Den är hemsk (för den som blir kvar)! Det spelar ingen roll om det är ett älskat husdjur eller en anhörig som dör. Även en liten liten mus lämnar ett stort stort tomrum.

Vetskapen om att vi alla skall den vägen vandra hjälper inte ett dugg när det väl händer. Och att tiden läker alla sår är sk*tsnack!, däremot så bleker den ärren något till slut.

Jag har ett väldigt kluvet förhållande till döden. I de flesta fall som jag varit i nära kontakt med döden har den på ett sätt kommit som en lättnad. Döden har varit slutet på en lång sjukdom och/eller en lång sjukdomsvistelse. Den har varit slutet på smärta. När det gäller anhöriga har den kommit när den kommit, vi har vetat att den närmar sig, och så har den plötsligt varit där. Det har inte varit lätt, men samtidigt har det i samtliga fall varit frågan om gamla, sjuka människor. 

Med familjens och mina husdjur har vi varit tvungna att fatta beslutet. Bestämma att nu är det dags. Första gången i mitt liv (som jag minns) jag mötte döden i annan form än en mus som dött i musfällan eller en fågel som flugit mot fönstret, var när mamma och pappa åkte till veterinären med vår hund. Det var en sjuklig hund, så det var inget konstigt att de åkte till veterinären. Men de kom hem utan hund. Jag har nog ännu inte i denna dag, nästan 30 år senare, förlåtit dem för att jag inte fick någon förvarning. Mitt senaste möte med döden skedde i februari när jag efter mycket övervägande förde min knappt 8-åriga hund till veterinären för avlivning. Fortfarande händer det att jag ifrågasätter mitt beslut, borde jag ha försökt mera? Gjort flera undersökningar?

Men vad är mitt förhållande till döden? Jag tycker att dagens samhälle fjärmat oss från döden för mycket. Den är inte längre en naturlig del av livets kretslopp. Man föds, man lever. Men döden finns inte längre, den har blivit långt borta, osynlig. Vi ser inte våra döda anhöriga. Vi ser inte kon/grisen/hönan förvandlas till en måltid. Affärens förpackning med köttfärs har ingen koppling till korna på grönbetet.

Jag är uppvuxen på landet. Jag har sett möss i fällor, jag har sett det av haren som räven inte orkade äta upp. Jag har på vintern ätit av den gris jag matat på sommaren. Jag har plockat ägg i hönshuset, och vetat att när jag gör det så kommer inga kycklingar att kläckas. Jag har hjälpt min farfar rensa fisk. För mig är döden en del av det stora hela. Man föds, man lever en viss tid, och sedan dör man. Jag är inte rädd för döden, jag är inte kompis med den heller. Jag väntar inte på den, men jag vet att den kommer. Med lite tur så kommer den snabbt och smärtfritt. 

Och fram till min egen död, kommer jag att uppleva andras död. Vissa kommer att drabba mig hårt, andra kommer att gå mera obemärkt förbi. Min uppgift är att vara stark, lugn, tröstande. Säga farväl om jag hinner och har möjlighet. Att inte orsaka onödigt lidande. Att inte dra ut på beslut för min skull, för att jag ska må bättre. Sedan, när döden varit på besök, sedan får jag sörja, gråta, skrika och vara arg. Men bara en stund. För livet går vidare. Och mitt ansvar och mina prioriteringar ligger hos de levande. Efter en tid slutar det göra så himla ont. Efter en tid kommer man ihåg det fina. Efter en tid kan man prata om de döda utan att börja gråta. Men för att kunna leva, måste man prioritera dem som finns här. Dem som finns nu.

Döden är en del av livet. Den kommer. Jag sitter inte och spelar schack med den, men jag vet att den finns där. Det jag kan göra är att göra det som finns i min makt för att se till att den kommer på besök så sällan som möjligt, och så sent som möjligt.

#1 Håller med. Det hjälper inte ett dugg att vi alla en dag ska dö… f*n

#2 Du är så klok.

En annan sak jag märkt som jag också har stor problem med är pengar.

Mitt förhållande till pengar är svår. Jag hatar pengar. Jag avskyr att be om pengar. Jag har alltid velat leva ett liv utan pengar…

Kände bara för att vräka ur mig det… för jag har märkt på sistone att pengar är ett jäkla problem… fack måååni

Jag har blivit väldigt avtrubbad mot döden och påverkas inte så mycket av det. 
Anledningen till det är flertal nära döden upplevelser och självmordsförsök, flertal djur och vänner som försvunnit in i "döden" och jag påverkas inte lika mycket längre. Jag gör helt enkelt inte det. 

