Jag tror att uppväxten, precis som för oss människor, har en enorm betydelse. Nu har jag visserligen inte särskilt mycket mus-vana, men jag märker redan på mina muslingar från affären att de gärna gräver ner sig i spånet och sover under saker, eftersom att det var så de bodde i djuraffären.

Utsätts inte en mus för nya intryck under sin uppväxt utan den har bara en bur med 4 väggar och x antal kompisar så är jag övertygad om att den kan bli ganska paff om den helt plötsligt får saker att undersöka, klättra på och aktiveras med. Det har jag sett bland mina importer när de får hängmatta, massa bomaterial, bottenströet är tjockt lager som de gräver i, de får grenar och gräs att gnaga på. Värst var min lille Hereford kille Cointreau som la sig sonika platt på magen och glodde efter att ha fått sitta i en mindre karantänbur ganska länge. Utan mycket kontakt från mig också (jag plockar gärna med mina karantändjur men så lite som möjligt) och han fick sen en för honom riktigt stor bur med 3 fruar och det tog honom nog 1 timme att gå igenom buren bara på burbotten och ingenting mer. Men numera klättrar han gärna, ganska ovilligt för han är en tjock herre  men det gick verkligen se hans utveckling. 

Eller 3 av mina nya importer som nyss fick en stor karantänbur, det syntes verkligen hur glada de var över att få så mycket utrymme och saker att leka med när jag nu råkar veta i vilken miljö de kommer ifrån. De hade ju tur att de ändå är så unga, så det kommer gå fort för dem att vänja sig vid ett bättre liv.

Det är det som är så bra med möss, de är så anpassningsbara.

De enda möss jag inte får ordning på är de som inte har sällskapsmustemperament, som är så rassliga att de skriker och sparkar bakut när man ska fånga upp dem. Jag är övertygad om att flera av dessa varit med om dåliga mänskliga kontakter och för att bryta denna barriär av rädsla för människor som de sedan byggt upp (en hemsk upplevelse/trauma med människa kan lätt påverka dem att inte lita på människor) kan ta oerhörd tid.

Finns inga trauman och finns bra grundtemperament, så finns inga hinder för hur och när en mus kan utvecklas, anser jag.

Jag tog en väldigt springig/nervös tjej som just omplacerades pga sin springighet. Jag fick henne tam, lugn och hanterbar på 1 vecka.

Ja, visst är det så. 

Jag har dock även varit med om motsatsen. En tjejkompis har två möss från mig. En var sisådär hanterad när hon flyttade men hanterbar. Idag kan inte hon hanteras alls utan bits. Sällskapsmusen till ovanstående mus flyttade dit i somras, en snäll flicka som var lätt att hantera. Även hon bits idag. De är mest "titt-möss" hos min tjejkompis men hur de kan ändra till ett negativt temperament är för mig ett under. Iofs har tjejkompis även 2 katter, kanske det påverkar. 

Mina möss hanteras även av min snart 9årige son och hans kompisar, det gör att våra möss måste vara trevliga och lätta att hantera.

#4 Ja, tyvärr det händer ibland.

Jag har dock märkt att en del människor kan jag omplacera och sälja alla slags möss till, där kommer mössen att alltid vara de de var hos mig. Så jag tror ändå att det kan vara miljö och människa som påverkar en del här vad som händer med mössen i sitt nya hem. Givetvis utifrån musens förutsättningar…

#5 Abolsut, det håller jag med om. Miljön påverkar otroligt mycket, men även personkemi. Jag tillhör dom som tror på personkemi mellan människa och djur. Min Lina är ett sånt exempel, hon tycker om mig men hon och min son har en speciell kontakt. En sån kontakt man blir varm i hjärtat av 😘

Det finns vetenskapliga studier (kan inte hänvisa källmaterial just nu) som visar att om man utsätter musungar för "hanterbar stress" när de är små, så blir de mycket tryggare och mer stresståliga som vuxna. Och då också givetvis mer benägna att utforska omvärlden.

Alltså, det är bra att plocka upp småungar, skilja dem från mamman en stund, men ungarna får aldrig bli ber stressade av hanteringen, än att de känner att de klarar av det. Det stärks de av. Möss som människor.

Det finns också vetenskapliga studier som visar att möss som bor i burar med bra berikning, och även springhjul (! möjlihget att motionera) blir intelligentare än möss som bor i små och tråkiga burar.

Taxichaufförer i London har mer utvecklad hippocampus än "vanligt" folk, t.ex. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/taxikrav-i-london-forandrar-hjarnan_6695934.svd vilket visar att inlärning förändrar hjärnan.

I övrigt tycker jag att möss har ett "grundtemperament" (precis som vi alla har), och alltså olika stor fallenhet för att vara rädda eller framåt, vara tillbakadragna eller ha lust att utforska.

I trådens sammanhang kan också vara bra att notera, att ungmöss väldigt gärna klättrar, men att de lugnar ner sig betydligt med åldern. Äldre möss är inte alls särskilt glada i att klättra. I alla fall inte hos mig.

#6 Absolut. Personkemi vilket djur det än gäller. Det har jag sett bevis på många många gånger!!!

Som uppfödare händer det emellanåt att vissa individer som föds hos en inte gillar en. Det låter knasigt ellerhur? Alla djur som man föder upp skall ju gilla en! Är det inte så? Nej, tyvärr, inte enligt min erfarenhet.

Jag har haft ett gäng möss och råttor som jag kallat "måndagsexemplar", som eg inte haft några problem utom med MIG. Eller de kan ha problem med en del andra människor också, men så den dagen de får tillfällighet att träffa DEN DÄR personen så… är de helt normala. All pms, damp och allt som gjorde dem till "måndagsexemplar" är som bortblåst.

Så dessa djur är ganska krävande. De kräver att få träffa många människor, att få välja, så att det en dag blir rätt. Ibland har jag tur och lyckas matcha ägare + mus/råtta. Ibland har jag mindre tur och djuret får bo kvar hos mig och våra stunder ihop är inte speciellt trevliga.

Ska man avla på sådana här individer? Nej. Jag anser inte det.