Hur är natalen som sällskapsdjur? Jag anser att det är något man måste erfara. Det är svårt att få en rättvis bild av dem annars men jag ska göra mitt bästa för att beskriva så som jag upplever dem. Eftersom vi befinner oss på ett musforum kommer jag att jämföra en del med möss men det är viktigt att tänka på att natalen varken är en mus eller råtta. Läs gärna även artikeln Natalens härkomst och systematik.
Allmänt
Natalen är ca 2-3 gånger så stor som en mus. Det är en marklevande gnagare men som också tycker väldigt mycket om att klättra! De uppskattar även rör och tunlar. De gräver inte, eller visst kan det hända när de till exempel letar mat men aldrig "bara för att".
De är mest aktiva på kvällen, natten och tidig morgon. Själva djuret är näst intill luktfritt. Urinen luktar lite men inte så farligt. Eftersom de tenderar att använda en skål med sand som toalett blir det lätt att hålla rent.
Litteraturen säger att de kan bli runt tre år gamla, ibland mer. Det vanligaste verkar dock vara en livslängd på runt 2 år vid seriös avel.
Nataler lever i flock och skall aldrig hållas enskilt. Både honor och hanar trivs bra i grupp. De är kända för sitt fredliga sinne mot varandra och mot andra gnagare.
Nataler ihop med möss?
Ja det brukar faktiskt gå bra. Natalen är en av få arter som brukar gå bra att hålla tillsammans med möss, vilket är ett utmärkt sätt för ensamma mushanar att få sällskap. Enligt lag ska de dock hållas ihop med artfränder och enligt mig bör de vara minst två nataler även om de bor ihop med möss. De blir ofta väldigt goda vänner där vänskapen kan bevittnas av att de sover ihop och putsar varandra.
Jag har hört att de bits?
Det är en väldig skillnad i temperament beroende på var natalerna kommer ifrån! De allra flesta som har nataler, föder upp dem som foderdjur. Ibland kan man även hitta dem i en del djuraffärer och de säljs lika så som foderdjur. "Fodernataler" är ofta väldigt otrevliga att ha att göra med! De är kända för att bitas väldigt hårt och vara svåra att hantera. Det är inte så lätt att hitta temperamentsavlade nataler i Sverige som passar för sällskap. Vi är i dagsläget en handfull uppfödare som avlar dem med fokus på trevligt temperament. Jag har köpt in individer från alla dessa linjer, för att få ett brett urval samtidigt som det lär mig om likheter och skillnader mellan dem. Alla har tendenser till att smaka på fingrar i olika omfattning. Vissa tar mycket nätt, som för att se om man är god eller farlig (så gör ju tammöss också). Andra testar lite hårdare. Precis som hamstrar, gerbiler och vissa möss, är natalerna känsliga för dofter. De kan nypa till om man luktar gott eller läskigt om fingrarna. Därför tvättar jag alltid händerna innan jag hanterar dem, samt mellan skötseln av de olika burarna. Hanar brukar visserligen tycka om att man luktar hona om fingrarna men det kan också leda till att de börjar slåss i gruppen.
Små bebisar är oftast snälla! De är lätta att klappa och lyfta, även om de fort skvätter ur handen igen. Vad jag har märkt är att de hamnar i någon slags trotsålder vid ca 8 till12 veckors ålder, då de gärna testar lite extra och smakar på fingrarna (ibland hårt). Särskilt honorna, de flesta är över ens om att hanar är trevligare än honor. Tycker man att det känns obehagligt kan man låta dem va ifred några veckor då detta händer, för att sedan testa hantera dem senare igen.
