Synd, vet du varför han dog?

jag kännde likadant när min första mus dog. mina kompisar förstod inte vad det var för specielt med en mus? men de har väldigt starka personligheter. men du kommer att komma över honom! även om det inte känns så.!

Känner med dig.

En del förstår inte alls hur mycket ett djur kan betyda för en och det oavsett vad det är för djur. Eller hur länge man haft dom.

Skickar en liten tröstande kram

*tröste-kram*

Så tråkigt, han var väldigt söt.

Tack, ni är så snälla .. Han var den enda i kullen som blev brun.. Så synd och tråkigt.. Skönt att höra att någon förstår att man kan bli ledsen även fast "bara en mus" (som vissa tycker) dör .. :)

Beklagar - och visst kan man sörja en mus! Fattas bara annat!

Jag har jörjt allamina möss som har gått till den nadra världen. Det är 5 stycken hittintills. Så jag vet hur du känner.

Mm, såklart vi förstår dig. Och tråkigare blir det när ens vänner inte bryr sig, mina skrattade åt mig när jag oroade mig över min sjuka mus.

Jag sörjer fortfarande siameshonan som dog endast en vecka gammal…

Det där med vänner… Man lär sig med tiden att uppskatta rätt sorters vänner. De som saknar empati och medkänsla kan man lätt byta bort!

Det är många som har svårt att förstå när man sörjer djur, oavsett om det är en mus, en katt, eller en ko.. För mig handlar det om hur nära jag kommer mina djur/människor, och huruvida jag fastnat för deras person. Jag står mina djur mycket närmare än många människor, och skulle alltså även sörja dem mer. Något som många uppfattar som provokativt eftersom den här världen värdesätter människan så otroligt högt.

hm… fast jag håller inte med dig om det ThereseW… eller så är jag bara insnöad i denna fråga också…? Jag är ganska hård i val av vänner… Folk som inte tycker om djur eller som saknar förståelse för att jag tycker om djur intresserar mig helt enkelt inte - jag har inget utbyte av dem och de har inget utbyte av mig!

Ofta har folk som tycker om djur ett bredare spektra av känslor, förnuft och är mer öppna och positiva. Nu drar jag folk över en kam, sorry… men så känner jag det… jag har trots allt umgåtts mer med djur i mitt liv och mitt intresse för människor är ett relativt nytt påfund…

Genom att välja har jag alltså skapat mig en vänskapskrets med vänner och bekanta som har mycket stor förståelse för sorgarbete, respekterar andras åsikter och känslor samt är öppna för förändring, utveckling och nyheter etc. 

Fast något av det svåraste som finns är faktiskt att förlora en nära vän eller släkting - alltså människa - då tycker jag ofta folk står tysta och handfallna runtomkring och inte vågar trösta och stödja. Jag vet inte alltid själv vad jag ska göra i en sådan situation när en vän eller bekant drabbas av sorg - trots att jag VET att kramar, tröst och att få gråta ut i en famn är så helande! Det handlar om att bryta igenom en barriär, för först slår den sörjande ifrån sig kanske - utan att veta sitt behov av närhet, för i sorg är man ändå så ensam…

Mina möss och råttor är de som lärt mig att sörja! Att riktigt sörja! Att bara sätta mig rakt ner, släppa mitt inre och låta mitt hjärta gå i tusen bitar, gråta och säga förväl! Det är en vanesak eller en konst kanske. Jag sörjer ett djur som precis dött intensivt i ca 15-30 minuter och sedan är det värsta över - jag kan gå vidare. Men jag lovar att det är befriande!

Jag har aldrig förlorat någon nära släkting eller vän, iallafall inte genom döden. Dock är det få som står mig nära också… Men som du säger är det oerhört viktigt att faktiskt våga sörja och även att våga finnas där som stöd.

Jag kan inte gråta ut en gång för att sedan gå vidare, jag fungerar inte så. Jag kan fortfarande idag gråta över min hund som gick bort för 4 år sedan. Kan även med en klump i magen tänka på de råttor, möss, katter & marsvin jag förlorat, dock med olika mycket sorg beroende på hur nära vi kommit varandra. Skulle Frodo, (min hund som jag delat allt med i 9 år), försvinna så skulle jag förmodligen bryta ihop totalt. Och att gå vidare i livet utan honom känns otänkbart. Hua, jag vill inte ens fundera över det, det finns inte. Jag väljer att sätta på skygglapparna här och lalla vidare…

Jag har förlorat väldigt många, många djur och många människor - vänner. Så tyvärr jag har lärt mig sörja (det låter kanske konstigt eller knäppt, kan man lära sig en sådan sak? ja jag tror faktiskt det. Jag går helt in i sorgen och sörjer så intensivt med varenda microfiber av min kropp och själ tills det inte finns något uns kvar av sorgen. Så känns det i a f.)

Visst kan saknaden komma upp och göra sig påmind, speciellt när man haft ett djur i 10-15 år. Det är alltid svårare när döden kommer oväntad. Att få se ett djur åldras sakta är faktiskt mycket mera humant och man hinner säga farväl ordentligt.

Vänner - människor - är aldrig lätt att förlora. Vissa människor som jag inte var färdig med har jag svårt att sörja klart. Jag kanske inte hann be om ursäkt eller något, så det gnager lite i mig. Gunvor Lundblad, som grundade SVEMUS, är en av dem!

Du har så rätt i det du skriver, Grodan. Och jag tror att man lär sig att hantera sorgen bättre för varje gång man drabbas.

Har inget att tillägga, vill bara säga att jag läst, och "tar till mig" eller hur man säger. Berörs. Funderar. Ni skriver "äkta" och klokt om ett svårt ämne, om en svår del av livet.