Ångesten. Hade äntligen fått bukt med den, eftersom jag ska få hem möss igen. Inte vilka som helst, Kiwis bebisar.
Så händer detta…

För er som inte vet:

Jag hade möss innan, två av dom var verkligen speciella, dom var som små hundar. Älskade att pussas, kom när man kallade, ja, dom var underbara. Kiwi & Stitch. Mina bebisar <3

Så kom den dagen jag bara väntade på, jag var tvungen att ge bort dem. Mor fick nog av lukten (vi bodde 2 tonåringar, 1 hund, 2 gerbiler & upp till 18 möss, i ett litet, oventilerat förråd), och vi hade inte plats för dem längre.

Så alla mina älsklingar lämnade oss, alla till goda hem. Något annat hade jag inte gått med på.
Men varje dag sedan dess, hr jag hft ångest pga detta. Jag gav upp. Jag lämnade bort mina barn?! Jag svek dem.

Och nu dör dom, en efter en. Igår blev bägaren överfull. Stitch dog.

Stitch. Musen som mitt i natten pressade sig ur buren för att klättra tvärs över rummet, bara för att kunna kela med oss. Musen som skakade rasande i gallret om vi gick förbi utan att öppna och pussa på henne. Detta är ofattbart för mig. Hon skulle ju inte dö?
När jag fick besket, satte jag mig helt enkelt på golvet och grät så jag skakade & inte fick luft. Har gråtit hela natten. Men nu är tårarna slut. Vad ska jag nu göra?

Jag älskar dig evigt gumman, förlåt för att jag svek dig! <3