att "utan handskar utsätter man djuren för fara" på det sättet som beskrivs här ovan. Det ska få läsaren att tro att denna åsikt är den enda rätta och riktiga! Nu hade vi ju en veterinär på utställningen sist som inte riktigt höll med om detta tillsammans med oss numer ganska många erfarna musmänniskor.

De flesta smittorna är luftburna och för de hjälper inga handskar/handsprit.

Hmmm. Ja, en vetrinär friskkontrollerade alla djuren. och den mus, Tomas, som  jag själv satt bredvid och såg på när den tydligt "rosslade" i din hand, och du lät den gå tillbaka i utställningsburen för att bedömas sist av alla? Den hade också gått igenom friskkontrollen …

Och jag tycker att alla kan få säga sin egen åsikt. Det är faktiskt INGEN, som jag kan se det i alla fall, som vetenskapligt kan belägga just sin egen teori som 100%-igt sann. Den som ropar högst, får inte automatiskt rätt. (säger jag utan att bedöma om ngn ropar högt här)

Själv känner jag mig ganska neutral i diskussionen. Kanske skulle jag sätta en stjärna på buren, kanske inte. Jag oroar mig inte så mycket.

Och jag kan ställa flertalet möss, om jag skulle vilja, men kanske låta ett riktigt värdefullt avels-ess stanna hemma tills denne gett den avkomma jag önskar? Jag vet inte. Har inte ställts inför frågan.

Blir bedömningen utan handskar, så okej för mig, bara spriten används - eller noga tvättade händer mellan varje djur, med två och vatten.

Thomas fick en mus som lät och jag fick en, av över 80 st.. Det tycker jag är ganska bra odds med tanke på att en mus som rosslar ena sekunden kan låta helt frisk nästa. Djur som ansågs för sjuka ströks från utställningen och möss från samma "familj" som den sjuka bedömdes sist även fast dom inte visade ngt tecken på sjukdom.

Ja, jag tycker också att det är ett gott resultat, och jag klagar inte!!! Jag tycker utsällningen var rolig, välorgansierad och BRA (vilket jag redan skrivit i en egen tråd), och jag är inte ett dugg orolig för att just denna mus skulle sprida smitta. Eller de andra som bedömdes sist.

Jag är som sagt själv inte särskilt orolig för smittor, men andra kanske är, och det respekterar jag, det finns inte bara ett rätt här.

Det jag noterar, är bara att det inte hårdnackat går att hävda att nåtordera förfarandet är 100 % säkert. Vad är det för fel i det? Varför kan man inte säga som det är, istället för att hårdnackat enbart anamma och försvara sin egen åsikt?

ALLA åsikter (eller fakta) har sina starka sidor och sina svaga sidor. Och… ?

#15 men Grodan…jag VET ju att skabbkvalster fanns i drivor på årsmötesutställningen 2010, det kan Elin intyga som var domare den gången. Hon varnade också öppet efter utställningen att vi skulle se över våra möss hemma och behandla dem eftersom de hade vistats i lokalen under dagen (trots bedömning med handskar kan ju kryp ta sig från en bur till en annan) Och handskar infödes väl långt innan dess? Alltså håller inte teorin att handskarna har fått bort ohyra från utställningarna…Vi var flera som fick många möss diskade då. men efter det vet jag inte ett enda diskat fall pga skabbkvalster på de 6 utställningar jag har besköt fram till och med minnesutställningen i år.

Blir bara lite förvirrad… helt värderingslöst. Vill bara veta.

Nyfiken fråga, som du säkert har svarat på någonstans: när infördes handskar?

#23 ok, ja, det kan ju hända, men det har verkligen blivit mycket bättre tack vare handskarna. förut hade alla möss det typ

#24 ok, tack :)

Hur är det med mask? Är det ett lika stort problem idag som det var förr?

Jag har slutat med att hålla nya möss avskilt. Jag är för allt eller inget för att klara halvmessyrer och jag kan inte ha mina nya möss i karantän som karantän ska vara. De kommer ändå som jag bor nu utsättas för smitta och mina möss för deras. Jag vet att det finns chans för massdöd, och det vore hemskt, men jag har haft massdöd bra mycket oftare när jag linjeavlat och inte plockat in nya möss än när jag plockat in många nya och blandat bakterieflora. 

De bor även i samma rum som kaninerna, så där har vi ännu en smittkälla, för att inte nämna hunden som utifrån och vill pussa på mössen.

Så vänjer jag mina djur vid sjukdomar och några dör. Dock medicineras de som är sjuka, efter att ha matats med mer nyttigheter i 1-2 veckor för att se om det kan gå över. De som blir friska själva kan jag ta i avel, medan de som måste medicineras får vara titt- och sällskapsmöss. Jag kan göra så, för jag avlar i såpass liten skala. Och så måste jag det, för att jag jag inte kan avliva.

