Det är inte OK att låta tamdjur självdö av ålder enligt Djurskyddslagen.

Seriöst, är det inte? o: Det hade jag ingen aning om! Hur bör man göra?

(eller alltså, är det lag på det, det visste jag inte)

#1 Källa på det?

Jag har bara haft två möss själv och båda dog av ålder, en vid 2 år och 10 månader och den andra strax innan hon fyllde 4. Båda två mådde bra in i det sista. Fikon var kutryggig och helt blind på slutet men trots det pigg och glad.

Djurskyddslagen torde alla djurägare vara bekanta med, eller?

#5 Japp, jag har även gått igenom den i skolan. Jag hittar bara inte och har aldrig hört talas om den del som säger att tamdjur inte får självdö av ålder.

Det beror ju på om de lider eller ej, många dör av ålderdom utan krämpor och då finns ingen anledning att avliva dem ur djurskyddsaspekt. Självklart finns det lagar som säger att man inte får låta djuren lida och självdö av det.

Blir det skruttiga, något de lider av, tar jag bort dem. Jag har haft många gamlingar som bara tunnat ur lite över ryggen, som jag en dag hittar döda. De har helt enkelt dött i sömnen.

Det som står i lagen är bara 'förhindra onödligt lidande' eller liknande? En klar tolkningsfråga om det är så att djuret bara är skröppligt men äter och dricker om än långsamt.

Märker man att de har svårt att röra på sig, ser smala och skruttiga ut får dom somna in. Har nog aldrig låtit möss självdö, mest för att man brukar se att dom mår dåligt sista dagarna

Jag tycker det låter konstigt att det skulle vara lag på att behöva ta bort sina djur. Då skulle ju inte vet rekkomendera vissa saker heller.

Grejen är att många djur, av överlevnadsskäl, inte visar när de mår dåligt eller är skadade. Så många gånger märker man inte att det är något fel, och det är ofta därför de kan ligga i buren döda helt plötsligt trots att ha varit till synes friska innan. Man kan inte göra mer än att hålla noga koll och försöka upptäcka problem så gott man kan, men det finns ingen (inte med möss iaf) som upptäcker precis allt i tid, hävdar jag.

Här får dom "somna in" om de gör det naturligt liksom.  Har de det jobbigt eller det drar ut på tiden fast det är uppenbart, så hjälper jag dem på traven.

En mus som är sjuk, på riktigt alltså, dödssjuk, går inte att missa. Dessa hjälper jag alltid genom att avliva snabbt och humant, utan att stressa dem. Det är ju lättare när man (jag) kan avliva själv!

Det är sällsynt att en mus bara dör, utan att jag märkt något. Men givetvis kan det hända. Vissa sjukdomsförlopp kan gå mycket snabbt.

Att packa ner och resa iväg till veterinär, kanske kommunalt någon timme (allt beror ju på var och hur man bor), för att musen ska få en avlivningsspruta, kanske i vissa fall är mindre humant än att låta en äldre mus somna in själv i lugn och ro, i hemmets trygga hägn.

Jag (eller inte då jag personligen utan en i min familj) avlivar då jag ber honom göra det. Då mina gerbiler är sjuka så vill jag inte att de ska lida.  Dock så i vissa fall kan jag liksom glömma att de är sjuka då det går så oerhört långsamt och får sedan en chock då de ligger döda i buren även om jag borde ha märkt sjukdomen.

Som min ena gerbilhane började bitas och jag tänkte väl inte så mycket på det, jag hade väl råkat skrämma honom eller så. Sedan några dagar efter låg han död i buren. Han hade förmodligen en inåtväxt tumör :(

Vore riktigt bra om jag skulle kunna avliva mina djur själv, men har panikfobi för död djur så det går inte :/

Jag har också funderat mycket på det här. Det är egentligen första gången i mitt liv som jag nu sitter med ett gammalt djur som inte uppenbart är sjukt. Alla mina tidigare djur, oberoende av art, har jag låtit somna in pga sjukdom.