Jag älskar mina djur men jag lär inte bli superledsen om de dör om jag inte har ett speciellt band till det, vilket jag försöker att inte få då jag vet att döden är framme så fasligt fort. 

Jag har haft kaniner som blivit sjuka i sjukdom, jag har förlorat närmare 20 husdjur i sjukdomar det senaste året, jag har inte gråtit en enda tår, jag håller distans till känslosamma band till mina kaniner då jag ALDRIG haft en kanin som blivit 2 år. Aldrig. 

Djur som inte visar tillbaks att de älskar mig trots att jag älskar de blir jag inte gråtfärdig för när de dör, jag får aldrig något känslosamt band med de, men om min hund skulle dö hade jag inte pratat med någon på flera dagar. 

Döden är en fruktansvärt hemsk sak men ändå så fint. 

Nu blev det rörigt men w/e

Jag har också ett avslappnat förhållande till döden. Jag har något inre tro på att själen vandrar vidare och det som finns kvar är bara ett dött skal. Döda kroppar berör mig inte så mycket, men lidande före döden tar vid mår jag dåligt av. Dödsångesten som både djur och människor kan känna när de förstår att nu är det slut. DEN måste vara hemsk. Eller längtan efter döden när man tycker livet är ännu värre, det känns inte heller bra, usch!

Så klart att jag blir djupt berörd, ledsen och känner en enorm tomhet om döden drabbar mina närmaste. Självklart är det så och det tar tid att läka såren efter en förlust. Skulle jag förlora mina föräldrar skulle jag känna mig ensam hur gamla de och jag än är. Skulle jag förlora mina barn tror jag inte att jag skulle kunna bli mig själv igen någonsin, men det är inget jag går omkring och grubblar på. Det är en del av livet och man kan inte bygga upp strategier i fall att, liksom. Den dagen, den sorgen. Ja, så är det. Det är först när det sker som man vet hur man tar det.

När det gäller djuren så tycker jag det är jobbigare att förlora dem ju äldre de blir. Jag älskar gamla djur. Och det är då det är så ledsamt att förlora dem… trotjänare som funnits där så länge. Hundar och hästar är absolut svårast. Katter har jag ingen erfarenhet av men de kan ju bli mycket gamla och har hunnit sätta sin prägel på sin människa. Jag minns när farmor hade förlorat farfar och några år efter fick hon ta bort deras ena hund. När sista hunden avlivades ytterligare några år senare blev hon så ensam… ja, det är nog det som är svårast, att bli lämnad ensam kvar.

#4 Relationen till pengar blir inte mindre komplicerad om man tänker tanken att vi bara är bönder i ett schackspel.

Jag är inte rädd för döden, mer än att jag är livrädd att förlora mina barn och att jag vill dö före dem. Men så känner nog de flesta föräldrar. 

I mitt jobb i vården så har jag sett döende människor som plågas då de bara väntar på att dö. Men ofta är de inte rädda utan känner tacksamhet för ett bra liv och att de inte behöver dö själva. Sen har jag varit med om totala motsatsen, att de bara somnat in lugnt i sömnen trots att de inte varit så sjuka. En optimal död, och så jag själv vill avsluta mitt liv när det är dags. 

Att vara närvarande när mina djur avlivas har jag slutat med, jag fixar inte att se när de lämnar livet. Jag känner mig så tom och hemsk som valt det beslutet, fast jag vet att det är rätt.

Jag hatar döden. Jag förstår mig inte på den. Jag vill inte ha den i mitt liv… lol… jag tycker att döden är en himla dum uppfinning

Den som dött lider inte, så när man har djur som vänner, måste man ibland ta beslutet av avsluta ett liv för att de ska slippa ļida. När man har många möss, kan man tvingas ta bort någon för att de andra inte ska lida, typ smittas av en sjukdom som en drabbats av, eller så.
Vissa dagar är det jobbigt att stå där och bestämma över liv och död, andra gånger är det bara enkelt och självklart.