Nej. Jag avlivar jag aldrig, och det accepterar jag kritik för först när någon ärligt kan säga att de skulle slå sitt barn i huvudet med en sten, till döds, för att det skulle slippa lida. De kan få rikta sin kritik mot mig. Mina djur är min familj och det sker inga mord här. Bara all möjlig hjälp och omvårdnad för att leva drägliga liv tills döden kommer. Jag har en pojke, en liten albino köpt i djuraffär, som kom till mig med Rossel. Han har behandlats och behandlats och behandlats för olika sjukdomar. Majoriteten av mina veterinärmärkta pengar har gått till honom. Hans immunförsvar suger. Men 2/3 av sitt liv har han varit pigg, glad och en helt underbar mus. Jag kan inte påstå att jag ångrar att jag låtit honom lida.

Lite av orsaken till att jag skriver det här så öppet är en diskussion som förts på Facebook, och jag har insett att jag faktiskt håller inne med vissa saker som jag samtidigt går och är stolt över. Jag ÄR stolt över att jag inte dödar mina djur, jag HAR min syn på det hela och vad sjutton sticker jag under stol med det för? Eller, jo, jag vet varför. Jag har blivit nästan tillintetgjord under min barndom och tonårstid av vet-bäst-vuxna som informerat mig om vilken vidrig djurplågare jag är då och att det är något jag får lära mig om jag ska ha djur. Bah. Inför dödshjälp för människa så ska jag tänka på saken.

(Detta sagt så dömer jag inte de som avlivar. Det är inget jag kan kritisera - Min diet består av alldeles för mycket djurlik för det.)

#26 Förr? när var det? 

förr hade möss nästan ingen mask alls… förr, innan 2006 typ… innan den stora invandringen av möss från alla möjliga länder i världen… innan mus-ifokus…

idag är masken här för att stanna

Jag blir chockad och ledsen över din syn på avlivning Hyenmu. Att låta ett djur lida och självdö för att DU inte kan med att avliva är i min värld absolut inte acceptabelt.

Det är en sak i det vilda när tex musen blir dålig och inte längre kan skaffa/äta mat och vatten, då dör den ganska snabbt, men tammössen hålls vid liv mkt längre då de har enkelt tillgång till mat, vatten och värme. Djuren kan inte prata, de kan inte uttrycka hur mkt smärta dom har. Människor kan vi oftast hålla smärtfria, och i slutskedet tar vi ofta bort livsuppehållande åtgärder som tex dropp.

Det gör jätteont att avliva ett älskat husdjur som inte kan bli friskt, men det är knappast mord utan tvärtom en skyldighet enligt djurskyddslagen. Jag skulle aldrig kunna ha på mitt samvete att jag lät mina djur lida till döds.

#29

Men du skulle låta din mor, far eller ditt barn lida? Om ni satt fast i skogen och enda sättet att låta dem slippa lidandet var att krossa deras skallar med en sten? Skulle du KUNNA det?

För det handlar inte om vad jag vill - det handlar om vad jag kan, precis som du säger. Jag vet vad andras åsikt är. En gång i tiden sågs inte mord på en träl som mord heller. Det var deras syn på saken. Jag har hört de moraliska predikningarna - har hört det IGEN OCH IGEN OCH IGEN. Något jag sa i min text där uppe. Dina ord är bara en meningslös upprepning för mig. Jag struntar i era åsikter, jag kommer aldrig hålla med. Jag är trött på att låtsas som nåt annat och hålla på och ursäkta mig. 

Du kan inte tvinga mig att tycka lika som du. Verkligen inte genom att säga vad lagen säger. Lagen ger jag inte mycket för. Det har funnits så många dumma lagar genom tiderna och är bara en reflektion av vad massan kanske tycker. Lagar säger olika saker i olika länder. Våra lagar tillåter att jag får ha sex med min hund. Är det okej då?

JAG skulle aldrig kunna ha på MITT samvete att jag tog ett liv. 

Sen kan du försöka övertala mig hur mycket du vill. Vad som sen är acceptabelt i din värld, som inkluderar existensen av Jesus och Gud och andra sagor har jag inte mycket för.

(Nu tänker jag för övrigt lämna tråden då jag inte tänker bevärdiga mig en diskussion med dig)

Har man den inställningen till avlivning av ett lidande djur så kan man inte ha djur.

Jag kan inte annat än hålla med Camillhe. Har man skaffat djur så har man en skyldighet att sätta stopp för onödigt lidande. Dött djur lider inte, och jag kan inte förstå hur man kan leva med att man bara låter lidande fortgå. Att inte handgripligen kunna avliva själv kan jag förstå, det klarar inte jag heller, men att inte ens åka till vet eller be någon annan när det behövs är inget annat än djurplågeri.

Jag kan för övrigt inte se hur frånvaron av laglig dödshjälp i Sverige kan berättiga att man själv låter bli avlivning heller, det resonemanget går inte ihop. Två fel gör inte ett rätt - och vad gör du om du tex flyttar till Schweiz? Dödshjälp är lagligt där, innebär det att du börjar avliva lidande djur också?

Här har du för övrigt en som är för dödshjälp. Jag har sett en döende människa strax innan prostatacancern tog hans liv och känt lättnaden när farfar äntligen slapp lida mer. Jag kan inte vara mot dödshjälp efter det. Visst vore det skitjobbigt om någon nära skulle begära dödshjälp, det kan jag inte neka till, men att någon nära lider till döds känns skitjobbigt det också och jag kan för mitt liv aldrig vara så egoistisk att jag begär att en person ska lida längre än nödvändigt bara för att jag ska få skjuta upp min sorg. Jag resonerar likadant med djur, jag kan aldrig vara så egoistisk att jag låter bli att avliva ett sjukt djur för min egen skull. Tvärtom får jag dåligt samvete när det inte kan ske på momangen just för vetskapen att djuret lider. Mina djur är min familj och man plågar inte sin familj.