Bur
Nataler kan hållas i gallerbur, terrarium, akvarium med nättak, plastlådor med ventilering eller burskåp. Vissa individer gnager mer än andra men jag tycker mig se ett samband mellan överdrivet gnagande och frustration. Det uppkommer nämligen när de inte är nöjda med sitt boende, till exempel i för små burar. Lagen är minimum burmått för en grupp nataler 0,5 kvm med en meters höjd. Det kan tyckas onödigt med så stort till så små djur. Anledningen är att de varit ovanliga som sällskapsdjur och därför inte ingår i L80. Vad är deras faktiska behov då? Jag kan självklart inte rekommendera mått som inte lever upp till lagen. Det jag kan säga är att jag ibland hållt nyinköpta individer i ett akvarium i köket tillfälligt, för socialisering och övervakning. Akvariet är 30x60x30cm. Det jag märkt är att natalerna efter ca två veckors tid i detta kar, visar tecken på frustration. De försöker desperat ta sig ut och gnager på takgallret. Detta trots massor av inredning och berikning. Dessa problem ser jag inte när de kommer till större burar. Höjden verkar vara viktig för dem och att det finns ordentligt med saker att klättra på. Terrarium eller burskåp som öppnas fram verkar de trivas bättre i än akvarium med nät i taklocket, eftersom de klättrar upp så högt de kan och vill boa där. Precis som musen älskar de rep, stegar, klätterställningar, klättergrenar, hängbroar, hammockar och bon som sitter högt upp i buren.
Motionshjul av den största sorten (28-32cm) är väldigt uppskattat! Hö ska alltid finnas tillgängligt eftersom de äter det. Likaså en musblandning och friskt vatten.
Hantering
Jag har upptäckt att morgonen är det bästa tillfället att handträna dem på. Då är de nämligen väldigt pigga och ivriga på att komma ut på äventyr!
Jag skulle säga att nataler generellt sett är ganska otrygga och man måste vara beredd att jobba lite med dem om man vill kunna få dem riktigt tama. De blir lätt rädda för ljud, rörelser och lampor. De kan reagera på rädsla på två olika sätt. Vissa springer och gömmer sig, så som musen gör. Dock är de oerhört nyfikna och kommer oftast fram igen strax efter att de blivit skrämda, för att nosa och undersöka vad det va som hände. Försöker man fånga en sådan natal genom att lyfta dem ovanifrån, är risken stor att man blir biten. Om man lyfter underifrån med kupade händer skuttar de snabbt iväg. Detta kan vara frustrerande i början så man får ha tålamod om man vill kunna lyfta dem på ett säkert sätt. Vissa lyfter dem med ett grepp runt svansroten men den sortens fulhantering förespråkar INTE jag! Vissa individer blir paralyserade istället för att gömma sig, de blir liksom alldeles stilla av skräck. När det händer är de visserligen väldigt lätta att plocka upp men man märker att de känns paralyserade. Risken är att de, när skräcken släpper, far iväg och kastar sig rakt ut i luften.
Beroende på hur de reagerar vid rädsla får man jobba med dem på olika sätt för att få dem trygga. Eftersom rädda nataler är så opålitliga brukar jag vilja vinna deras tillit innan jag har dem i famnen, för att de inte ska falla och slå sig. De är inte som tammöss, att de är rädda för avsatser. En riktigt tam natal går dock att ha på axeln utan att den hoppar ner.
Om man överraskar natalerna, till exempel genom att lyfta på boet när de ligger i det, ligger de alltid väldigt stilla ett tag tills de samlat mod att smyga iväg. Jag brukar passa på att klappa dem lite då och erbjuda dem en godbit. Ett annat tillfälle som passar för att få klappa dem i början, är när de äter. Då kan man nästan alltid klia dem i nacken. Man får inte vara för rädd att röra vid dem, gör man det ofta lär de sig att man inte är farlig. Klappa, klia, ge en godis. Korta stunder var dag med positiv kontakt ger bra resultat!
För övrigt jobbar jag mest med positiv förstärkning och frivillig hantering. Jag LOCKAR upp dem i handen, så får de komma om de vill. God mat är ett sätt att locka dem på, de lär sig tidigt att äta ur handen. Dock har jag upptäckt att det som lockar mest är att få åka i handen från buren till en lekhage! Så om de en gång flyttats till lekhagen från burdörren, mha en kokosnöt eller liten låda, kommer de sitta fint där och vänta kväll efter kväll. Jag ser alltid till att de har en liten sitthylla eller liknande innanför burdörren. Säker höjd på hagen är ca 50 cm. Vill man inte tvunget umgås med dem och kunna ha dem utanför buren behöver man inte plocka med dem så jättemycket. Temperamentsavlade nataler är ofta snälla, även om de inte vill bli upplyfta.