Men nu är Gudrun-musen gammal. Snart två år, och börjar bli lite allmänt skruttig. Vänster bakben är dåligt, har dålig blodcirkulation och dålig kraft men hon använder det hela tiden. Hon är inte lika smidig som förr. Pälsen börjar bli lite glesare, hon är helt eller delvis blind på ena ögat. Hon har gått en smula ner i vikt, och efter att ha nyst riktigt mycket för en dryg vecka sedan, så är det nu bara någon enstaka nysning nu och då. Men hon är pigg och social som tidigare. Fixar och grejar, rör sig lika mycket som förr, bara lite långsammare. Äter med god aptit vad man än bjuder på. Kommer till burkanten för att titta efter vem som rör på sig och om det vankas godis. 

Än så länge får hon hänga med, även om hon inte är i toppform längre. Jag håller koll på henne, och i synnerhet på bakbenet. När hon inte längre kan röra på sig och leva ett "musliv", då är det dags att få somna in.

Ja det är svårt det här. På ett sätt tänker jag att det är helknäppt att vi ska sitta och leka gud genom att bestämma över liv och död! Jag tar bort dem när jag anar att de lider och jag inte kan hjälpa dem mer…men så gör vi ju inte med mässiskor. Om en människa blir gammal och skruttig kan den ju ändå ha ett värdigt liv och vilja leva tills det är dags, trots vissa krämpor och stela leder etc. Borde vi inte se till att lindra lidandet genom att se till att de har det så bra som möjligt tills lidandet blir uppenbart för mycket? Fast vem kan avgöra det? Ja det är saker jag tänker på.

Jo, jag tänker lite likadant, visst har även djur rätten att bli gammal!? Är det döden vi är rädda för, eller är vi även rädda för att bli gamla? Att bli gammal är ingen sjukdom, även om vitaliteten minskar och vi faktiskt dör på slutet…

Uppenbart lidande är en annan sak. Som svår smärta. Människor kan få smärtlindring, människor kan också tala om ifall något gör ont. Att bli "lite skruttig", tror jag vi alla faktiskt anpassar oss efter (för vad har vi för val?).

Sedan kommer vi till frågan vilket liv är värt att leva. Om vi nu ska bli riktigt filosofiska här. Med dagens teknik och kunnande kan vi ju hålla liv i både folk och fä rätt länge. Det finns respirator, sondmatning, dropp och allt möjligt. Men är det ett liv värt att leva då mera? När kroppen säger den ger upp, men vi startar om den och håller den vid liv. 

Jag kan ju bara tala för mig själv, och jag önskar inte sluta mitt liv kopplad till en massa olika maskiner. Så jag försöker tänka lika när det gäller mina djur. Så länge de kan leva ett bra liv och göra det som den arten skall göra, så låter jag dem hänga kvar. 

Men det är svårt, precis som #16 Alwyn och #17 ariama säger. Det är lite som att leka gud ibland. Men att bestämma när lidandet är för stort och när lidandet är tolerabelt är jättesvårt. I synnerhet när man har att göra med djurarter som inte visar sin smärta och sitt lidande så tydligt. Vilket typ är alla djur. Även människan, som regel.

Som exempel Gudruns bakben jag nämnde tidigare. Något är fel på det. Det vet veterinären, och det vet jag. Det skulle ni också veta om ni såg henne och hanterade henne. Men hon använder det. Hon är aktiv. Hon äter. Men har hon ont av det? Det vet jag faktiskt inte. Jag vet att hon inte visar tecken på att det gör ont när man trycker, klämmer eller rör på benet. Både veterinär och jag har undersökt det.  Men något är fel där. Något annat än ålderdom.  Men goa Gudrun som jag känt i det år hon bott hos mig finns kvar och är lika go' och gla' fortfarande. Så jag har bestämt mig för att lita på min magkänsla här. Hon är gammal, hon är krasslig. Men min magkänsla säger att hon inte lider, Kanske har hon ont, men inte till den grad att jag skulle kalla det lidande. 

