Först: Läs standarden.

Två: Se olika varianter av varianten: På utställningar, kurser, och foton på Internet = skaffa erfarenhet.

(blixtfoton på Internet får man tänka bort en viss ”intensitet” från, det är inte detsamma som irl)

Samma variant kan se helt olika ut, och i vissa fall vägleder standarden, och i andra fall vägleder ”modet” när inte standarden räcker till. Dvs det går mode i musfärger som i allt annat, och det blir ofta domarna som sätter ribban.

Dove är exempel på en sådan färg där standarden inte tillhandahåller full vägledning. ”Färgen ska vara mjukt duvgrå” står det. Men vilken i skalan ljusgrå till mörkgrå är ”mjukt duvgrå”? Den ljusa som tangerar silver går ju bort, liksom den absolut mörkaste. Men sen? Det blir domaren som på utställningarna ”bestämmer” uppfödarnas fortsatta inriktning, om uppfödaren vill vinna med sina möss.

Själv tycker jag champagne är en svår färg att bestämma rätt nyans på, för vad är ”champagnefärgat silke med nyans av rosa”?

När man bara avlar utan mål, får man oftast den vanligaste nyansen som varianten har. Den som ”kommer av sig själv”. Tan är ett exempel som oftast är blekt beige-aktig, medan fox också ofta hellre är svagt färgad än kritvit.

Kort sagt är rött en färg som mest naturligt faller ut i beige-aktigt gul. Vilket märks på de olika varianterna som innehåller rött, dvs inte bara röda/gula möss som DY, RY, argente, utan även agouti och tan. Även cinnamon och chocolate ska ha en varm rödton i sig.

Det man har då, är färg-genen. Till exempel AA BB CC DD EE PP för en renavlad agouti.

Men för att sedan avla fram en utställningsmus måste man börja jobba med polygenerna.

Modifieringsgener är ett annat ord, för de modifierar färgernas nyanser. Själv kallar jag det för att vaska guld. Det gäller att samla ihop så många som möjligt av de man önskar, och man får bara några små korn här och var, som i sig själva inte gör någon större skillnad. Först när man vaskat ihop en större mängd kan man börja göra guldsmycken.

Man arbetar med polygener, samlar ihop dem och ser till att de förblir hopsamlade genom generationerna. Det här är i stort sett omöjligt utan inavel och noga genomfört avelsarbete.

En del varianter är lätta, för det finns inte så mycket att välja på, och de polygener som behövs låter sig lättare samlas ihop. PEW och creme är sådana färger som man lätt får fram vinnare av.

Röda och tickade varianter hör till de svårare.

När det gäller avel av blå, samt de blekta varianterna, överlåter jag beskrivningen till andra. De är kalla färger, och motsatsen till de varma färger som jag ägnar mig åt. De bör inte blandas, och därför har jag inte heller erfarenhet av avelsarbete med dem.

Bild: Färgavlad, men inte "perfekt" agouti. Bild nedan: Vildmus, Mus musculus, utgångspunkten för all vår avel och färgavel.

När man samlar polygener, handlar det inte enbart om färgnyansen, utan även om detaljer i utseende. Hur pälsen är beskaffad gör också skillnad på färgnyans. En tunn päls ger sämre färg, märks oftast på magen. Medan en tjock och tät päls framhäver färgen bättre.

När det gäller utseendet så ska musen framför allt vara harmoniskt byggd i förhållande till typ och storlek. Men standarden utgår främst från engelsk typ och önskar (utdrag ur):

”Lång slank kropp, långt välformat huvud som inte är för smalt eller spetsigt.”

”Ögonen stora och runda och framträdande”

”Öronen stora och formade som kronbladen hos en tulpan, fria från veck, upprätt burna, och stort mellanrum mellan dem”

”Svansen piskformad, vid roten kraftig, jämnt avsmalnande och ytterst som en tunn spets, ungefär lika lång som kroppen”

Själv håller jag inte med om allt, t.ex. ska domarens tumme få plats mellan öronen, och jag vill inte alls ha några tummar där, det tycker jag är fult.