# : "… att en person ska lida längre än nödvändigt bara för att jag ska få skjuta upp min sorg. "

Ja, så ser jag också på det hela. För mig handlar det om ansvar, inte om hur jag själv känner det.

Men "bara för att" kan jag inte använda mig av, när det gäller andra människor. "Bara för att" ger endast MIN tyolkning av "varför" - och det kan finnaas mängder med andra svar på "varför", även om jag inte vet om dem.

Jag själv blir "rabiat" när djur tvingas till onödigt lidande.

Och att "krossa huvudet med en sten" på min son? Dålig jämförelse.

Skulle jag själv vilja ha huvudet krossat av en sten?  Det är inte poängen. Poängen är HUR SNABBT man kan göra det, och hur man talar om/visar: Sitt stilla nu, så jag får krossa ditt huvud med en sten … typ.

Ja, om jag själv lider, i slutstadiet av en smärtsam sjukdom, utan hopp om annan utgång än döden, i ett utdraget lidande - ja, tack, låt mig slippa.

Får jag cancer, och VET, att nu finns inget annat kvar, än smärtan (och förhoppningsvis morfin som kan lindra?), så beror det på morfinets verkningsgrad, om det verklinge KAN lindra. Om inte, kan jag inte be någon annan att ta mitt liv, jag skulle få ordna det själv…

#30 idag är det förbjudet med dödshjälp och det beror inte på att vi inte vill låta våra sjuka slippa lida. Det beror på att om en människa är svårt sjuk, så svårt sjuk att den inte själv kan be om hjälp så ska någon nära anhörig ta beslutet. Det ger i förlängningen problem…av den giriga sorten. Arvet ska ut! syskon blir osams osv. Detta ställer till en hel massa juridiska problem och enklast är att låta den sjuka lida och självdö, så naturen har sin gång och allt är lugnt. De sjuka kan pumpas fulla med morfin fram till dödsdagen. Stackars människor…jag har också upplevt skriken från cancerpatienter i dödsskedet…fy f-n…

Men vi hade faktiskt i Sverige så sent som i somras en kvinna som bad om dödshjäp vid sinna sinnes fulla bruk och fick det. Hon slapp lida, tack och lov!
Våra möss kan också be om dödshjälp. Genom blickar och genom att visa att de inte mår bra. Vi behöver bara se på dem och läsa dem. Blundar vi för dessa blickar så sviker vi dem…

Jag försöker alltid hitta diplomatiska vägar att mötas i kommunikation, och det finns oftast fler svar än rätt och fel.

Hyeonmus kanske ännu inte haft så svårt sjuka möss som vi hänvisar till, utan gamla möss som blir lite tunna och kutryggiga utan att vara sjuka? De mössen är inte nödvändigtvis lidande. Stela leder, stappliga, men pysslas om av sina yngre burmedlemmar, äter, myser och tar sina sista dagar med ro.
Man behöver inte avliva djur för att de blir gamla. Det är inte vad detta handlar om. Det är svårt sjuka och lidande djur som inte kan medicineras och som inte har något annat en ett långt lidande mot döden det rör. Det behöver vi kanske förtydliga, så inte var och varannan nackar sina möss när de börjar bli gråa runt nosen.

Det gäller även akut sjuka möss, skadade osv. Inte fasen låter vi en mus med brutet ben släpa sig fram tills det svälter ihjäl? Inte låter jag en mus med hjärnblödning ligga där och sprattla medan jag ser på! Det går bara inte…där måste man vara handlingskraftig! Där gäller det faktiskt till och med att kunna ta tag i det hemma på egen hand. Precis som om man kör över en hare, rådjur, ekorre med bilden, som sedan ligger halvt mosad och plågas. Inte fasen kan man bara så där och se på när djuret kämpar i dödsångest??? Jag tror inte ens Hyeonmus klarar det. men man måste ha upplevt det för att veta hur man reagerar, och jag vet hur jag reagerar. jag blir radikal, snabb och effektiv.

Jag skulle inte heller krossa huvudet på min son med en sten. jag krossar inte huvudet på någon med en sten, om det inte är akut som jag beskrev i olyckssituationer.  
Den som avlivas under lugnare former än olyckor ska inte ha dödsångest, är det inte så lagen säger när det gäller djuren?

Mina tankar går till Arn Tempelriddaren och hans trogne häst som stupar under strid. Hästen har ingen räddning ch Arn är förtvivlad av sorg. Han är Arns trodnaste vän, men Arn måste ta sitt ansvar innan han lämnar den döda hästkroppen kvar. Man kan inte vända och låta bästa vännen dö där, ensam i plågor…

Jag vet inte om tråden spårade ur nu… det får Tomas bestämma som skapade tråden…

#34 Sista stycket… ja, fasiken… jag tror på filmdöd, en död där någon håller en i handen… (och sen få bli såmbi )

Artlink: Vet inte riktigt vad i ditt inlägg du vänder dig till mig med. Därför är det svårt att svara. Aktiv dödshjälp är förbjudet i Sverige generellt, passiv är inte det. Inte för att jag egentligen tycker att det har ngn större betydelse när det kommer till djuren och deras lidande.