Var går gränsen då? Mellan att ha ont och lida av det? Det är en svår fråga. Den svåraste i mitt tycke. Även när det gäller människor. När jag säger jag har jätteont i ryggen, hur kan någon annan veta hur ont det gör? Är mitt jätteont ondare än ditt jätteont? Jag tror man måste titta på livskvalitet, och på individen. Att känna individen är väldigt viktigt tror jag. I synnerhet i de fall då man inte har ett konkret hälsotillstånd (tumör, brutet ben etc) att bedöma efter. 

Hur beter sig individen? Har personligheten förändrats? Har det tillkommit beteenden som inte funnits där förr? Har något beteende försvunnit? Har aptiten förändrats? Vattenintaget? Vikten? Pälsen? Ögonen? 

Det här är saker som jag tittar på då jag måste bedöma om det finns lidande eller inte hos en individ.

Jätteintressanta inlägg, verkligen!

Ja, jag tror att det är få djurägare (vad smådjur anbelangar, åtminstone, med tanke på hela "mitt barn har en hamster/mus som första husdjur för att hen ska lära sig ansvar - vadå lag på burmått, jag vill inte att buren ska ta så mycket plats, det är ju bara ett djur!") som tänker på sådant innan de skaffar sina djur. De flesta tänker väl snarare: "Jag kommer bli så ledsen när mitt djur dör, men det kommer ändå vara värt det, eftersom jag får x år av glädje innan dess", men få tänker ur djurens perspektiv - vad skulle djuret må bäst av, egentligen? Att avlivas när åldern är inne eller hållas vid liv med hjälp av mediciner och diverse hjälpmedel, hundar exempelvis? De, husdjuren, finns ju till just för att vara oss människor till lags, det är ju därför de har avlats - men själva har de ju ingen aning om det. Det spelar ingen roll för hunden om den dör idag eller om två år - den vet ju inte vad den missar. Den har inget att säga i frågan. 

Om ett djur mår bra av ens sällskap - vem säger att de inte skulle ha mått bättre av någon annans? Vi vill ju djurens bästa, men samtidigt vill vi ju att det ska ske på våra villkor för att passa våra liv, på något sätt. Någon hade säkert kunnat ge mina möss en ännu större bur och ännu godare mat och ännu mer stimulering, men nu hamnade de hos mig och hur nöjda de än är så är ju det egentligen inget "facit" på något, eftersom de inte har något att jämföra med. 

Så hur mycket har vi rätt att bestämma över våra djur? Vi väljer redan mat, inredning, boplats, kompisar, avelspartner… Men trots det känns döden så mycket allvarligare, vilket det förstås är. Men vi bestämmer redan om deras liv, så rent teoretiskt borde det inte vara någon skillnad på livet och döden. Men det är det ju.

Jag undrar jätteofta hur Shippô hade det under de där sista dagarna. Var det _han_ som kämpade på och höll gnistan uppe in i det sista, för att fortsätta leva - eller hade han redan gett upp, men hjärtat vägrade stanna riktigt än? Av någon anledning känns det som om det kunde ha gjort hela skillnaden på hur jag borde se på situationen.

Samtidigt som tammusen nog inte skulle klara sig ute i det vilda längre, så har vi ju inte lyckats evolutionera bort alla deras naturliga behov riktigt än: Så vitt jag vet så får ju möss oftast många ungar just för att så många hinner dö innan vuxen ålder. Som tammusen lever idag får de ju allt i princip serverat, utan risk för att bli dödade av rovdjur och liknande, och alltså är det fler som lever upp till vuxen ålder och därmed _kan_ dö av ålder, vilket nog deras kroppar från början inte är till för. Och om en mus får fler ungar än vad hon klarar av, är det "dåligt" av ägaren att ta bort några, eller följer vi bara deras naturliga livscykel för deras välmående?

