Inte läst hela, men har läst liknande förut.

Naturen är ju sådan att den flukturerar tills den kommer i balans. Först ökar antalet individer, tills det bir för för många och det kommer ett bakslag (ofta sjukdomar som bryter ut och dödar en stor del av populationen), med resultat att antalet blir lägre än det behöver vara, alltså färre än det finns resurser för inom området.

Då börjar det öka igen, men inte lika högt som tidigare och nästa bakslag slår inte heller lika hårt.

Det är som en pendel som ger mindre och mindre utslag, och i slutänden stannar (eller flukturerar svagt) i en balans som arten lever bra i. (Om den överlever)

Men ett för högt antal resulterar alltid i bakslag av någon sort: epidemier, sjukdom, svält, stress och det som följer med stress (sämre immunförsvar, sämre socialt beteende, aggression, osv).

Jag har nu läst ordentligt och tänkte göra en artikel.

Men jag anser inte att John Calhoun skapade ett musutopi. Han stängde ihop alltför många möss på liten yta. Det kunde inte gått annat än åt helvette.

Sjukdom fanns inte, men stress och stört beteende (aggression men också apati).

Jag gör ingen artikel, tycker ju att ursprungsartikeln är så bra i sig själv.