Det är därför jag inte är uppfödare - jag skulle aldrig klara av det. Jo, nån enstaka unge till nån jag känner väl skulle nog gå bra men inte annars. Nä, jag är för blödig jag också.

Jag förstår verkligen hur du känner dig. Jag föder upp chinchillor och de är inte klara att flytta hemifrån förrän de är 10-12 veckor. Snacka om att man hinner bli kär på den tiden. Jag behåller väldigt många bebisar själv och de jag säljer till håller jag tredje gradens förhör med. Det är ju ens bebisar ju!!!

Ja, du är nog superblödig av dig!

För mig är det enkelt, de jag inte kan skiljas från de behåller jag!

Med tiden tror jag man utvecklar en teknik, att inte fästa sig vid de individer som inte passar ens uppfödning (mål och inriktning), men det går att stänga av känslorna ibland samt sätta på dem ibland… som en kran…

De kan just vara de, att de inte var dina o att du hade fäst dig så i dom ..

Jag är så lagom stöddig nu, kommer juh hamna där en dag oxå  nu när jag har satt ihop ett par .. *thi hi*

Jag kan försäkra dig om att de har det jätte bra iaf. :) Tjejerna är just nu i färd med att utforska tredje våningen de har hållt sig på våning nummer ett och två så gott som jag har sett det fram till nu. Killarna är överallt i deras bur. Dock har jag märkt att en hona och en hane är mera framåt än den andra honan och hanen. Killarna var hungriga fast de hade fullt med käk i transportburen så började de äta direkt när de kom till nya buren. Haha det var lite roligt att se :) Men det har gått jätte bra. Och de verkar helgosiga har dock hållt mig lite på avstånd så de får vänja sig med de nya omgivningarna först. Men det är verkligen svårt att låta bli. :)

Hihi vad roligt! *snyft* Blir nästan rörd när jag hör om mina bebisar. Ja, det är Mr Jingles som är mest framåt, det har han alltid varit. Med tjejerna har det liksom växlat. Förresten glömde jag nog att tala om att Mrs Brisby har rubinögon.

De hade det nog ganska stressigt hemma hos sin ägare. De bodde så trångt osv. Nu känns det faktiskt bara bra igen. Men det var ju första gången jag gjort något sånt här. Det man vill helst av allt är ju att ens små muslingar ska få bra hem!

Jag är otroligt känslig. Hade ett gäng fiskar en gång: cigarrhajar, de var ganska stora och personliga men växte ur akvariet jag hade då. Jag lade ut dem på blocket men ingen nappade. Skänkte dem till ett zoo som hade ett stort akvarium. Men mådde lika pissit då. De blev sålda till slut. Undrar till vem..

Jag tror det är tanken på att de liksom bara är "saker" som får mig att tänka såhär. Skumt.. Nä det bästa är väl om man låter personen komma hem till en i lugn och ro så det inte blir så hastigt.

#2 Shit, det måste vara tufft. Lär ju vara samma sak med kattungar.

Nä, inga fler kullar för mig tack.

Jag har bara sålt en kull möss en gång, inga andra djur. Jag var delad inför att sälja dem faktiskt. Det fanns inte plats för dem alla och jag hade kontakt med köparna lite innan (och även nu efteråt), vilket gjorde att det kändes bra. Men jag hade börjat fästa mig vid dem i och med att jag döpte dem. Tänk vad ett litet namn kan göra mycket :-)

Nä, nu har ni missförstått något allvarligt. Det är jättekul att döpa möss och sälja dem och få höra de nya ägarna kalla mössen för det namn du gav dem i stamtavlan! Och det är underbart när folk blir nöjda med husdjuren du fött upp! Det är ju precis det man vill att både djur och människor blir nöjda. Att hitta lämpliga hem är visserligen svårt, men de flesta sköter sina möss på bästa sätt och det är inte säkert att djuren skulle haft det bättre om du behållt dem!

Jag önskar många många flera ville köpa möss, för det är jättekul att se hur folk förälskar sig i dem. Vissa ansiktsuttryck glömmer jag aldrig. T ex när mandymoo var hemma hos mig och köpte sina första stamtavlemöss… haha… hon skulle bara ha en eller två… men åååååååh! så söta de var allihop… och alla hoppade upp i hennes hand och ville följa med henne hem… och så blev det! och mandymoo är rejält musfrälst nu… (fast jag saknar henne för tillfället…)

Hur många fick egentligen Mandymoo med sig den gången???

ähum… *host* hur många satt det i buren… hm…. hihi

Haha, ja men det var nog bara som det kändes då. Den där känslan rann av mig under natten. Var väl nån separationsångest antar jag. Ungefär som mamma kände när jag flyttade hemifrån. Man är ju glad fast.. ja.. Ni fattar.

Jag tror det är värst med de allra första kullarna, det är liksom något extra speciellt med dem, rent känslomässigt.

Inte för att man (jag) tycker sämre om dem som kommer efter, men för att den här "nyhetens behag" och det här "stora" liksom mer övergår till "vana". Eller nått…

Ja antagligen..

En tjej har mailat om de tecknade musungarna. Hon frågar om det finns kvar möss och vad de kostar. Varför frågar man vad en mus kostar? Är så små pengar att det ju knappast kan vara det som är avgörande när man köper ett djur. Men jag har inte ens tänkt på pris. Jag kommer ihåg att jag förut tyckte att man skulle ha ett minimipris på 75 kr på alla möss men nu vet jag inte. Jag skrev att runt 50-lappen vore väl rimligt men att det är viktigare att de kommer till ett hem med mkt pyssel och kärlek..

De frågar alltid vad möss kostar. De vill veta om veckopengen räcker.

Gärna vill de även veta vad en eller ett par möss kostar per vecka eller per månad i mat etc.

Muskostnad per vecka, hi, hi.

LOL… mmm… finns säkert någon liten tråd här om det… JAG däremot kan inte räkna ut det…