Dödshjälp till människor kan man diskutera i det oändliga. Jag fick se min mamma plågas till döds för ett år sedan. Trots enorma mängder morfin led hon oerhört. Jag hade gärna "avlivat" henne om den möjligheten hade funnits och hon visste om att hon skulle få sluta sitt liv så och ville inte det men det fanns inte så mkt valmöjligheter.

På ett sätt kan man jämföra det med våra älskade djur för jag ville ha min Mamma kvar, idag saknar jag henne så mkt att jag nästan skulle vilja ha tillbaks den sista veckan, för då fick jag åtminstonde hålla hennes hand och hon fanns och andades och levde. Men bara nästan, för att se ngn man älskar lida är nog ngt av det mest fruktansvärda och maktlösa man kan uppleva.

Att utsätta djur för samma lidande men utan att vi kan ge dom morfinet och lugnande mediciner, det är inte acceptabelt. Det är själviskt och handlar bara om ens egna känslor så att man inte ska behöva ta beslutet att avliva ett djur som man älskar.

Jag avlivar definitivt inte djur för att de blir gamla och skruttiga, jag avlivar ett djur som inte längre kan behandlas för sin sjukdom och som lider. Och det ansvaret MÅSTE alla djurägare ta. Klarar man inte av att ta det ansvaret då kan man tyvärr inte vara djurägare. Det är inte ngt jag skriver för att vara elak mot ngn utan det handlar om att avlivning  av svårt skadade eller svårt sjuka djur, tyvärr är en sak som ingår i hållandet av djur.

Grodan: Även om tråden gått från sitt ursprungliga ämne anser jag att det som diskuteras är så oerhört viktigt att det bör få vara kvar. Eller att man för över det till en ny tråd.

Ja, hur reagerar man? I akutsituationer? För min del är det faktiskt olika. Jag kan bli förtvivlad i hela kroppen, känna en stor och smärtsam hjälplöshet. Det är en fruktänsvärd känsla. Men det hjälper inte, det är bara försöka klara av det så fort som möjligt. Och det känns precis lika hemskt det, i kvadrat.

Eller så blir jag "känslokall", iskall, stänger av alla känslor. Och handlar. (Eller försöker handla i alla fall, på något vis, tillkalla hjälp eller något, alla djur klarar jag inte avliva.) Chocken kommer efteråt.

Detta gäller alltså djur i SVÅRT lidande, som akut behöver hjälp på något vis - oftast hjälp med akut avlivning, för att slippa undan en enda sekund till. Jag tänker INTE ge något beskrivande exempel.

Men sedan finns de andra avlivningarna. De klarar jag bättre. Därför att jag VET att djuret ALDRIG behöver lida! Det hela kommer aldrig att gå dithän!!! Jag tillåter det inte.

Och så de avlivningar där djuret lider, men inte så det skriker i dödsångest. Men döendet är ändå onödigt utdraget.

Jag tycker inte om att avliva djur. Det är ju inget nöje precis. Jag till och med avskyr det! Men när det väl är dött, så "bryr jag mig inte", för då är det över.

Jag har inget komplicerat förhållande till döden, varken min egen eller andras.

Camillhe: åh, jag skulle skriva #30….kan någon ändra det? var inte alls avsett ill dig :/

#39 ändrat

#38 Jag har inget komplicerat förhållande till döden, varken min egen eller andras.

Coolt!

Jag, som jag skrev, lämnade tråden och jag har alltså inte läst (ens nu) vad som skrevs efter mitt inlägg. Jag planerar heller inte göra det då jag bara kommer bli onödigt förbannad. =) Men om någon ifrågasatt mitt tänkande och vill ha mera inblick i det hänvisar jag till den här tråden: 

http://mus.ifokus.se/discussions/4d7136f0b9cb46222704e818-hittat-musunge-pa-jobbet

Och citerar lite därifrån.

"Gud vad lätt det är att säga så (en död mus lider inte) om ett djur. Själv har man försökt dö ett antal gånger, och det är alltid en jädra massa människor som ska skaka liv i en och vara hysteriska för "livet är så underbart att leva - och vem vet vad som väntar i döden". 9_9 Hypocrisy FTW…."

"En människa kan säga att den vill dö - djuret kan du inte ens fråga. Och där är vi inne på nåt. Musen kan inte ta livet av sig, som du säger. Men rent praktiskt kan den ju det, eller hur? Precis som en människa är den fysiskt kapabel att ta sitt eget liv. Vad är då problemet?

Jo, om vi går tillbaka till att kunna fråga musen, tror du musen hade sagt, "Ja, jag vill dö"? Nej. Den har en överlevnadsinstinkt. Om det finns några arter som verkligen vill leva är det väl troligen de som inte utvecklats nog för att ens tänka sig självmord, eller hur? Kan det räknas som annat än mord då, att döda något som vill leva? Människor har dömts för att som t.ex. sköterskor dödat patienter som de ansett lida, utan patientens godkännande… Patienter som ville leva.

