Nu har jag inte möss. Men detta lät så intressant att jag måste följa och se hur det går för dig. Låter som ett intressant "experiment". Rapportera gärna hur det går.

Instämmer med #1, men otroligt tragiskt, förstås. Jag förmodar att det alltså är samma typ av tumörer som uppstår hela tiden, och bara på honorna? Annars finns ju den ännu värre möjligheten att det är något allmänt i miljön, vattnet el dyl, att ni har något cancerogent i närheten, helt enkelt. (Vilket du säkert redan tänkt på och kanske tom avhandlat här.)

Svar på frågorna finns i länken jag gav ovan (som jag också skrivit). 🙂

Hur jag själv går vidare? Jag fortsätter med mina möss och njuter av dem fast de oftast bara blir ett år istället för två.

Jag försöker göra avelsurval som successivt ökar åldern innan tumörerna dyker upp. Men det är svårt eftersom tumörerna uppkommer flera månader efter att mössen lämnat sin avelsålder (även fast jag försöker avla sent, och numera avlar senare än de flesta uppfödare)

Jag försöker avla på flera syskon och låta den senaste utvecklade tumör-honans avkomma gå vidare i aveln. Men det är svårt för jag vill inte ha för många möss, och ofta duger inte heller mer än en (eller två) som avelsdjur i mina ögon, vid 6 månaders ålder (då jag börjar utse dem).

Jag har nog ganska hårda krav på hur jag vill att mina möss ska vara både till hälsa, utseende och beteende, och det finns så oerhört många kriterier att ta hänsyn till. Och ju äldre mössen blir, desto tydligare blir fördelar och nackdelar.

Jag köper ibland in nya möss, och försöker få tag i möss utan tumörer i stamtavlorna, men (faktiskt) har de flesta inte koll på sånt, och de som har det, har tumörer nånstans i stamtavlorna i alla fall.  Det är inte lätt!

Kanske är mitt största problem att jag vägrar ha "för många möss".  Både för att det blir för jobbigt för mig, men också för att jag inte vill ha möss i små burar.  Jag vill inte ha uppfödarmöss, jag vill ha sällskapsmöss.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter omkring mig och mina möss och hur jag tänker, gör, önskar osv. Men det är mer än någon orkar läsa, och även jag har liiite annat att göra också.  😉

Vi får ju svar snart på hur det gått att ta in Morakulla-hane. Denna gång.

Den 6 månaders unga honan med tumör är/var Morakullans Nellamus-dotter… Vars mor kommer ur Artlink-, Vattnadal-, och Svartlingslinjer.

Enda Björndalens i stamtavlan är hanen Esmet som är morfarsfar, i ett försök till han-avel (kan ej smitta via bröstmjölk, dock via könsceller/spermier) i kombination med "vill inte ha för många möss" och ingen annan hane att välja på just då, och en vilja att ändå ha kvar en droppe av mina ljuvliga sällskapsmöss bland möss som annars är lite för rädda och nerviga för mig.

#5 Men oj. DET har jag missat! Att en så ung hona fått tumör. Efter den noga utvalda hanen från mig - med tanke på tumörrisken. Fan fan fan. Jag svär aldrig online sedan jag blev Sajtvärd. Men nu var det fan dags. Fan.

Jag beklagar och är helt bestört och ledsen.

#6. Det är inte ditt fel, eller Nellamus´fel. Smittan finns hos mig. Men tack ändå. Själv är jag luttrad och van. Men så tidiga brukar tumörerna inte vara.

#7 Det känns riktigt illa. Smittar detta virus hela mössens liv? De flesta virus brukar ju inte kunna smitta efter 6 veckor.

Som jag förstår det så smittar det hela livet. Viruset finns ju där hela tiden (retrovirus = finns i varje cells DNA  genom livet, och nedärvs via DNA) men ger inte upphov till tumörerna förrän vid en viss ålder.

Det bör gå att avla bort benägenheten för tumörerna, men det handlar om väldigt många gener, där varje gen har  väldigt liten enskild påverkan.  Dessutom handlar det i slutänden mer om sannolikheten att utveckla tumörer än att det blir noll möss med tumörer.  Hur som helst så kan generna delas in i 3 grupper.

Det finns genkomplex som stöder virusets livscykel och såna som inte stöder.

Det finns andra genkomplex som påverkar den hormonella miljön vilket främjar eller motverkar utvecklandet av tumörerna.

Och det finns genkomplex som påverkar själva bröstkörtelcellernas benägenhet att omvandlas till cancerceller. (forskning av Georg Klein, Karolinska Institutet)

Tyvärr är det här lite för svårt för mig.

😕

Ja, smittar det hela livet så är det sjukt svårt. Och risken är att vi alla uppf får in det till slut, så vi måste ju på något jäkla sätt bli av med det.