Allt detta handlar om polygener, där olika genkomplex styr de olika egenskaperna. Så det är mycket att hålla reda på.

I praktiken behöver man inte veta någonting av allt detta, mer än att om man t.ex. vill ha bra tanfärg, så avlar man hela tiden de bäst färgade i kullarna med de bäst färgade. På det visets förbättrar man sakta färgen med generationerna. Om man har tur, för det som inte redan finns i generna trollas inte dit hux flux. Man måste få fram det som redan finns där. Därför försöker man givetvis börja med bra djur.

Så, man parar det bästa man har med det bästa man har. Och aldrig två dåliga egenskaper, för då befäster man dessa istället. Och de kan vara svåra att bli av med igen, om man avlat fram fel.

Bild ovan: Vildmus, Mus musculus, utgångspunkten för all vår avel och färgavel. Bild nedan: Vem ska bli BIS?

Hur vet man vad som är rätt färg på t.ex. en agouti?

Först, man läser standarden:

”Ögon svarta. Agouti ska vara en djupt brun eller guldbrun nyans med jämn svart tippning överallt. Magen ska vara guldbrun, tippad som ryggen och tassarna ska matcha kroppen i färg och tippning. Bandfärg röd, bottenfärg och tippfärg svart.”

För att veta vad som menas behöver man veta vad en tickad mus är.
En tickad mus har pälsens hårstrån i tre fält: Bottenfärg, bandfärg och tippning. Dessutom förekommer enstaka mörkare, enfärgade hårstrån insprängda i pälsen, vilket kallas tickning.

Allt styrs av polygener, både färgnyanserna och bandfärgens bredd och läge liksom tippningens bredd, och tillsammans ger de ett helhetsintryck.

En svart mus är inte alltid kolsvart, en ”röd” mus är ofta beigeaktig eller gul, en agouti ska alltså få fram både bra svärta och bra rödhet, i en kombination som ger ett guldigt intryck som inte är för ljus och inte för mörk.

Färgen ska vara jämt fördelad på kroppen, inte extra sotad över ryggen eller mellan öronen, och löpa fint ner över sidorna. Tassar och svans ska vara mörka, jag tänker svarta (egentligen svart hudfärg/grundfärg). Absolut inga vita tår eller ens klor.

Bild: Vilken mus ska bli BIS?

/gav 2 etiketter till tråden 💜💗

Hur ser en bra utställningsfärg ut - en intressant fråga idag. Speciellt med tanke på att vi bara umgås digitalt nuförtiden och inte kan visa så lätt.

För ett gäng år sedan när vi hade utställning varannan månad i Sverige så kunde vi alltid skaka fram något snyggt att visa upp, eller åtminstone försöka visa upp en gammal kaka eller en tygbit som hade EXAKT den nyans vi letat efter… (Gunvor brukade envisas med att någon färg såg ut som en gammal ost, men hon hade aldrig med sig den där osten…)

Finska musklubben har gjort sitt bästa med att försöka lägga upp Standardenliga varianter på sin sida. Även Tsunamis (fd Tsunamis musuppfödning) la upp bilder på SVEMUS standard online, på varianter som var så nära standarden som möjligt. Kan vara bra att kasta ett öga på SVEMUS online-standard innan den försvinner.

Jag tror även att NMC lagt upp foton på möss som så nära som möjligt liknar den skrivna standarden.

Här på mus-ifokus har vi färg- och varianttrådar: https://mus.ifokus.se/discussion/593473/farg-och-varianttradar

Finska Musklubben Standard: http://www.hiiret.fi/eng/shows/

Jag älskar glöden i Babettes agoutifärg. Både svärta och rödhet.
Däremot är färgen inte jämn, utan fördelad i "kluster" av både rödbrunt och svärta, och intrycket förstärks av att hon även är långhår.
Hon är även mörkare över ryggen, dvs sotning.
Men den hopklippta bilden visar hur olikt färgade en vanlig agouti AA kan vara.

Åh ariama kan du inte lägga in denna bilden i agoutitråden med bedömning? 💕