Det är inte så många gener som skiljer människor från andra arter. Skillnader finns mellan människa och mus precis som mellan råtta och mus, ingen verkar ha problem med att jämföra dem. Men om råttor hade människors megalomani hade väl de också tyckt såna jämförelser var förjävliga… =/"

Jag menar absolut inte att vara ohövlig genom att inte läsa inlägg som är svar på mitt, utan menar endast att skydda mitt eget psykiska mående. Jag kommer inte ändra åsikt vad som än sägs (jag har som sagt haft diskussioner med andra om avlivning sedan jag var 3-4 år och framåt) men kommer däremot självklart må dåligt av att läsa om hur andra människor beskriver bvilken idiot jag är. Sen kommer jag helt rabiat försvara min åsikt, gå emot min egna princip om att respektera andras åsikter, och förmodligen förolämpa och bli osams med flera personer. För mig är det nog att hålla mig neutral när fler och fler trådar här bara i förbifarten nämner avlivningar. Därför väljer jag att inte läsa i den här tråden, men har råkat snappa up nån bit här och där.

Jag råkade trots läsa en liten del av vad amaira skrev. Något som inte oroade mig då amaira är väldigt bra på att hålla sig lugn och saklig. För mig känns det lika brutalt att döda, även genom veterinärspruta, ett djur som om jag krossat skallen på det själv. Så någon som klarar detta är värdig av mitt öra. Så menas den jämförelsen. Jag har ett närmre förhållande till mina djur än till "mina människor" i många fall. Min mamma hatar, nej, verkligen, hatar mig för mina djur som invaderar hennes lägenhet. Det kan jag leva med.

Och jag råkade även läsa nån snutt av vad Artlik skrev. *headdesk* Så för att riktigt befästa min position som djurplågare kan jag säga att jag har haft djur som ligger och rycker och sprätter och lider, jag hade en musbebis med tarmarna ute. Med djur som utan tvekan ska dö snart ändå tycker jag självklart dödshjälp är acceptabelt.
Men JAG kan inte. Jag har hittills sluppit situationer där detta lidande pågått mer än en kort stund. Det är inte att se som självklart att bara för att man inte klarar att se ett djur i dödsångest så kan man plötsligt döda. Jag har gråtit, skrikit, slitit mitt hår. En gång har ett djur dödats här, en musbebis som inte dödats ordentligt av mamman. Inte av mig, utan av närstående som jag bett om hjälp. Men, vad är lidande egentligen och vad är acceptabelt? "Life is pain highness, anyone claiming otherwise is selling something."

Oooch så är jag igång ändå. Men nu finns det insikt i mitt tänkande för de som bryr sig - och för de som inte bryr sig: *rycker på axlarna* Jag menade inte att starta en diskussion om det här, jag vill inte ha en diskussion. Jag hatar diskussioner. Jag skulle kämpa till döden för min åsikt även om jag insåg en dag att jag hade fel - så länge som nån står och hävdar sin åsikt på andra sidan. Jag får inte ut nåt av diskussioner. Jag har aldrig ändrat åsikt, även om jag insett att jag har fel, efter en diskussion. Min åsikt har snarare cementerats av den rena envishet jag är gjord av. Jag hade bara tröttnat på att ursäkta mig, det tänker jag heller inte nu göra. 

Jag är ledsen Tomas, som sagt avr inte min mening att förstöra din tråd.

#42: En idiotstämpel tvättar man inte bort genom att skita i att läsa folks inlägg för att man själv har en förutfattad mening om det. Idiotstämpeln tvättar man bort genom att a) avliva de djur som bör avlivas, eller b) inte ha djur alls.

(Fråga mig inte varför jag skriver det här, folk som inte ens läser inlägg är ju tämligen onödiga att ödsla tid på…)

#43

Jag skiter väl i vad ni TYCKER - det är att läsa det som får mig att må dåligt. Precis som att jag skiter i vad homofober tycker om mig och min läggning men likväl mår dåligt av att höra dem skrika "flata".

Ja för det är bra jävla intelligent och okorkat att tvinga sin åsikt på andra. Jag förstår av det du skrivit vad du anser. Det är inte lika med en outplånlig sanning. 

VAD gör det för skillnad om jag läser inläggen annat än att jag blir förbannad och detta urartar till ett gräl. Men okej. Jag ska läsa igenom allt, svara på det så kan vi bli riktigt osams.

Jag kan kalla dig för idiot, du kan kalla mig för idiot - ingen ändrar i slutändan åsikt. FÖR SÅ SER DISKUSSIONER UT. Det är den dummaste uppfinningen sen människans skapelse.

#44 Men om du kommer hem, hittar en mus som har fått en hjärnblödning och har så grav snedskalle att den inte bara har hivudet snett, utan bara över dagen är så dålig att den inte går i cirklar, utan ligger och snurrar, rullar varv på varv och har panik. Låter du den snurra åtskilliga timmar i panik, innan den dör?

Eller om det varit en olycka, så att ett djur ligger allvarligt skadad, ex så att tarmarna hänger utanför buken, och du vet att det kommer att dö, plågsamt, på ett dygn. Låter du den tyna bort?