Vissa små möss biter tag i hjärtat så att det är väldigt jobbigt att ta farväl, medan andra är det lättare. Här hemma finns det får, kaniner och höns, som bor här för att "det ska vara så" på en lantgård. De gör nytta (betar och håller ängarna öppna, ger ull, ägg och kött) och är kära vänner. Jag håller ändå en distans till dem, som jag inte gör till hundarna. Vet att det kan bli slakt om något slår fel, och biter ihop på ett annat vis. Fast några av dem blir det speciellt med ändå. Baggen Ture, som skulle slaktas efter att ha betäckt tackor en säsong, lade vib tex ut 4000 på att kastrera och såga av hornen (horntrång) på och han får gå här och bara äta och mysa, fullständigt vansinnigt, men ändå… Några av tackorna är för personliga, och betyder mer, men de öär inte familj ändå.

Hundarna är familj, även om bara 3 av dem delar sovrum med oss för tillfället. Vet att Vidar är inne på sista varvet, även om jag lyckats köpa mer tid genom att börja barfa honom. Gruvar mig ibland, men försöker att inte ta ut sorgen i förskott, den dagen kommer, när det är dags.
Jag tror att Ingrid får flytta in när han inte finns längre. Fast då får hon allt sluta kissa på sig när nån hälsar på henne först.

Jag har väldigt svårt att hantera döden. Jag hatar döden, jag vill inte dö, jag vill inte att nån av min familj, vänner eller djur ska dö!

Jag tycker att döden är ett dåligt påhitt😡

#11 AMEN!!!

Min egna död är jag inte ett dugg rädd för. Men däremot är jag livrädd att alla ska dö och jag bli ensam kvar… finns inget värre än när någon som alltid funnits där helt plötsligt inte finns kvar. Jag har så svårt att förstå att en individ ena dagen kan finnas i våran värld och nästa dag i en annan?? det är bara skumt…🤔

Jag var med om min första musdöd igår. 

Vet inte hur jag hanterar det riktigt, jag har gråtit, jag har skjutit det åt sidan, försökt inte tänka på det, tänkt på det ändå, gråtit lite mer. Det var dags för henne, hon hade en vilja och kämparglöd av stål men kroppen orkade inte mer.

Så nu finns hon inte längre, min fina Minigris.😢

1 år och några månader fick jag med henne. Det är ju ingenting! Men samtidigt är det också allt, länge, mycket. Det är tillräckligt med tid för att bli fäst vid, tycka om, älska och sedan till sist sakna ett djur på. Att något så litet kan lämna ett så stort hål… Jag har 12 möss kvar och en massa andra djur också, ändå känns det tomt här hemma just nu. Hon saknas. Jag vet att hon inte finns här och jag saknar henne! Jag är hursomhelst tacksam och glad över den tiden jag faktiskt fick med henne. Hon var verkligen en fantastisk liten krabat.

Men värst tror jag det är det för Lillegris. Minigris var hennes allra bästa vän i hela världen. Hon älskade sin Minigris något så in i norden. Lillegris ska få en ny muskompis såklart men just nu vill hon inte ha någon. Hon är sur och tvär och ledsen. Hon vill inte vara med mig heller just nu. Hon har aldrig någonsin betett sig så innan. Jag tror hon sörjer mer än jag och det gör nästan mer ont än att Minigrisen är borta.

Det är det hemskaste. För Minigris är det över nu, men Lillegris är den som blev ensam kvar…

Hej då, underbara fina Minigris:

Busa mycket däruppe i mushimlen och ha nya hyss för dig när din bästis kommer efter. Söta musen. Vila gott emellan busen.

#14 Kram ❤️

#15, #16 Vad fina ni är :')

Tack så mycket för de vackra orden Smulan80, det var ord jag inte ens visste att jag behövde höra. Tack! ❤️

#17 ❤️

Jag är värdelös på att hantera döden. Sämst på att hantera andra människors förluster. Jag vet aldrig vad jag ska säga eller göra. Och det spelar ju ingen roll vad man säger, en som är död kommer aldrig tillbaka.
Den ultimata förlusten.
Det gör ont att förlora någon man älskar. 💔 Och smärtan kan sitta kvar länge…

#19 Mmm… jag förstår… jag brukar dock inte få tunghäfta direkt när någon förlorat en av sina nära och kära, jag har förlorat så många själv och jag vet precis hur det känns… jag kan gråta ikapp med dem oftast…

däremot tycker jag det är skitsvårt när folk berättar att deras barn har cancer eller att de själva har det… då vet jag inte vad jag ska säga… min spontana reaktion är "faaaan vad jag hatar cancer"… men jag tror inte det är det de vill höra så jag säger det inte (kan hända ibland kanske… beror på)…men jag hatar cancer… fack kansär

#20 Ja… Jag tror att man blir bättre på att hantera andra människors förluster ju mer erfarenhet av döden man har själv.