När jag var 15 och satt där med den döende, kalla Shippô i händerna och tårarna strömmande nerför kinderna och med en inneboende pudel som på något sätt insåg att det här var en allvarlig stund och låg och tyst tittade på längst bort i sängen, så kände jag en så sjuk overklighetskänsla och villrådighet. Jag ville inte se Shippô på det sättet, men det föll mig aldrig in att avsluta det på egen hand, eller gå till veterinären, eftersom det förmodligen skulle göra mer skada än nytta i det här fallet…

Svåra frågor, helt utan svar. Det går bara att spekulera för att öppna upp gråskalor, men när det kommer till döden så finns det ju egentligen inga gråskalor.

#18, #19, #20. Vad många härliga filosofiska tankegångar. 

Ja, det är ju ett ämne som väcker både tankar och känslor. Framför allt är det subjektivt, dvs det färgas av varje enskild individ hur vi känner och reagerar inför döden, både vår egen, andras, och våra husdjurs.  Vi får göra så gott vi kan utifrån den situation vi är i, och det försöker nog alla göra. Det kan ibland vara oerhört svårhanterligt!

#18. "Jag kan ju bara tala för mig själv, och jag önskar inte sluta mitt liv kopplad till en massa olika maskiner. . . " Ja, så tänker jag med. Men vi människor är bra på att TÄNKA hur vi skulle reagera i olika situationer, men i slutänden har vi inte en aning om hur vi VERKLIGEN reagerar, när/om vi ÄR i situationen.  För man kan aldrig förutspå känslor, och det är de som avgör.

Jag säger varken med eller emot, jag bara reserverar mig. I livet har jag upptäckt hur lätt det är att säga något, och hur svårt det sedan kan vara att göra det.

#19. Det du skriver om husdjur, gäller egentligen även för människor. Vi föds där vi föds, av de föräldrar vi har. För all världens människor finns det vinstlotter och nitlotter. Det finns bättre och sämre föräldrar, tyvärr, även om alla väl gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar.

#20. Ja, möss i det vilda får många ungar. men antalet ungar styrs även utifrån miljön och tillgången till föda. Det gör att tammöss med en stabil tillgång på föda med bra kvalitet, bör föda fler ungar. Egentligen (om jag jämför med vissa andra gnagare i naturen) är det proteinhalten som avgör. Den som vill ha stora kullar matar sina möss med en mkt hög andel protein.  Inte vet jag om det stämmer, men det borde det göra. Vilket i dess mosats säger oss att "lagom är bäst". (Sedan kan man höja proteinhalten när musan är dräktig och när hon ger di, det är en annan sak, även om det sedan kanske påverkar barnbarnens antal).

Och nu kom vi in på födelse också, inte bara döden. 😃

Oj. Avlivningsfrågor upprör alltid. Lika många människor, lika många åsikter och känslor.

Kan djuren få leva och dö naturligt utan att vara sjuk eller lida av något annat än ålderdom så ska de få göra det. Ålderdom är inte att lida. Ålderdom är ingen sjukdom. Ålderdom är fullt naturligt.

Däremot måste man som ägare faktiskt vara där för sitt gamla djur och sköta det. Kan det inte tvätta sig, tvätta det. Kan det inte klättra o röra sig ordentligt, ålderdomsanpassa buren/platsen den är på sin sista tid. Kan den inte tugga hårda saker (tänderna kanske är i dåligt skick eller den bara inte orkar tugga så mkt) servera krossad mat, puré osv… (jag brukade tugga fröna lite innan jag gav min gamla råtta… han ville så gärna ha frön men orkade inte tugga så mkt)

Kan man inte sköta sitt gamla djur så att ålderdomen och sista tiden blir värdig, ja, låt den få somna in direkt då den visar att den inte klarar sig själv längre (utan behöver handikappanpassad mat, bur osv).

Håller helt med Grodan här!

Instämmer med Grodan.