#44: Varför yttrar man sig om man mår dåligt av att få mothugg? Du kan ju knappast ha trott att du bara skulle bli klappad på ryggen när du inte kan ta ditt ansvar som djurägare.

Nae, jag vet inte med alla andra men själv har jag då både ändrat åsikt och fått andra att ändra sina åsikter genom just diskussioner. Fast det kräver väl kanske att man inte sitter och gnäller över att man framstår som en idiot - ditt ord för övrigt.

#31

Jag respekterar din åsikt och känner samma sak om att du ska få hålla djur. 

#32

"Dött djur lider inte" - vilka bevis har vi på vad som sker efter döden?

"men att inte ens åka till vet eller be någon annan när det behövs är inget annat än djurplågeri." Har jag redan svarat på. Om det är så illa så är det. Ska djuret ändå dö så ska det. Vad som är lidande graderar alla olika. Varför jag ska tvingas döda när något lider - något som naturen verkligen inte uppbyggt kring förstår jag sen inte, men det är en vida spridd åsikt.

"Jag kan för övrigt inte se hur frånvaron av laglig dödshjälp i Sverige kan berättiga att man själv låter bli avlivning heller, det resonemanget går inte ihop." Jag menar att peka på att åsikter skiljer. Fel och rätt är relativt till var och en och fluxuerar, det är inte något som står hugget i sten. I svergie anses inte dödshjälp av människa okej, hos mig inte dödshjälp av människa.

"var väldigt glad för sitt liv och chansen att få träffa sitt barnbarn. Här har du för övrigt en som är för dödshjälp. Jag har sett en döende människa strax innan prostatacancern tog hans liv och känt lättnaden när farfar äntligen slapp lida mer." Min farfar levde 10 år utan att kunna andas ordentligt, enligt syrevärdena i blodet var han död och de flesta hade ansett att han led. Hade han varit ett djur hade han säkerligen avlivats. Jag kommer aldrig sluta tycka illa om när ett liv tas, med detta säger jag inte att jag tycker det borde förbjudas eller är fel.  

Gör detta dig lyckligare? Jag ska nu fortsätta, eftersom det tydligen är VÄÄÄLDIGT viktigt att få tjafsa om det här. Personligen skulle jag hellre mysa med mina möss och slappna av.

#33

"Ja, så ser jag också på det hela. För mig handlar det om ansvar, inte om hur jag själv känner det." Så länge jag inte kan prata med mina djur kan inte jag yttra mig ser jag det som synnerligen ansvarslöst att döda mina djur. Människor gör misstag.

"Men "bara för att" kan jag inte använda mig av, när det gäller andra människor. "Bara för att" ger endast MIN tyolkning av "varför" - och det kan finnaas mängder med andra svar på "varför", även om jag inte vet om dem." Jag tycker väldigt bra om att diskutera med dig amaira eftersom det är en sann diskussion, inte det gräl som diskussioner til 99% är.

"Och att "krossa huvudet med en sten" på min son? Dålig jämförelse…"
Redan besvarat högre upp.

"Ja, om jag själv lider, i slutstadiet av en smärtsam sjukdom, utan hopp om annan utgång än döden, i ett utdraget lidande - ja, tack, låt mig slippa." Och många känner likadant, det respekterar jag. Samtidigt såg jag livet som ett utdraget lidande och anser personligen att dödshjälp skall ges alla som vill ha det där inget bättre alternativ ka ges. "Nej du får inte dö. Sitt nu här inspärrad på hospitalet resten av ditt liv och klipp figurer ur papper."

"Får jag cancer, och VET, att nu finns inget annat kvar, än smärtan (och förhoppningsvis morfin som kan lindra?), så beror det på morfinets verkningsgrad, om det verklinge KAN lindra. Om inte, kan jag inte be någon annan att ta mitt liv, jag skulle få ordna det själv…" Respekteras och förstås. 

#34

"idag är det förbjudet med dödshjälp och det beror inte på att vi inte vill låta våra sjuka slippa lida. Det beror på att om en människa är svårt sjuk, så svårt sjuk att den inte själv kan be om hjälp så ska någon nära anhörig ta beslutet. Det ger i förlängningen problem…av den giriga sorten." Jag tror inte att det är den enda anledningen men är medveten om detta.

"Men vi hade faktiskt i Sverige så sent som i somras en kvinna som bad om dödshjäp vid sinna sinnes fulla bruk och fick det. Hon slapp lida, tack och lov!" Men vad är sina sinnens fulla bruk och vad bör egentligen gillas? 
"Våra möss kan också be om dödshjälp. Genom blickar och genom att visa att de inte mår bra. Vi behöver bara se på dem och läsa dem. Blundar vi för dessa blickar så sviker vi dem…" Men hur vet vi det? Hur? Hur kan vi veta att det vi tolkar är rätt?

"Jag försöker alltid hitta diplomatiska vägar att mötas i kommunikation, och det finns oftast fler svar än rätt och fel." Jag håller med i detta och uppskattar försöket till diplomati.

