Idag lämnade Hedvig oss.
Min bästa vän. Min finaste mus.

Hon har varit sjuk länge.
Först blev hon bättre - men plötsligt blev hon aggressiv, attackerade våra händer hela tiden och jagade sina burkompisar. Förändringen gick så snabbt, hon började barbera på en av mina andra möss och jag såg på henne att hon var långt ifrån frisk. Hon hade ont, och jag kunde inte göra något åt det längre.

Jag har gjort vad jag kan. Jag känner mig misslyckad och hemsk som inte lyckades göra henne frisk och glad, och jag undrar - kunde jag ha gjort något annorlunda?
Men jag måste tänka på henne, inse att hon mår bättre nu.

Men jag saknar henne så jävla mycket. Jag gråter hela tiden.
Hedvig var min bästa vän.

Men nu har himlen fått en av de finaste och bästa musänglarna. Där är hon friska, pigga Hedvig igen. Den Hedvig som jag hämtade i somras, som pussade mig på handen andra dagen jag hade henne och som älskade pasta med köttfärssås. Tjocka, nyfikna, gosiga trygga Hedvig.

❤️