"Hyeonmus kanske ännu inte haft så svårt sjuka möss som vi hänvisar till, utan gamla möss som blir lite tunna och kutryggiga utan att vara sjuka? De mössen är inte nödvändigtvis lidande. Stela leder, stappliga, men pysslas om av sina yngre burmedlemmar, äter, myser och tar sina sista dagar med ro." Har redan svarat fullgott på detta tror jag?

"Jag skulle inte heller krossa huvudet på min son med en sten. jag krossar inte huvudet på någon med en sten, om det inte är akut som jag beskrev i olyckssituationer." Som sagt, för mig vore det samma psykiska ondo.

"Den som avlivas under lugnare former än olyckor ska inte ha dödsångest, är det inte så lagen säger när det gäller djuren?" Men vad spelar dödsångest för roll när du ögonblick senare inte längre finns och kan minnas den…?

"Mina tankar går till Arn Tempelriddaren och hans trogne häst som stupar under strid. Hästen har ingen räddning ch Arn är förtvivlad av sorg. Han är Arns trodnaste vän, men Arn måste ta sitt ansvar innan han lämnar den döda hästkroppen kvar. Man kan inte vända och låta bästa vännen dö där, ensam i plågor…" Jag hade här stannat och hållt min vän i handen, inte svikit den genom att ta dess liv. Detta är min åsikt och hur jag hade känt och känner, och jag förstår hur andra ser på saken och respekterar detta.

#36

"Och det ansvaret MÅSTE alla djurägare ta. Klarar man inte av att ta det ansvaret då kan man tyvärr inte vara djurägare. Det är inte ngt jag skriver för att vara elak mot ngn utan det handlar om att avlivning  av svårt skadade eller svårt sjuka djur, tyvärr är en sak som ingår i hållandet av djur." Men djur får lida precis hur mycket som helst i naturen, vi kan t.o.m. låta naturfilmare dokumentera detta och lugnt käka popcorn till? Varför får inte naturen ha sin gång? Att strunta i att medicinera för det öär onaturligt och avliva är okej. Att avliva hur som helst är tillåtet och okej egentligen, men att låta ett djur dö naturligt är det inte? Säg att man då tar ut mat och vatten, som nu var dina argument för ickenaturlig död. Då då? Är det ändå djurplågeri? Men om ett djur lider ute? Är det inte mitt ansvar? Var går gränsen och VARFÖR? För att du säger det? För att han säger det? För att lagen säger det?

#37

"Även om tråden gått från sitt ursprungliga ämne anser jag att det som diskuteras är så oerhört viktigt att det bör få vara kvar. Eller att man för över det till en ny tråd." 

Såsom det nu diskuteras… Jag tycker snarare det handlar om en häxjakt på mig där jag antingen ska erkänna mig som häxa eller också brännas på bål. Ja bränn på ni. Min åsikt står. Men jag förstår tillfredsställelsen i att plåga genom ord. ^_^

#38

"Ja, hur reagerar man? I akutsituationer? För min del är det faktiskt olika. Jag kan bli förtvivlad i hela kroppen, känna en stor och smärtsam hjälplöshet. Det är en fruktänsvärd känsla. Men det hjälper inte, det är bara försöka klara av det så fort som möjligt. Och det känns precis lika hemskt det, i kvadrat.

Eller så blir jag "känslokall", iskall, stänger av alla känslor. Och handlar. (Eller försöker handla i alla fall, på något vis, tillkalla hjälp eller något, alla djur klarar jag inte avliva.) Chocken kommer efteråt."
Titta. För din del. Det är otroligt viktigt att alltid tänka på. Alla reagerar olika. Inte riktat till dig, för du tänker helt uppenbart på det, men många gör det nog inte. Jag vet inte vad mer jag ska skriva. Jag förstår din syn på saken och uppskattar läsningen och insynen i hur du tycker och tänker. =)

Så. Lovely. Nu ska jag gå och skära mig lite härligt efter detta som gjort att jag mår så dåligt. Jag ska komma ihåg att man inte får ha en annorlunda åsikt om man vill behålla sinnesfriden. Men, oj, titta! =O Jag har fortfarande samma åsikt! Elda på lite mer så kanske det släpper. Jag menar, det kan ju inte vara så att jag redan hört det här en miljard gånger och inte får ut nåt av det - nej vänta SKREV jag nåt sånt? Ja det gjooorde jag visst. Men vad bra att alla andra kanske är nöjda nu när jag läst deras inlägg! =D Så blev det fred på jorden! <3

Du har två val, antingen är du djurägare och följer lagen och tar ditt ansvar och avlivar ett sjukt lidande djur, eller så är du INTE djurägare.

Svårare än så är det inte och det finns inga andra val. Du har all rätt till din åsikt men du har INTE rätt att praktisera den i Sverige med gällande djurskyddslag.

#45

Jag citerar: "Med djur som utan tvekan ska dö snart ändå tycker jag självklart dödshjälp är acceptabelt. Men JAG kan inte. Jag har hittills sluppit situationer där detta lidande pågått mer än en kort stund. Det är inte att se som självklart att bara för att man inte klarar att se ett djur i dödsångest så kan man plötsligt döda. Jag har gråtit, skrikit, slitit mitt hår. En gång har ett djur dödats här, en musbebis som inte dödats ordentligt av mamman. Inte av mig, utan av närstående som jag bett om hjälp." Jag skulle ändå inte kunna döda, nej.

#46

Ja du har rätt. Alla som tycker annorlunda borde bara hålla käften. Jag förväntade mig respekt. Mothugg? Men VARFÖR? Bara för att? För det kommer ju inte ändra min åsikt.

Men snälla någon. *suckar* Jag fungerar inte så och upplever saken inte så. Jag citerar: "Jag har aldrig ändrat åsikt, även om jag insett att jag har fel, efter en diskussion. Min åsikt har snarare cementerats av den rena envishet jag är gjord av".
Jag har väl inte GNÄLLT? o_0 Jag har sagt som det är. JAG får inte ut nåt av att läsa när ni berättar om hur dum jag är - är det konstigt? Är det gnäll - inte ett konstaterande av fakta? Vad är underligt i det påståendet? Du vill uppenbarligen bara var otrevlig och tjafsa och inte alls prata om olika åsikter och syn på saker. Så då kan vi väl köra på den linjen. Dra åt helvete din fascistiska, aggressiva idiot. Kör upp dina argument i röven och gå och skjut en lidande grävling. Eller skjut dig själv för att förminska andras lidande. Tack och hej!

#49 Jag citerar: "Med djur som utan tvekan ska dö snart ändå tycker jag självklart dödshjälp är acceptabelt. Men JAG kan inte. Jag har hittills sluppit situationer där detta lidande pågått mer än en kort stund. Det är inte att se som självklart att bara för att man inte klarar att se ett djur i dödsångest så kan man plötsligt döda. Jag har gråtit, skrikit, slitit mitt hår. En gång har ett djur dödats här, en musbebis som inte dödats ordentligt av mamman. Inte av mig, utan av närstående som jag bett om hjälp." Jag skulle ändå inte kunna döda, nej.

I början när jag hade möss, hjälpte min man mig att avliva gamla, sjuka och en gång kullade han åt mig. Sen fick jag raka besked, lär dig att göra det själv, för du får ingen mer hjälp av mig.
Eftersom vi levde under existensminimum, fanns inga pengar att gå till vet för avlivningshjälp, så jag lärde mig. Jag slutade äta kött 86 för att jag inte ville att djur skulle dö i onödan. Men lärde mig att avliva djur som lider. En mus med en tumör som är för stor, en gamling som är för skruttig, en som rosslar så att det hörs hur jobbigt varje andetag är, de djur som tappat glimten i ögat och inte orkar längre. Jag ser det som en plikt att hjälpa dem, precis så som jag skulle önska att någon skulle hjälpa mig, om jag var i den situationen.

Jag kan avliva möss som är sjuka, såna som är så rädda att de mår dåligt, eller såna som vantrivs i mänskligt samspel att de bits. Visst, snällt kanske det inte är alla gånger, men IBLAND är det snällare att avliva, för individens skull, ibland för muspopulationen. Jag har lärt mig att klara av det, för min egen och mössens skull. Jag är även säker på att jag i en krissituation skulle kunna avliva höns, kaniner och kanske större djur, om de luder och måste få akut hjälp.
Fast finns möjligheten att få hjälp av maken, så ställer han upp. Fast inte med möss.

Jag måste avbryta diskussionen nu. Eller låsa tråden.

#47; Mig veterligen finns inga bevis på vad som händer efter döden nej, annat än rent fysiskt med förruttnelse, om man inte kremerar eller vad man nu väljer att göra. Men vad är egentligen troligast? Att djuret kommer lida efter döden eller att det helt enkelt inte existerar mer? Iom att ett djur som bör avlivas lider i detta nu så borde det oavsett inte göra någon skillnad, lida får det ju göra ändå. Skillnaden är att ett dött djur kanske slipper lida, till skillnad från ett levande som garanterat lider.

Ja, djuret ska ändå dö så varför inte snabba på processen så djuret slipper lidandet tills det äntligen dör? Det är ett ansvar man tar på sig när man skaffar djur. Kan man inte avliva ett djur så ska man inte ha djur heller.

Jag var rätt lycklig redan innan, men tack för omtanken. Ja, jag var ironisk nu.

För övrigt är det galet lågt att skylla på omgivningen bara för att du karvar i dig själv. Det är synd att du får ta till sånt när du mår dåligt men det är aldrig något du kan lasta folk på ett random forum för. Du får ha precis vilka åsikter du vill men du valde själv att skriva de på ett publikt forum och får således tåla mothugg också. Tål man inte att folk säger emot så får man snarare fundera på om man öht ska skriva på forum alls.

#49: Som sagt, du sitter på ett diskussionsforum och får således tåla att det blir diskussion.

Så bara för att du är envis så är diskussioner bara skit? That's a new one.

Det är ju precis det du gör. Som sagt, den enda som kallat dig för idiot är du själv.
Och nej, jag är inte bara ute efter att tjafsa. Däremot kan jag glatt konstatera att du beter dig precis som den idiot du själv kallar dig. Grattis.

Och Grodan, sluta skriva snabbare än mig är du snäll :P

Eeeeh? Kanske var det här inte menat till en tråd om avlivning?

Nej du Grodan! Den här tråden har HELT ballat ur! Lås!